Dagbok

Vi lade en suverän rutt genom Österrike, små vägar
och ett ynka 1400 meters pass. Smörblommorna var
stora som solrosor. Nästan. Husen och trädgårdarna
var pluttinuttskötta.

Följande saker förvånade oss:
1) Att vi kunde tälta lätt som en plätt överallt då det var
mycket skog, ängar och dungar. Vi hade föreställt oss
ett mer tättbebyggt land.
2) 2) Att även i de minsta byarna fanns bordeller.
3) 3) Att män bär lederhosen fortfarande.

Dessutom både förstod vi och gjorde oss förstådda på
tyska. Vilken comeback för den gamla dammiga skoltyskan
som låg undanstoppad i oss! Det gladde oss att hitta många
lokala örtteer och annan hälsokost.

Skrämmande var dock att se dom stå där i trädgårdarna
och stirra på oss: De ökända TRÄDGÅRDSTOMTARNA.
Skräcken spred sig i våra kroppar och blodet frös till is var
gång vi passerade snövit och de sju dvärgarna.

Vi lämnade de österrikiska slotten och trädgårdstomtarna
bakom oss och kom på våran tolfte resmånad in i det tolfte
landet för denna resa: Tjeckien. Här slog det oss ganska
snabbt att 80 % av den manliga befolkningen gick omkring,
som om det var det naturligaste i hela världen, med HOCKEYFRILLA.
Vi har ju sett det tjeckiska hockeylaget och deras frisyrer.
Det var alltså ingen myt. Hockeyfrillan ( länkas till ) har bitit
sig fast rejält här och snudd på blivit en del av kulturen.
En tradition som tjeckierna har är:
Titta-cyklister-vi-kastar-choklad-på-dem! Den traditionen
utövade åtminstone en gubbe med Frankensteinskor.
Vi blev förvånat glatt förskräckta men tyckte att det ändå
var en trevlig tradition...

Den första dagen i Tjeckien (en regnig sådan) fick vi infallet
att för ovanlighetens skull äta på restaurang. Där, en söndag,
satt de gamla försynta gråa gubbarna med trist uppsyn och
drack öl efter öl under tystnad. Lite grann påminde det oss
om vad vi hade sett i Polen förra året.

Efter 7 härliga skogstältnätter och hyfsat svettigt trampande
över Österrike från Slovenien nådde vi slutligen Prag. De redan
forn kommunistiskt grå förorterna blev ännu gråare av regnet
när vi cyklade in i huvudstaden. Det kändes härligt att få hoppa
av sadeln och in i en dusch.

Fästingstatistiken noterades vara 9 för denna period.

De gamla stadsdelarna av Prag strålar dock präktigt i jämförelse
med förorterna. Vi blev kvar i en kompis lägenhet i en vecka.
Tänk att ett köksbord, ett kylskåp, varmvatten och U2 på
stereon kom att bli den mest uppskattade och minnesvärda
turistattraktionen i Prag för oss.

Med ny styrka i benen tog det ytterligare 7 dagar att forcera
resterande Tjeckien och hela Polen. Ja, vad ska man säga
om Polen? Ska sanningen fram, Polen ligger inte på
topplistan direkt. Ingenting kändes intressant. Inte naturen
(platt). Inte männsikorna (saknade i regel ett leende). Inte
arkitekturen (betong). Inte ens vädret kunde man njuta av
(regn och motvind). Ljusare kvällar gav mer tid för cykling
och vi kämpade envist framåt 10 mil om dagen.
En regnig dag efter att Karin bestämt sig för att ta tåget och
sittande i diket med regnblandade tårar forsande nerför kinderna
utbrustit "Nu struntar jag i det här! Jag vill hem!" Tog vi in på
hotell och sov bort motgångarna. Inte för att det slutat regna
då vi vaknade men vi hade åtminstone torra kläder att börja
dagen med.

Gdansk. Aldrig har det känts så befriande att nå ett mål.
Det var nästan ett år sedan vi stod med cyklarna nere i
gamla stan i Gdansk. Då med blickarna mot Indien.
Nu, mot Sverige.