Bland Monte Rosas toppar

Torsdag 20 juli 2000
En sak hände mig på flyget. Jag fick sitta bredvid Caroline. Hon var den där världsvana typen, det såg man på långt håll. Hon hade hanterat lunchboxar på flyget förr. Med stor elegans delade hon det smuliga brödet utan att en smula visade sig, med skicklighet öppnade hon juiceburken och hällde upp utan att en droppe spilldes, och med samma exakthet hanterade hon alla de andra tillbehören som skulle få plats på det lilla bordet. Hon var inte den pratiga typen. Det insåg jag från början, så jag försökte bara en gång att få igång en väderdiskussion. Flygvärdinnan fjäskade med henne eftersom Caroline, men inte jag, fick en tidning. Hon nickade i alla fall vänligt när jag inte kunde avhålla mig från att påpeka att det var Mont Blanc som syntes så klart genom flygplansfönstret. Att hon hette Caroline visste jag för det stod skrivet med stora bokstäver på påsen hon hade runt halsen. Det var en sådan påse som alla små barn får för att förvara biljetten i när de flyger på egen hand. Caroline satt världsvant kvar på sin plats medan vi andra trängdes i gången när planet hade landat.

"Kan du prata?", hade jag omtänksamt frågat Freddy när jag hade ringt honom en dag tidigare i veckan. Han kanske befann sig i någon utsatt situation på något högt berg där det inte var så lämpligt att prata i telefon. "Nja", svarade han och tillade; "jag ligger och sover". Bakgrunden var att jag detta år skulle försöka göra det som inte blev av för två år sedan; att bestiga ett ospecificerat antal höga toppat i Monte Rosamassivet. Den vanligaste lekmannauppfattningen är att Monte Rosa är ett berg på samma sätt som Kebnekaise. I själva verket består Monte Rosa av ett tiotal fristående toppar, alla över 4000 meter. Den Freddy jag ringde är den schweiziske bergsguide som jag gjorde den lyckade bestigningen av berget Zinal Rothorn tillsammans med föregående år. När Freddy hade vaknat till bestämde vi slutgiltigt att ses i bergmetropolen Zermatt den kommande söndagkvällen.

Tåget knogade uppför mot Zermatt. Jag försökte räkna efter och fick det till att det var femte gången som jag skulle återse Zermatt. En by, en plats, en stad eller kanske uttrycket "en gata" beskriver Zermatt bäst. Här blandas ung med gammal, fattig med rik, japan med europé, bergsbestigare med vanligt folk och så jag. Här står man och pekar mitt på gatan, pekar på det som sticker upp ovan hustaken, pekar på det som är anledningen till att de flesta är där, pekar på den väldiga pyramiden Matterhorn. Här står folk i kö på trottoaren för att få sig en schweizerkniv med namn ingraverat. Här kör man omkring på den senaste flugan som är en liten hopfällbar sparkcykel.

Det är svårt att förstå att ett armbandsur kan kosta två hundra tusen kronor. Det är ännu svårare att förstå att någon är villig att betala den summan för en klocka. Frågorna är berättigade för längs gatan i Zermatt ligger de dyra uraffärena tätt. Här kan man välja och vraka bland märken som IWC, Patek Pilippe, Lange&Schöne och ett dussin andra. Fast när man tänker efter så kanske man skulle stå ut med att ha en sådan där Patek Philippe på armen.

Som vanligt köpte jag ingen klocka utan jag gick istället till anslagstavlan på torget och läste den senaste väderleksprognosen. I morgon fredag sol, lördag sol och sämre därefter. Det kunde låta värre konstaterade jag och tänkte på min plan som bestod i att komma upp på hög höjd några dagar innan jag skulle träffa Freddy. Tre alternativ att sova högt stod till buds: Att gå till Täschhyttan på 2500 meter, till Hotel Trift på 2300 eller till Gandegghyttan på 3000 meter. Jag förkastade de två första eftersom det tredje hade en bättre fortsättning, nämligen en möjlig bestigning av den enkla fyratusenmeterstoppen Breithorn. Det lite tråkiga var bara att det inte skulle bli att bryta någon ny mark då jag varit där vid tidigare tillfällen. Men först blev det en natt på det gamla rustika Hotel Mischabel. Peter satt i receptionen som han alltid hade gjort. Han satt där lika saktfärdig och trevlig som alltid.

 

Fredag 21 juli
Klockan tio på fredag förmiddag fick brödbutiken mitt emot kyrkan tillfälle att sälja två stora ostsmörgåsar. De två tillsammans med en liter vatten var dagsransonen. Det där riktiga drivet i steget saknades, motorn gick bara på tre cylindrar denna morgon. Ett tydligt bevis för att så var fallet fick jag när ett medelålders par passerade mig i god fart. De gjorde det två gånger dessutom eftersom de hade lite svårt med orienteringen och ideligen gick fel. Gandegghütte 4 1/2 Sd. stod det på den första skylten. Höjdskillnaden var hela 1400 meter vilket var i mesta laget. Moln var ett okänt begrepp denna dag. Solen stekte på med full kraft och det var nästan en befrielse när leden ett långt stycke tog vägen genom skog där solstrålarna ej nådde fram. Och så Matterhorn förstås, det blev säkert tio fotografier tagna från olika vinklar. Ett av tio borde väl bli bra, tänkte ja trots att jag visste att det inte skulle bli så. Bestämt var det mer snö än vanligt på berget det här året. Det bekymrade mig föga eftersom jag inte hade för avsikt att sätta min fot där. "Där var den ju", långt bakom en moränkant stack förra årets topp Zinal Rothorn upp. Det var som att återse en gammal bekant samtidigt som alla positiva minnen trängde sig på. Att det hade blåst halv storm hade jag glömt.

Tiden gick och jag med den. Det har sina fördelar att vandra ensam i alperna. Man bestämmer själv både tempo och när man skall rasta. Att man inte har någon att prata med kompenserar man med att prata med sig själv. Jag pratar högt med mig själv. Jag diskuterar livligt både småsaker som dyra armbandsur och större spörsmål som att Schweiz tycks må bra trots att landet inte är med i EU. När jag var mitt i en dylik högljudd diskussion mötte jag plötsligt en person som dök fram bakom en skarp krök. Vad han tänkte vet jag inte men att han såg förvånad ut.

Inte ett enda moln på himlen och med alla fyra cylindrarna igång. Vad mer kunde man begära? Allting har ett slut, så även turen upp till Gandegghyttan. Där var ingen trängsel precis, bara ett tiotal personer som satt och solade sig. Middagen skulle inte serveras förrän klockan halv sju så jag tog seden dit jag hade kommit, satte mig och lapade sol, omväxlande med att vrida huvudet åt höger för att se Matterhorn, och åt vänster för att se nordväggen på Breithorn. Och inte minst rakt fram för där passerade då och då den stora gondolen upp till stationen Kleine Matterhorn. Det är ett gediget ingenjörsverk minsann, från sista stolpen upp till toppstationen löper en fribärande kabel cirka 800 höjdmeter.

Har man inget att skriva om så kan man skriva om mat. Det är farligt att generalisera men faktum är att den mat som bjuds i Schweiziska hyttor är alldeles förträfflig. Vad sägs om en fyra rätters gourmémiddag på 3030 meter över havet: Sparrissoppa till att börja med, sallad med finess därefter, oxfilé till huvudrätt och slutligen äppelkaka med grädde till efterrätt. Ett glas rött Dôle från trakten gjorde inte saken sämre. Lägg sedan till en brits med filt och kudde samt en god frukost morgonen därpå så kan man inte påstå att 63 Sfr (cirka 350 kronor) var ett rövarpris. Och som sagt, det var ingen trängsel, bara sex schweizare och en udda svensk.

Tyska kan vara ett delikat ämne för en udda svensk. Det är en sak att förstå "ziemlisch gut" och en annan att prata på samma nivå. Det är nog så att den pratnivån passerades för länge sedan på ett ställe som hette realskolan. Det var en trevlig plats där man inte kom undan utan lära sig att böja tyska verb av olika styrka och att hålla reda på vilka prepositioner som styrde det ena och det andra. Jag var på vippen att skriva att det var bättre förr men avhöll mig i sista stund.

Tillbaka till schweizarna i hyttan av vilka två hade som mål att bestiga den långa och branta nordsidan på Breithorn. Nordväggen är ett seriöst projekt och inget för amatörer. De hade för avsikt att starta från hyttan vid tretiden på natten. Nästa två i skaran gick den nya turen som kallas Europarutten. Det handlar om att man köper ett paket som består i att gå från hytta till hytta och ta sig över olika alppass. De återstående två skulle göra något som jag aldrig förstod. Olika saker diskuterades under kvällen, bland annat så berättade hyttvärden att inga Matterhornbestigningar kunde göras på grund av att det hade snöat för mycket den senaste tiden. Ett försök via Hörnlikammen hade fått avbrytas tidigare under dagen. För övrigt hade det också spridit sig ända till Schweiz att det hade byggts en bro mellan Danmark och Sverige. Kvällen slutade med att jag önskade nordväggsbestigarna lycka till och gick och lade mig.

 

Lördag 22 juli
Första gondolen från stationen Trockene Steg skulle gå klockan 7.40. Jag som alltid gillar att vara i tid var på plats redan 7.29. Den gick 7.30. Gondolen var fullastad, främst med morgontrötta skidåkare. Normalt möts den uppgående och den nergående gondolen på samma nivå i luften. Den här gången var vår uppgående minst fem meter under den tomma som vi mötte. Om det skulle man kunna skriva eller kanske främst räkna mycket.

Då jag kände mig lite osäker på leden upp till toppen av Breithorn dröjde jag lite vid utgången från liftstationen och hoppades på så sätt att någon annan skulle ta täten. När jag hade smort in mig tillräckligt länge med solskyddskräm så hann två lag iväg före mig ut på glaciären. Min tveksamhet över att hitta leden var betydligt överdriven eftersom det bara var att följa ett upptrampat spår. Vyn framför mig var mäktig med höga toppar både här och där. Efter en stund blev det brantare och eftersom det var rätt isigt åkte stegjärnen på. De framförvarande gick så sakta att jag inte kunde undvika att passera dem. Strax innan toppen mötte jag två figurer som var på väg ner igen. Gissa vilka? Jo det två nordväggsklättrarna från hyttan kvällen innan. De hejade glatt och såg oförskämt oberörda ut.

Jag fick en kort stund för mig själv på toppen. Vyn österut var imponerande med fortsättning av Breihornkammen, med Liskamm och Monte Rosamassivet längre bort. En blick nedåt gav vid handen att leden tätnade, flera tiotal personer var på väg upp. Innan det var dags att lämna fältet bad jag en italienare att ta ett fotografi som bevis på att jag hade varit på 4165 meters höjd den här dagen. Han knäppte och knäppte så jag blev tvungen att hejad honom innan han hann förbruka hela filmen för mig.

Väl nedkommen till liftstationen Kleine Matterhorn igen så fattade jag fel beslut. Jag bestämde mig för att per fot ta mig 800 meter ner till stationen Trockene Steg. Vad jag inte visse var att jag var tvungen att gå rakt igenom hela skidsystemet på Platå Rosa för att komma ner. Det blev besvärligt men som tur var klarade jag mig helskinnad till skillnad från två andra; en brädåkare som hade hamnat långt utanför banan höll på att bärgas när jag passerade, och en olycklig skidåkare som drogs nerbäddad i en sulky efter en skoter. Det där med skidåkning är tydligen en riskfylld sysselsättning.

Turen höll i sig för när jag kom till liftstationen så stod gondolen och väntade på mig. Några minuter senare klev jag ut ytterligare tusen meter längre ner i gröna omgivningar. Det blev en välbehövlig paus bakom en vedtrave. Det kan till och med vara så att jag somnade eftersom ett par timmar försvann spårlöst.

 

Söndag 23 juli
Var det inte regn jag hörde när jag vaknade vid sextiden nästa morgon? Jovisst, ett lätt varsamt regn föll därute. Vad kunde jag göra åt det annat än att sova vidare en stund? Det hjälpte för nästa gång jag tittade ut genom fönstret hade det slutat. Till och med en och annan blå glugg visade sig i molntäcket.

Söndagen skulle bli en vilodag inför det som komma skulle. Lite oplanerat steg jag på tåget som gick uppför mot utsiktsmålet Gornergrat. Det mest anmärkningsvärda som hände den kommande halvtimman var att jag hamnade bredvid två äldre turistande amerikanska gentlemän. Om man betänker att de reste på en av Europas mest utsiktsmättade tågsträckor är det anmärkningsvärt att de inte en enda gång tittade ut genom tågfönstret. Istället diskuterade de ingående och livligt baseball som tydligen är ett spel som man kan ha olika synpunkter på. Men att man måste ha det just när man gör sitt livs tågresa är inte självklart.

Lika oplanerat steg jag av vid stationen som heter Riefelberg. Det är det berg som en gång Mark Twain besteg. Han kallade det för berg men i själva verket är det bara en hållplats där tåget stannar. I sakta mak gick jag upp mot slutstationen Gornergrat vilken låg 500 meter högre upp och till vilken det skulle ta cirka halvannan timma enligt vägvisaren. Vädret ovan mitt huvud var bra. Runt omkring såg det mörkare ut. Så småningom föll de första regndropparna. Det passade bra eftersom jag bara hade hundra meter kvar till räddningen som var souvenirbutiken vid Gornegratstationen. Där spenderade jag en kvart och misslyckades med att se intresserad ut. Med möda motstod jag trycket och köpte varken vykort eller nyckelring. Regnet gav sig inte utan det var bara att bita i det sura äpplet, eller mera korrekt, att bita i den varma makarongratäng som serverades i restaurangen intill. Jag åt sakta där jag satt vid fönstret. Regnet rann på rutan på liknande sätt som det gjorde på insidan av fönstren i fiskaffärer förr i tiden. Tröstlöst. Till slut bestämde jag mig för att ta mig neråt oberoende av om det var vått eller torrt. Det blev torrt snart nog. Uppmuntrad av de nya beskeden uppifrån vek jag av från huvudstråket och tog leden mot Riefelhorn som verkligen är ett berg till skillnad från Riefelberg. Det blev ett par timmars spankulerande innan jag tog tåget åter ner till civilisationen.

Senare på dagen träffade jag Freddy och Rudi, mina två vapendragare de kommande dagarna. Jag kände även Rudi sedan tidigare, närmare bestämt sedan två år tillbaka då vi också skulle göra bestigningar i Monte Rosamassivet. Vädret ville tyvärr annat den gången. Rudi och jag har vissa saker gemensamt; bergsbestigning, ålder, antal döttrar och fruar. Rudi är behaglig att vara tillsammans med då han har dåligt utvecklade prestige- och egoegenskaper. För övrigt är han läkare och bosatt i Luzern. Vi bodde tillsammans i ett rum på Hotel Alpina där vi också åt middag samtidigt som vi skisserade en plan för de kommande dagarna:

Måndag: Ta första gondolen upp till Kleine Matterhorn (3883 m) och ut på glaciären mot topparna Castor (4228 m) och Pollux (4028 m). Valmöjligheterna var att bestiga båda eller bara Castor som ligger lite längre bort. (Detta var en sak som jag ej riktigt observerade och som senare fick vissa konsekvenser). Övernattning var planerad på den italienska sidan i Sellahyttan (3585 m).

Tisdag: Freddys förslag var att traversera Liskamm (4527 m) från väst till öst och därefter övernatta i Mantova (3450 m) eller Gnifettihyttan (3611 m). Ambitiöst.

Onsdag: Uppstigning längs huvudstråket mot Monte Rosatopparna. Bestigning av bland annat Parrotspitze (4432 m) och övernattning i Alpernas högst belägna hytta, Marghérita-hyttan på toppen av Signalkuppe (4554 m).

Torsdag: Bestigning av Zumsteinspitze (4563 m) och därefter ett försök på högsta toppen Dufourspitse (4634 m). Ner till Monte Rosahyttan (2795 m) för övernattning.

Fredag : Åter Zermatt (1600 m), reservdag.

Jag insåg att skulle detta digra program kunna gå i lås så måste allting stämma optimalt. "Den som lever får se", tänkte jag men sade inget samtidigt som jag kände uttryckets allvarliga anstrykning.

 

Måndag 24 juli
För att fortsätta på ett välkänt tema så regnade det när vi gick till liftstationen nästa morgon. Där blev vi sittande eftersom inga gondoler gick på grund av regnet och den hårda blåsten. Så här i efterhand hade det rätta beslutet varit att ta upp almanackan och kryssa över måndagen den 24:e juli. Men det gjorde vi inte utan istället satt vi och studerade en TV-monitor som inte visade någonting, nämligen vädret vid liftstationen halvvägs upp till Kleine Matterhorn. Vi hade sällskap av en skara förväntansfulla slalomåkare av den unga Schweiziska generationen. Freddy hade en poäng när han påpekade att det skulle vara lika rättvist om de hade haft ett par skidor var, istället för de två par som de små liven nu kånkade omkring på.

Någon timma in på förmiddagen gick en gondol iväg med bland annat tre förväntansfulla bergsbestigare som last. Vi kom bara halvvägs vilket var restaurangen vid stationen Trockene Steg. Det rätta beslutet hade då varit att "call it a day" och åkt ner igen. Men det gjorde vi inte. Istället åt vi soppa och hoppades på att det skulle bli bättre. Det var, om sanningen skall fram, främst Freddy som var ivrig på att komma iväg. Han menade att om vi kunde ta oss till Mezzalamahyttan på den italienska sidan så skulle vi ha ett bättre utgångsläge inför morgondagen.

För att ytterligare fördriva tiden hade Freddy förevisning i glaciärräddningsteknik. Handtaget till toaletten fick bli ett stadigt ankare. Med hjälp av ett minimalt antal karbinhakar visade han elegant hur man istället för att dra upp 100 kg kunde få ner den erforderliga kraften både fyra och sex gånger. Och toalettdörren höll. Faktum är att tekniken är relativt enkel att utföra, åtminstone inomhus när det inte är på allvar och det är torrt, varmt och vindstilla. När stämningen sjönk försökte Freddy få upp den något genom att berätta historier, bland annat en som handlade om när Mike Tyson och Jesse Jackson besökte St Peterskyrkan i Rom. Vore det inte för att den var fullständigt politiskt omöjlig så skulle den låta sig återges.

Till slut framåt lunchtid beslutade man att försöka skicka upp en gondol till toppstationen Kleine Matterhorn. Rätt beslut hade varit att åkt åt motsatt håll. Men det gjorde vi inte. Å andra sidan blev det en intressant resa. Det blåste så att gondolchauffören hade stora svårigheter att köra förbi den sista pylonen. Korgen gungade så kraftigt att den slog i hårt flera gånger. Den fortsatta resan var obehaglig och skulle mera ha hört hemma i någon nöjespark där man medvetet gungar folk. Till slut nådde vi upp, vi tre och en handfull förskräckta japanska turister.

Vi tog oss igenom den långa tunneln bort till sydsidan. Trots att utgången var igenbommad hade mängder med snö yrt in i springorna. Freddy var fortfarande inställd på att vi skulle kunna gå och han hoppades på en "lucka" i vädret. Den enda lucka vi såg var den som var försedd med glas och vette ut mot ovädret. Det var fullständigt vitt därute och det hade varit mer eller mindre vansinnigt att ge sig ut på glaciären under sådana förhållanden. Det rätta beslutet hade varit att åka ner igen. Men det gjorde vi inte - av den enkla anledningen att det inte gick någon gondol för att det blåste för mycket. Vi tre klarade väntan betydligt bättre i kylan än vad de kortbyxförsedda japanerna gjorde. Vinden avtog framåt sen eftermiddag och vi kom ner till vad vi trodde skulle bli vårt nattkvarter. Denna dag var en dag av mothåll för Gandegghyttan var fullbelagd. När vi i regnet klev ut från liftstationen nere i Zermatt så konstaterade någon att vi i alla fall väsentligt hade bidragit till finansieringen av liftsystemet denna dag, en dag som inte borde ha funnits.

 

Tisdag 25 juli
Äntligen var vi på väg. Stormen hade utplånat alla spår i snön. Solen sken på den stora glaciären, solen sken på de stora bergen och solen sken på oss när vi som första replag begav oss iväg. Freddy gick först följd av mig och Rudi avslutade det hela. Vi gick säkert i två timmar utan att rasta. Tempot var behagligt eftersom Freddy måste spåra i den nyfallna snön. Nattens kyla hade skapat en tunn skare som tyvärr brast som oftast. Vi tog oss fram längs sydsidan på Breithornmassivet och anlände så småningom till insteget på fyratusenmeterstoppen Pollux. Strax intill låg den två hundra meter högre tvillingen Castor. Frågan var, som jag uppfattade det, om vi skulle bestiga en av dem eller båda två. Det får först bli Pollux och sedan får vi se hur vi känner oss, tänkte jag.

Vi satt i solen en bra stund, drack te och pratade. Under tiden passerade några lag som hade samma mål som vi i sikte. Leden går längs den sydöstra klippkammen och innebär en uppstigning på cirka 600 meter. Dagen till ära var förhållandena mycket isiga vilket gjorde turen besvärligare än normalt. Ungefär halvvägs upp finns ett par svårare partier, en tio meters horisontell travers och en lika lång vertikal ränna. Utan de järnkättingar som fanns till hjälp hade svårighetsgraden varit av en annan dimension. Kättingarna till trots så uppstod det köbildning på grund av att någon hade fått besvärligheter. När det blev min tur insåg jag att traversen inte var att leka med, isig och ont om ställen att få fäste med de två främsta spikarna på stegjärnen. Slutklämmen var en snökam som lutade 45 grader som mest. Utan att vara alltför utmattade stod vi där på toppen av Pollux och studerade omgivningarna. Åt norr föll det undan ett par tusen meter ner till glaciären, åt öster tornade tvillingen Castor upp sig med Liskamm strax bakom. Tjusigt, luftigt och högt var intrycket.

Vi tog oss ner utan missöden längs samma väg som vi hade kommit. Jag kände att det räckte med en topp och antydde att vi skulle lämna Castor åt sitt öde och i stället ta oss till hyttan. Det var här jag hade misstagit mig. Vi hade kunnat hoppat över Pollux men däremot ej Castor. Anledningen var att enda möjligheten att nå Sellahyttan var att gå över den vita pyramiden Castor. Alternativet var att återvända till utgångspunkten Kleine Matterhorn, men det var inget alternativ. Redan på toppen av Pullux hade jag iakttagit den långa branta leden uppför Castor. Fler replag, små som myror, hade kämpat sig sakta uppför. Alltså, roligt eller ej, 700 nya höjdmeter låg och väntade på att bli gjorda. Det blev en arbetsseger på snö och is som lutade cirka 35 grader. Upp, upp och mera upp. Fast jag får bekänna att jag tittade mer ner än jag tittade upp. Sikten försämrades och när vi till slut stod på toppen uteblev belöningen i form av utsikten. Vi påbörjade nästan direkt nedstigningen på andra sidan berget. Sikten var urusel men spåret hjälpte oss att finna vägen mot hyttan. Trots att det började snöa unnade vi oss en välbehövlig rast med lite välbehövligt varmt te.

Efter att ha varit igång i nio timmar klev vi in i Sellahyttan vid femtiden på eftermiddagen. Nästan omgående beställde vi in var sin tallrik varm minestronesoppa. När jag hade ätit halva blev det stopp, illamåendet kom som ett brev på posten. Orsaken var förmodligen en kombination av höjd, ansträngning och soppa. Det enda jag fick mig senare på kvällen var en liter te. Trots allt var jag nöjd med dagen, två höga toppar bestigna och då får man stå ut med lite lidande.

 

Onsdag 26 juli
Vid fyratiden nästa morgon pep Freddys väckarklocka svagt. Jag hoppades att jag drömde men visste att den råa sanningen var en annan. Freddy försvann ut ur rummet en stund för att återkomma med beskedet; "it's beautiful out there". En ny dag med nya möjligheter även för en som kände sig lite knäsvag. En kvart i fem kom vi iväg. Alla spår från dagen innan hade utsuddats av nattens snöande och det var fortfarande mörkt så pannlamporna kom till heders.

Liskamm var alltså målet denna dag. Berget är en väldig fem kilometer lång kam där den östra toppen vinner över den västra med femtio meter. Den norra sidan är en imponerande snö och isvägg som faller ner 2000 meter mot glaciären. Sydsidan som inte är så hög har en mera bergig framtoning. Kammen mellan de två topparna är ökänd för att det där lätt bildas hängdrivor. För att göra det mer farligt är de ofta dubbelsidiga. Liskamm har fått epitetet "människoätaren" eller som det på tyska heter; "der Menschenfresser". Uttrycket syftar på att många dödsolyckor har skett på berget genom åren. Den första skedde så tidigt som 1877 då ett lag om fem, två engelsmän och tre lokala förare, tillika bröder, förolyckades när de störtade från kammen. Charles Gos gör i sin bok "Alpine Tragedies" en rekonstruktion av vad som hände baserat på tillgängliga uppgifter. Vi läser:

"The snow was good. They found it easy to place their feet, which bite into the crust of sparkling crystal. But are they not drifting too far from the crest? To assess the thickness of the cornice and to estimate the extent of its overhang they should be below it, or lower down, at a point clear of snow. But they are above it. Now it is just at this point that very thin fissures begin to run parallel to the cornice at the edge of the crest, blue serpentine lines on white snow. They are too far to the left, completely above the overhang. The five men never reach the edge. For them it is all over. For suddenly, some ten feet from the arête, the snow beneath them moves and slips away, like a ship sinking in the trough of a wave. They are swallowed up in a flash and vanish into the abyss of the Italian side in a cloud of snow and ice."

Det var åter en sådan där dag då det gick trögt. Det fick kompenseras med vilja. Från hyttan till toppen var det en uppstigning på drygt tusen meter. Terrängen vi passerade bestod av branta snösluttningar, platåer och smala kammar. Vi rastade vid Felikjoch, en platå över 4000 meter. Där tänkte Freddy högt; "The wind is the only problem". Att han gjorde det berodde på vad vi såg när vi tittade mot toppkammen, som låg ytterligare 500 meter högre upp. Där drev en plym av snö som vinden piskade upp. Saken var klar, ju högre vi kom desto mer blåste det. Uthärdligt till att börja med, men när vi närmade oss själva kammen var det att lägga till ett "o" framför. Det fanns två saker att välja på, att stå stilla och hålla emot eller att på alla fyra forcera vinden som i byarna hade stormkaraktär. Någon gång piskade en snöby rakt in i ansiktet vilket smärtade som om man blev stucken av nålar. Freddy ryckte då och då hårt i repet. Kanske för att hjälpa mig, kanske för att konstatera om jag fortfarande var kvar. Vi nådde västtoppen men inte längre vilket vi hade gemensamt med ett annat replag på tre som också försökte traversera Liskamm denna dag. De tre var strax bakom oss och kom upp till den 4479 meter höga toppen när vi stod där. Jag ser tydligt framför mig de tre, hopkrupna gående bredbenta likt ankor. I takt tog de sig sakta neråt kammen och räddningen undan den västa vinden. Läget var så ansträngt att det var omöjligt att fotografera.

Rudi sade efteråt att han hade varit orolig för att jag, som var lättast, skulle blåsa av kammen. Det var väl mellan skämt och allvar kan jag förmoda. Hur som helst, vi tog oss osäkert neråt igen. Ett störande moment var isyxan. Den ville liksom inte lossna när man stuckit i den för att stödja sig. Det kan tyckas vara en bagatell men om man med kraft måste rycka upp yxan tusentals gånger och varje gång belasta en muskel som inte finns, är det irriterande.

Planen blev rubbad i och med att vi inte kunde genomföra traverseringen. Vi kunde inte nå vårt tänkta nattkvarter i Gnifettihyttan utan vi var tvungna att återvända till Sellahyttan. Det var oroligt eftersom vi ej hade bokat plats där den kommande natten. Det löste sig eftersom vi var tillbaka så pass tidigt som vid tvåtiden. Å andra sidan blir man inte avvisad om det inte finns plats. Man kan dock få nöja sig med att sova på matsalsgolvet vilket ofta är rätt hårt.

Det blev trots allt ett gott dagsverke med "still another mountain climbed", ett blåsigt sådant.

 

Torsdag 27 juli
En ny dag med vädret på vår sida timade. Det primära målet var att ta oss upp till Europas högst belägna hytta, Marghérita-hyttan, en trevåningsskapelse byggd på 4545 meters höjd. På vägen dit skulle vi försöka bestiga en och annan av Monte Rosas toppar. Vi var som vanligt först iväg från hyttan i vargtimman då natten höll på att övergå i gryning. Det är en sak att studera en led på kartan med en nivålinje här och en där. Annat är det i verkligheten där nivåerna adderar ihop sig till hela berg. De nivåkurvor som vi klättrade upp på denna morgon låg på sydsidan av bekantingen Liskamm. Mörkt, kallt och tyst, ett rytmiskt isättande av den ena foten efter den andra i redan gjorda spår, repet som löpte ut från selen och gjorde ett sirligt avtryck i snön, inga andra ljud än högljudda tystnaden, tiden som stod stilla trots att klockan gick. Sådan var verkligheten och dess granne overkligheten när vi på skrå kämpade oss upp för dagens första berg vid namn Il Naso. Cirka 4100 meter anger kartan på denna sydliga utlöpare från Liskamm, som vi måste bekämpa för att komma vidare mot Monte Rosa. I nästa stund blev jag om möjligt ännu mer bergtagen, för att använda ett träffande begrepp. Låt vara att Manns berömda roman hör hemma i östra Schweiz och inte alls har med bergupplevelser att göra, jag blev bergtagen ändå. Tagen av den värld som öppnade sig när vi blev träffades av morgonens först solstrålar på andra sidan av Il Naso. Där satt vi på våra ryggsäckar och bara njöt av vad som bjöds, bjöds till synes helt gratis - om man räknade på lämpligt sätt. Det var en detaljrik tavla så stor att ramen inte fick plats. Jag fick en vision av en leksaksvärld, små tåg gick och små tåg kom. Huvudspåret sträckte sig långt nerifrån dalen ända upp till Monte Rosas höjder. En, två, tre tåg var på väg upp, små som myrtåg med tre eller fyra vagnar. Alla sidospår var åt höger, till den lite avlägset liggande Vincent Pyramide, till den "lilla" stenbumlingen Balmenhorn, till den klippiga Coro Nero, till den förpliktande Ludwigshöhe, till den fint formade Parotspitze, till de flestas mål Signalkuppe med Marghérita-hyttan, och till förtoppen Zumsteinspize, och slutligen till den skymda högsta punkten Dufourspitze. Det enda som störde tillvaron denna bergtagna stund var att vi måste resa oss upp på våra trötta ben och ta oss ner tre hundra meter för att sedan gå upp lika mycket innan vi kom på spåret med alla de små tågen. Tågen var inga tåg, tågen var inte små, tågen var reptåg av människor, lika tokiga eller lika kloka som vi, lika bergtagna som vi.

Vi arbetade oss uppåt igen, Freddy först, jag som två och Rudi sist i repet. Dagen skulle komma att bli dryg med totalt 1400 meters uppstigning. Rudi hade föreslagit Parrotspitze och så fick det bli. Den toppen på 4436 meter reser sig 150 meter ovan närmaste sadel och det är alltså med tvekan ett fristående berg. Å andra sidan ingår toppen i den väldiga östväggen på Monte Rosa. Det är fråga om en symmetrisk snöpyramid med en skarp toppkam. Inte utan ansträngning tog vi oss från sydsidan upp mot kammen. De sista metrarna var det rejält brant. Besöket på toppen var väl värt mödan att ta sig dit. Att se flera tusen meter ner i solbelysta gröna dalar värmde i blåsten. Vad vi också såg var Signalkuppe, vårt slutliga mål för dagen. Där så nära fast ändå så långt borta låg Marghérita-hyttan, nära för de som kunde flyga, men långt borta för oss som först måste ner ett par hundra meter och sedan upp minst lika mycket igen. Väl nere överraskades vi av djup snö som gjorde gåendet tungt. Det lättade något när vi nådde spåret upp mot hyttan. Resan dit var jobbig vilket belystes av att vi i sakta mak passerade flera utmattade själar på vägen. Det hade antagligen att göra med att det är rätt glest mellan syremolekylerna på fyra och ett halvt tusen meter.

Hyttan är en märklig tingest, ett lite höghus som man har stagat upp med stålvajrar för att försvåra för vinden att blåsa iväg med den. Bakgrunden till dess tillkomst var ett intresse från dåtidens italienska kungahus. Invigningen 1893 övervakades för övrigt av drottning Marghérita som blev namngivare. Den moderna form hyttan har idag tillkom så sent som 1980.

Man lär sig aldrig. När vi kom in så satte jag direkt i mig en tallrik varm minestronesoppa. Det kunde bara sluta på ett sätt, med illamående. Efter ett halvsovande tillstånd under några timmar var jag på spåret igen. Aldrig mer minestronesoppa för min del, det var ett som var säkert.

Vad som däremot inte var säkert var vädret då det framåt kvällen började blåsa hårt och snöa. Väderleksrapporten hade utlovat stabilt väder ytterligare ett par dagar vilket var vad vi behövde. Morgondagens ambitiösa plan med högsta toppen Dufourspitze på programmet var på väg att om inte frysa inne så väl att snöa inne. Vad värre var var att det inte var självklart att ta sig ner från hyttan i dålig sikt. Det var torsdag kväll och på lördag förmiddag gick mitt flyg från Geneve. På kvällen hände något ovanligt. Jag träffade en grupp på fem glada svenskar som också var ute efter Dufourspitze. Vad jag kan minnas var detta första gången på alla år som jag har stött ihop med svenskar i någon alphytta.

När jag var uppe vid tolvtiden på natten snöade det om möjligt ännu mer. Trots den vita snön såg det mörkt ut.

 

Fredag 28 juli
Det var varmt den natten, så varmt att det inte gick att sova. Till slut kom jag underfund med vad det berodde på. Till skillnad från de flesta andra hyttor, som har långa sovbritsar, så sov man här i våningssängar. Den engelsman som sov ovan mig hade i sömnen sparkat av sig sin filt så att den fallit ner och blivit hängande som ett tätt draperi framför min öppning.

Ingen sade något vid frukosten. Alla insåg att någon bestigning inte var att tänka på denna dag. Den stora frågan var istället om och hur vi skulle kunna ta oss ner tillbaka till civilisationen igen. Utmaningen var att gå från Marghérita-hyttan, ner längs den glaciär som heter Grenzglescher, till i första hand Monte Rosahyttan på nivån två och fem. Att navigera rätt bland stup och glaciärsprickor i obefintlig sikt skulle inte bli lätt. Till slut sade Freddy; "vi väntar en timma, det kanske lättar". Vi studerade kartan och försökte memorera de fiktiva höjdlinjerna. Det var absolut viktigt att vi träffade rätt vid ingången till den långa glaciären.

Prick klockan sex gick vi från hyttan trots att sikten inte hade blivit bättre. Vi hade sällskap av ett lag på tre tyskar varav en verkade vara en erfaren "bergführer". Jag såg med nöd och näppe Freddy tio meter framför mig. Snön yrde obehagligt in i anorakshuvan och försvårade ytterligare möjligheten att se. Vi stannade ofta, Freddy kollade kompassriktningen och läste av höjden på sin höjdmätare. En gång såg jag de två förarna stå och diskutera, en pekade med sin stav åt vänster medan den andra pekade åt höger. "Hur skall det här sluta", tänkte jag. Det slutade väl för vi hittade in på glaciären på rätt ställe. Och när vi kommit ner cirka fem hundra meter så släppte tjockan något och man kunde börja skymta konturer runt omkring. Snön övergick i regn som så småningom upphörde helt. När vi kom till den svåraste passagen på glaciären befann vi oss under molnen vilket gjorde vägvalen enklare.

Som en liten prick mitt i Monte Rosa. Trots att jag koncentrerade mig på nästa steg, och nästa, och nästa så kunde jag inte hindra tanken att ta ett eget steg. Det var tio år sedan och jag den första gången besökte Zermatt, då som turist. Jag stod uppe vid Gornergrat och tittade upp mot Monte Rosa. Så tydligt minns jag de små knappt synbara små prickarna som var på väg högt där uppe. Det såg så mäktigt och tilltalande ut att jag själv skulle vilja uppleva det någon gång. Sagt och gjort, även om det tog tio år, nu gick jag där bland glaciärsprickor och groteska isformationer.

Drygt tre timmar efter starten klev vi in i Monte Rosahyttan. Då hade det spruckit upp med en sol som tittade fram försiktigt. Här är det på sin plats att berömma Freddy för den goda "route finding" som han hade stått för. Att jag sedan inte som de övriga gjorde, åt minestronesoppa i hyttan, det hade att göra med en personlig överenskommelse mellan mig och mig själv.

Två etapper återstod, en per fot och en per tåg, innan vi var i mål på något kafé nere i Zermatt. Jag misstog mig något på den första då jag upptäckte, att det jag trodde var en lätt promenad på någon timma, visade sig vara en tuff tur på tre timmar, mest uppför. Tåget från stationen Rotenboden var däremot en behaglig upplevelse. Det var en annorlunda och ny känsla att förflyttas utan att använda de egna benen. Kafé blev det. Inte helt rena och inte helt luktfria stolpade vi in på ett av de finare ställena på huvudgatan. Freddy och Rudi gick direkt på äppelkakor och chokladbakelser. Jag, som inte hade ätit minestronesoppa tidigare, beställde in en lasange. Vi åt, vi sade inte så mycket, det fanns inte så mycket att säga. Jag var nöjd, Rudi var nöjd, och även Freddy såg nöjd ut med det halvdussin höga toppar som var facit av turen. Hans telefon ringde. "Nesthorn, yes it is possible", svarade han. Det var nästa dags uppdrag som han diskuterade. Ingen rast, ingen ro om man är bergförare, minsann. Jag för min del tänkte mig en paus på ett år eller något i den stilen.

---

© Hans Wennerström, Augusti 2000

Tillbaka