Trugberg och Grünegghorn i Berner Oberland

Fortsättning från "Zermatt med sol och regn och lite Mark Twain"


Söndag 2/8 1998
Jag hade inte hört något från Ueli och det var uppenbart att vi inte skulle ta det tidiga morgontåget upp till Jungfraujoch. Det kändes lite rastlöst att inte veta hur det skulle bli. Vädret bidrog inte heller till att klargöra situationen. Moln svepte förbi hotellfönstret i en strid ström. Hade det inte varit för molnen hade jag sett 4000-toppen Mönch från bästa utsiktsplats.
Frukosten höll inte samma klass som middagen kvällen innan. Motvilligt tryckte jag i mig lite flingor och mjölk. Brödet stoppade jag undan för senare behov.
Fram med vandringsstaven och iväg på en tur fick det bli. Det blev en vådlig tur till att börja med. Varje steg fick tas med stor försiktighet för att undvika en olycka. Med skicklighet och en gnutta tur lyckades jag navigera förbi de mest utsatta passagerna. De var helt färska så ett felsteg hade varit fatalt. Min färd gick alltså i spåren av korna som en stund tidigare hade gett sig ut på bete. De färska koskitarna täckte nästan stigen jag balanserade fram på.
KorEfter passerandet av en krök skymtade jag förövarna. Där längre borta stod korna, de avtecknade sig skarpt mot de vita molnen. Ett förträffligt motiv att fotografera. Likt de professionella tog jag ett steg tillbaka och satte mig ner på huk. Vilken bild det skulle bli både tänkte och hoppades jag.
Nästa märkbara händelse var att jag kom fram till en ladugård som gick under namnet Rinderhyttan. Endast bonden var vaken där han gick och mockade. Varför inte; mocka koskit och tänka de stora tankarna. Om inte annat kanske man bland korna skulle ges tillfälle att dominera konversationen.
På en knappt märkbar stig nådde jag Wengernalp, en liten järnvägsstation bemannad av endast en uniformsklädd äldre herre, en herre som förmodligen hade varit uniformerad stationsvakt i hela sitt liv.
På väg ner från korna gjorde jag en tråkig upptäckt, min kära penna var borta. Troligen hade den glidit ur fickan när jag hukade mig och tog det där fotografiet. Det var förmodligen kornas hämnd för att jag tänkte låga tankar om dem. Men det hade ju kunnat vara värre; anteckningsboken, glasögonen eller plånboken i nu nämnd ordning.
Med stor omsorg förklarade jag den svåra situationen för stationsvakten och undrade samtidigt ödmjukt om han hade en pennstump att avvara. Han ägde tydligen bara två pennor och han tänkte länge innan han slutligen fattade beslutet att ge mig den ena. En medmänsklig handling som för evigt skall minnas.
De följande två timmarna gick jag i sakta mak upp till stationen Eigergletcher. Känslan var vankelmod eftersom molnen hängde lågt och jag inte visste när den riktiga bergsturen skulle starta.
"Vi tar tåget upp till Jungfraujoch kl 14.30". Så stod det på en lapp som var uppsatt på min dörr när jag återkom till hotellet. Äntligen var något på gång att hända.
Daniel, Ego, Kurt och RudiDär var Ueli, lika pigg som vanligt, där var Kurt, en blivande bergförare i 25-års åldern, där var Rudi, en läkare runt femtio, där var Daniel, en ingenjör på drygt fyrtio och där var jag och ingen där var ingen mer. Vi hälsade och satte oss på tåget som tog oss 1500 meter högre upp till "Top of Europe", som det heter i reklamen.
Genast fick vi se vad de 3454 metrarna kunde ha för inverkan då en stackars turist placerade maginnehållet okontrollerat på golvet. Själva drack vi en kopp kaffe innan vi tog oss an de 45 minuternas uppförsbacke till Mönchjochhyttan. Det snöregnade hårt från höger vilket hade till följd att vi var till hälften genomvåta när vi kom fram till nattkvarteret.
"I morgon blir inte vädret så bra men dagen därefter blir det bättre", fick jag höra vilket var liktydigt med vad som hade sagts de senaste dagarna. På kvällen gjorde vi upp följande ambitiösa plan:

Måndag
: Start kl 6, bestiga Trugberg, 3880 meter, vädret fick avgöra leden, kammen eller flanken. Därefter ner till Konkordiahyttan, 2850 meter.
Tisdag: Tidig start kl 4.30, bestigning Dreieckhorn 3811 meter och vidare längs ryggen till toppen av Aletchhorn 4195 meter. Åter Konkordiahyttan.
Onsdag: Tidig start kl 5, bestigning av Grünegghorn 3860 meter, ner till sadeln och vidare upp på Gross Grünhorn 4044 meter. Åter till Jungfraujoch via Mönchjochhyttan 3657 meter.

Nog lät det ambitiöst så det räckte. "Vi får väl se, kanske blir vi sittande här i Mönchjochhyttan i tre dagar", tänkte jag men sade inget. Ute blåste nordanvind. 

Måndag 3/8

Natten var lång och vinden slutade att blåsa många gånger. Men tyvärr började den tjuta på nytt igen. Nordan slet och drog i hyttan precis som om den hade bestämt sig för att flytta det lilla huset. Sovgrannen till höger tycktes inte bry sig det minsta av snarkningarna att döma. Ej heller störde snön som piskade på fönstret honom där han låg och drog sina långa timmerstockar.
Långt innan den utsatta väckningstiden insåg jag att det skulle bli sovmorgon. Det skulle vara omöjligt, för att inte säga dumdristigt, att ge sig ut under rådande omständigheter.
Framåt halv åtta började folk röra på sig. Ingen av de tjugotalet personer som övernattade i hyttan verkade speciellt nedstämd. Alla tog det med jämnmod. Eller så kände de flesta som jag utan att visa det; en besvikelse över att ännu en dag höll på att försvinna "till ingen nytta". För egen del kände jag dessutom att jag var fullt acklimatiserad efter att ha tillbringat en nästan en vecka på omkring 2000 meter. Inte en gnutta huvudvärk hade gett sig till känna trots natten på tre och sex.
Två schweizare spelade schack, en satt och studerade kartan intensivt, en gjorde "pull ups" hängande i den kraftiga takbalken, tre engelsmän satt i en hörna och samtalade om något som lät viktigt, mina fyra repfränder spelade kort och de övriga i församlingen verkade insjunkna i tankar om vad den här dagen kunde ha fört med sig om inte om hade funnits. Det stora rummet omringades av vita fönster, det vill säga det man såg genom fönstren var vitt av vita moln. "Nu är det bara tio timmar kvar till middagen", sade någon uppmuntrande.
Nästan en vecka hade gått och inte ett enda berg hade blivit bestiget - om man inte räknar Riffelberg förstås. Så dålig utdelning måste väl också kallas en erfarenhet.
Framåt tolvtiden, efter ett sovpass, frågade Ueli mig om jag ville, som han sade, "go to the Mönch". En kort brant tur på 600 meter uppåt, men blöt och utan någon som helst utsikt. Eftersom jag stått på den toppen ett antal gånger så avböjde jag erbjudandet. Det som gjorde mig något tveksam var att "munken" hade blivit 18 meter högre än sist, 4117 mot tidigare 4099. Trots att detta nya mätresultat passade jag. Ett annat par, emellertid, stod inte ut med att sitta och vänta utan antog utmaningen med "munken".
Alla andra verkade att ha det. Det var bara jag som var utan. Höjdmätare verkade vara prylen på modet. Att titta på klockan och hålla reda på tio meter hit eller dit var den uppgift som hade högsta prioritet den här dagen.
Jag fattade ett beslut, att iordningställa en expedition för att förflytta oss två hundra meter ner till Jungfraujoch. Med en guide, en aspirant och två bärare gav jag mig iväg i dimman. Utan att gå vilse en enda gång nådde vi civilisationen på mindre än en timma. Expeditionen främsta uppgift, att besöka en civiliserad toalett, genomfördes utan problem. Tre timmar tillbringade vi sedan i det moderna tillhåll som går under namnet "Top of Europe". Vi till och med tog hissen de hundra meter upp till den högsta utsiktspunkten. Anledningen var inte utsikten eftersom det denna dag inte fanns någon. Istället var det nog, misstänkte jag, nöjet för dem som hade en höjdmätare att se den i funktion. Ueli visade förnöjt hur metertalet ökade; 3450, 3460, ända upp till 3550. En sådan tingest skulle man ha, kom jag på mig själv att tänka. Jag frågade om han kunde ta emot e-post på mobiltelefonen - för att återställa jämvikten, liksom.
Som de turister vi var fördrev vi ytterligare en stund med att titta på ett intressant bildspel som i detalj visade hur man en gång vid seklets början hade gått till väga för att bygga den berömda järnvägen upp till Jungfraujoch.
Ueli ringde den speciella väderlekstjänsten och fick beskedet; "Något bättre i morgon och bra på onsdag". Jag tyckte mig ha hört det förut. Faktum var att mitt plan skulle gå från Genève sent torsdag eftermiddag och jag måste banne mig vara där då. Tisdag och onsdag återstod och det var mjölkvitt ute…
Det är obeskrivbart vilket lugn som råder i en alphytta en vanlig eftermiddag. En ligger och läser, två sitter och läser, och en sitter och skriver. "Lugnet före solskenet", eller hur nu ordspråket lyder.

Tisdag 4/8

Snökammen på TrugbergRedan klockan fyra kom någon in och väckte min snarkgranne med orden; "we go to Jungfrau". Han for upp som en raket, samlade ihop sina prylar och försvann. Det hade två goda saker med sig; snarkningarna försvann och att vädret måste vara på väg åt rätt håll. När jag tittade ut genom fönstret strax före sex såg jag för första gången Trugberg. Det var en graciös snörygg som svingade sig upp både högre och brantare än vad jag föreställt mig.
Vid frukosten en stund senare var det mulet igen. Beslutet blev att snöryggen var för lös och farlig eftersom temperaturen låg över noll. Istället skulle vi ta vägen ner längs glaciären och göra toppbestigningen via ostflanken.
Äntligen skulle man kunna säga, äntligen skulle vi komma iväg på en riktig tur. Från hyttan (3640 m) bar det iväg utför glaciären i dålig sikt. Bara korta stunder skymtade vi bergen på båda sidor; på den vänstra 4000-meterstopparna Gross och Hinter Fiescherhorn och på den högra vårt mål Trugberg.
Ueli hade Daniel och Rudi i sitt rep medan jag och aspiranten Kurt gick tillsammans. Färden gick alltså längs en spårlös glaciär i dålig sikt. Jag får nog ta tillbaka lite av det skämtsamma jag skrev om höjdmätare tidigare. Här kom de väl till pass för med hjälp av dem hittade vi den nivåkurva där bestigningen skulle börja. Mera exakt så på nivån 3250 meter bar det iväg uppåt vilket alltså innebar att vi hade börjat med att förlora nästan fyra hundra meter. Det slog mig att ett berg bara är ett antal steg. Och steg på steg blev det i den mjuka smetiga snön. Ibland försvann benet ner till knät vilket var likvärdigt med ett steg tillbaka.
På toppen av TrugbergStigningen var till att börja med lätt men efterhand blev det brantare samtidigt som vi i tjockan kunde skönja rejäla sprickzoner. Lite omvägar löste problemen och bara en gång hamnade vi i en återvändsgränd. Jag kunde inte hålla mig utan frågade Kurt var klockan visade och menade då förstås höjdmätaren. "Tre hundra kvar", blev svaret. De sista två hundra var en utmaning med först en smal och lös kam och därefter ett bökigt stenparti sista biten upp till toppen. Tre timmar tog det oss att nå upp men tyvärr var utsikten inget att hurra för där uppe på 3880 meter. En dikt av Heinrich Heine förklar på ett bra sätt situationen: "Hohe Steine, Müde Beine, aussicht keine, sagte Heinrich Heine". På svenska skulle det kunna låta något i stil med: "Stenar höga, benen tröga, utsikt föga".
Vårt mål för dagen var Konkordiahyttan som ligger vid Konkordiaplatsen. Det låter som en busshållplats men är långt därifrån. Det är en mötesplats för glaciärer, fyra stycken strömmar in och en strömmar ut. De ingående är Aletschfirn, Jungfraufirn, Ewig Schneefeld och Grüneggfirn, och den utgående heter Grosser Aletschgletscher. På en klippavsats där glaciärena möts ligger Konkordiahyttan som vi utför det eviga snöfältet var på väg till.
KonkordiaplatsenVädret bättrade sig något så vi såg sprickor i isen i god tid och kunde göra vägval därefter. På slutet tvingades vi upp på moränkanten som var bökig att forcera. Vid ett tillfälle var den enda framkomliga vägen att hoppa från ett stort block till ett annat. Avståndet var inte överdrivet stort men tillräckligt för att det skulle kännas obehagligt. Dessutom var nivån på andra sidan lägre än den vid uthoppspunkten. Jag utsågs att hoppa först vilket jag också gjorde med det primära målet att komma över till andra sidan. Har man ryggsäck på ryggen, stegjärn på fötterna och tar man i för kung och fosterland kan resultatet bara bli ett; man kommer för långt. Med ryggsäcken som extra momentum var jag på väg ner i nästa håla vari jag också skulle ha hamnat om inte Kurt hållit hårt i repet. Det hela slutade med att någon kallade mig för Bob Beamon och att jag blev ägare till ett ymnigt blödande skrapsår på ena handen.
Trappan med de 300 stegenSom alltid i sådana här sammanhang fick vi till slut syn på hyttan "långt där borta". Och dessutom mera påtagligt; "högt där uppe". När den ursprungliga hyttan byggdes i slutet på 1800-talet låg den i jämnhöjd med glaciärens yta. Vad som hade hänt sedan dess var att glaciären hade sjunkit ihop hela ett hundra meter. Detta har fått till följd att hyttan ligger högt upp och att det inte finns någon naturlig väg att nå den. Man har löst problemet genom att skruva fast skraltiga järntrappor i bergväggen. För närvarande är det 300 trappsteg plus en förlängningsbar stege den sista biten ner till gläciären. En vanligt funtad svensk skulle gissningsviss inte klara av att ta sig upp och än mindre ner igen.
Upp kom jag även om det var en obehaglig resa. Att gå längs en smal kam med hundratals meter luft på båda sidor är en sak, men att gå i en skraltig järntrappa utan ett riktigt räcke är en helt annan.
KonkordiahyttanDet första intrycket var att hyttan såg ut som en bättre tvättinrättning där svettiga kläder hängde på tork i långa rader. Tydligen var det inte bara jag som svettades. Hyttan, som alldeles nyligen hade byggts om, var en positiv upplevelse; rent och fint överallt.
Bäst som vi satt där på terassen, och solade oss i de strålar som till slut bjöds, ringde det på Uelis telefon. Han bara lyssnade och såg allt allvarligare ut. Det hade kommit in ett larm om att någon fallit i en glaciärspricka uppe vid Mönch. Det var räddningstjänsten som bad honom att göra sig beredd att bli hämtad med helikoper om det skulle visa sig vara allvarligt. Utan tvekan är han en av de mer välrenommerade förarna, en som man kontaktar när svåra situationer uppstår.
En stund senare såg vi helikoptern svepa förbi på låg höjd uppför Jungfrauglaciären mot Mönch. Inget mer hände så vi föredrog att tro på ett lyckligt slut.
Den här kvällen blev som de tidigare; överfullt med folk i matsalen och överfullt med mat till folket i matsalen. Te, soppa, sallad, kycklinggryta med ris och curry, äppelpaj med grädde och alla mådde som prinsar. När vi ändå är inne på ämnet kön så var där också rätt mycket kvinnfolk, säg en fjärdedel av de cirka åttio personerna som övernattade i hyttan.
En sak tilldrog sig mitt intresse under måltiden. Genom en springa in till köket kunde jag iakttaga hur kocken fyllde en tunna med kokhett vatten och lite andra mystiska ingredienser. Därefter tog han fram något som liknade en paddel och paddlade om i tunnan en lång stund. Förklaringen fick jag senare när tunnan ställdes ut, likt kyrkan mitt i byn, och alla åttio kom för att fylla på sina termosar inför morgondagens stordåd.
När jag inte sov den natten roade jag mig med att tänka tvångstankar om den kommande nedfärden längs den skrangliga järntrappan.

Onsdag 5/8

Väckning kvart över fyra och frukost en kvart senare var början på den långa dagen. Och så stod jag där med pannlampan påslagen. Framför mig låg tre hundra trappsteg. Ett efter ett tog jag mig ner krampaktigt hållande i det rör som tjänstgjorde som räcke. Ljuskäglan kastade ett blekt sken på nästa trappsteg som var alldeles för kort då bara halva foten fick plats. De andra hade bättre teknik än jag med påföljd att de drog ifrån. Efter tio avverkade sektioner med trettio steg i varje återstod det svåraste; tio meter stege ner till fast mark. Det gick på bekostnad av att jag var fullständigt genomsvett redan innan vi hade startat dagens tur.
Trappan lämnades åt andras öden och vi åtnjöt den speciella känslan av att i mörkret trampa uppför en glaciär. Först var lutningen måttlig men efter en stund tilltog den vilket tvingade oss att ta på stegjärn för att få fäste i isen.
Vi passerade många så kallade glaciärbord, både små och stora. Bordet är en sten som balanserar på en ispelare. Förklaringen till det lustiga fenomenet är att stenen skyddar isen under sig från solens strålar och därmed från smältning. Kvar blir en skaplese som har vissa likheter med ett bord där stenen ibland kan vara så stor som en personbil.
Som dagen innan var Rudi och Daniel knutna i Uelis rep medan jag och Kurt höll till i ett eget rep. Snart kom vi till ett sprickområde som tvingades oss till diverse omvägar. Mitt i besvärligheterna ökade dessutom lutningen kraftigt. Det var upp till bevis när det gällde att hantera stegjärnen. Visst har jag varit med förr men ett fåtal gånger om året ger ingen rutin.
Högre upp skymtade vi ett annat replag. De måste ha startat minst en timma tidigare än vi från hyttan. Ueli och de två schweizarna drog ifrån Kurt och mig vilket tydde på att det var jag som var bromsklossen. I och för sig blev det lite av dragspelsprincipen när de första tagit sig förbi en svårighet och kommit ut på lättare mark.
Den första pausen tog vi på en liten platå där det i lugn och ro begavs tillfälle att titta sig runt. Solen hade träffat de översta delarna av bergen på andra sidan glaciären. Med jämna mellanrum kunde skrämmande ljud från stenras höras. Till vår lycka verkade det gå lugnare till i vår färdriktning som i och för sig inte såg lätt ut. Först väntade en brant snöravin där det framförvarande replaget kämpade för tillfället. Kusligt brant såg det ut men erfarenheten sade att det skulle ordna sig när vi väl var där.
Som tidigare drog Uelis rep ifrån Kurts och mitt. Det gick tungt men som väl var, var snön hård och den bar utan att vi föll igenom. Jag undvek att titta upp och koncentrerade mig helt på att ta steg efter steg. En stund, kanske en kvart, kanske mer, svängde vi åt höger och kom upp på en liten platå. Den framförvarande gruppen hade tagit paus där, minst lika slitna som vi kunde jag notera. Kurt tittade på sin klocka och gav beskedet 3510 meter. En blick uppåt visade en snöbacke som tycktes fortsätta upp i himlen - för det var väl himlen som låg där 300 meter högre upp.
Steg för steg, steg för steg som aldrig ville ta slut, ena stunden lite på skrå åt höger, andra åt vänster. Ibland brast skaren och fördärvade rytmen. En stund senare hördes ljud till höger om oss; vi hade kommit ifatt Ueli som drog på Daniel och Rudi. Hade någon tappat sugen, månntro? Repet mellan Ueli och Daniel såg omotiverat hårt sträckt ut.
Gross Grünhorn Den monotona färden stördes till slut av att stenblock började dyka upp i synfältet, först enstaka för att sedan konkurrera ut snön helt. Vi befann oss inför den sista etappen, den smala kammen upp till toppen av Grünegghorn. Kurt och jag hittade en obekväm plats att rasta på. Det hade vid det här laget hunnit bli klarblå himmel med en sol som kämpade mot den kalla vinden. Än så länge var det fördel vinden.
Att ge sig på att beskriva utsikten vi hade är inte lätt. Det enklaste är nog att säga: "Du skulle ha varit med så hade du själv kunnat se den imponerande pyramiden Aleschhorn i väster, den höga och vackra Finsteraarhorn i öster, vår nye bekant Trugberg i norr och inte att förglömma vår gamle bekant Matterhorn långt i söder. Allt detta och mycket mer skulle du få se från bästa utsiktsplats".
Ett något mer näraliggande objekt att studera var vårt mål Gross Grünhorn vars kam såg ruskigt smal ut. Skulle vi upp dit?
Bäst jag satt där och försökte tugga ner en brödbit med hjälp av en kopp te dök våra tre vänner upp. Utan att någon sade något förstod jag att det var Daniel som hade det jobbigast. Rudi däremot, såg helt opåverkad ut.
Väl ute på kammen visade det sig vara enkel klättring med inslag av att balansera på de översta stenarna, att ta ett steg från en sten till en annan utan ledstång. Metodiskt kämpade vi oss upp med toppen som det oundvikliga resultatet av våra vedermödor. "Gratulieren, our first summit today", hälsade Rudi med ett leende och sträckt fram handen. Jag tog hans hand 3860 meter över havet. Det kom lite hastigt eftersom jag var fokuserad på Gross Grünhorn 180 meter högre upp.
GrünegghornDet var bara ett problem; vi måste först klättra ner 100 meter till en sadel innan vi kunde ta oss an den sista biten som helt plötsligt då hade ökat till cirka 250 meter.
När vi satt på sadeln hörde jag att en allvarlig diskussion pågick. Efter som språket var schwytsertü tsch, en dialekt som inte ens en tysk begriper sig på, förstod jag ingenting. "Hannes", sade Ueli, som envisas med att kalla mig Hannes, "we are not going to the top".
Beslutet fattades, om jag förstod det rätt, gå grund av att Daniel kastade in handduken. Den officiella versionen var dock att vi var för sent ute och inte skulle hinna tillbaka i tid. Det var i och för sig sant att vi måste vara tillbaka uppe vid Jungfraujoch vid sex för att jag skulle hinna med sista tåget.
Mina känslor var kluvna. Å andra sidan hade mina ben sett piggare dagar. Var det så viktigt att stå just på den toppen var frågan jag ställde mig själv. Oartigt nog svarade jag inte. Hur som helst, jag kunde sluta oroa mig för att orken inte skulle räcka. Här kan det vara ett lämpligt att citera lite ur guideboken. I fri översättning står det:

En vackert formad topp med klippryggar av stil högt över vilda glaciärer. Läget, långt från bergjärnvägar och gondoler, garanterar att en bestigning blir ett verkligt alpinskt äventyr.
Ta trapporna ner från hyttan och gå uppför österut över G
rüneggfirn till cirka 3000 meter. Håll nära den norra kanten av glaciären, gå upp mera brant cirka 400 meter. Sväng vänster över ett snöfält och gå upp längs en brant ravin till starten av snökammen på Grünegghorn. Följ denna till förtoppen på 3787 meter. Fortsätt uppför en utsatt klippkam till huvudtoppen på 3860 meter. Håll ett respektfullt avstånd för eventuella snööverhäng till höger. Toppen nås på cirka 4 timmar från Konkordiahyttan. Klättra ner en brant klipprygg till sadeln på nivån cirka 3800 meter."

På den sadeln satt vi och funderade på fortsättningen som i normalfallet skulle innebära klättring tillbaka upp på Grünegghorn igen och ned samma väg som vi mödosamt hade kommit. Men det fanns en annan väg. Guideboken igen:

"Sadeln kan nås från det eviga snöfältet via en farlig och komplicerad väg genom glaciären, en väg som för övrigt användes vid första bestigningen av Gross-G
rünhorn 1855. Ett sådant företag kan bli mycket tidskrävande och kan endast rekommenderas vid fördelaktiga förhållanden om våren."

Ueli BühlerDär satt vi alltså den 5 augusti 1998 och hörde Ueli säga; "vi går ner över glaciären". När vi drog iväg på vår nästa etapp, 800 meter ner genom en gigantisk glaciärlabyrint, såg jag i ögonvrån att de som vi tidigare hade passerat, ruskade på huvudet. Jag kunde bara lita på att Ueli kunde sin sak.
Åtta hundra meter ner och en dryg kilometer lång var uppgiften som låg framför oss. Själv försökte jag alltid bedöma bästa väg när ett nytt vägval skulle göras. Jag hade inte fel alla gånger men tillräckligt många för att jag aldrig skulle ha kunnat ta mig ner på egen hand. Det var brant ibland, upp mot 45 grader. Skaren bar och stegjärnen bet bra fortfarande trots att solen hunnit en bit på sin dagliga bana. Bara tre gånger stötte vi på så svåra passager att vi var tvungna att hugga ut fotsteg i isen för att komma vidare. Visst var det frågan om balansakter ibland men det avlöpte med hälsan i behåll. En viss lön för mödan var alla vackra isskulpturer som vi titt som tätt passerade.
Mödan gjorde sig också påminde genom ömmande tår till följd av allt brant nedåtgående. När det är mycket brant måste man placera fötterna i backens riktning för att få bästa fäste med stegjärnen. Detta för givetvis med sig att tåspetsarna trycks mot skons front. Att det händer några gånger medför normalt inga problem, med när det sker tusen gånger blir man lätt öm.
Paus på det eviga snöfältetÄven den här etappen hade ett slut, ett lyckligt sådant som väl var. Nästa etapp bestod av Europas längsta "slakmota". Det eviga snöfältet som börjar nere vid Konkordiahyttan och sträcker sig en halvmil långt och 600 meter högt upp till Mönchjochhyttan vid sydsidan på Eiger.
Här var steg efter steg det enda som räknades. Vis av tidigare misstag hade jag smort in mig rikligt med, som det modernt heter, solblockerare. På vår vänstra sida låg nu den långa kammen på Trugberg, känt från vår bestigning dagen innan, helt öppen för beskådande. Vad vi nu kunde se var att vi i dålig sikt hade kryssat oss upp förbi områden med rejäla sprickzoner. "Det man inte vet om har man inte ont av", kan man passande säga. De två replagen som denna dag var på väg ner i form av små prickar hade det betydligt enklare än det vi hade utsatts för dagen innan.
På vägen upp mot hyttan rastade vi två gånger. Vi bara satt och beundrade omgivningarna. Tro det eller ej, men mitt ute i denna snö- och isvärld kom en fjäril flygande. Den liksom fladdrade fram och tillbaka någon decimeter ovanför snön. Vad den gjorde där övergick mitt förstånd. Kanske den kunde snoka upp mitt bananskal, som jag hade gömt i snön, och få sig ett skrovmål.
De sista stegen upp mot MönchjochhyttanTuren på kartanBara tanken på att behöva ta av och på kängorna en extra gång gjorde att jag fattade beslutet att inte stanna vid Mönchjochhyttan, utan att istället fortsätta direkt till Jungfraujoch och tåget ner. Men innan vi kom fram till hyttan genomgick vi en sista prövning: Stigning ökade nämligen markant samtidigt som snön mjuknade. Klockan tre var vi framme vid hyttan, vi hade alltså varit igång i tio timmar sedan starten. Vi hade inte enbart färdats i en tidsdimension utan också i en vertikal: "Start hyttan vid 2850 m, ner för trappen till 2750 m, upp till Grünegghorn 3860 m, ner genom glaciärlabyrinten till nivån 3100 m, upp till Mönchjochhyttan 3630 m, och det som återstod ner till Jungfraujoch 3450 m". Netto blir det bara en uppstigning på 600 meter men om allt uppför summeras blir det 1640 meter vilket var det som kändes i benen när dagen var till ända. Uppe vid hyttan tog jag avsked av mina vapendragare från de fyra senaste dagarna. "See you next year", sade Ueli och tillade något om Monte Rosa, vad hörde jag inte riktigt. Det kändes inte så angeläget just då, men vem vet, om ett år kanske läget är annorlunda.
Sista biten ner till tåget går leden längs sydsidan på Mönch. Vid ett ställe hade man omotiverat kört upp mot isfallet med pistmaskinen. Det var alltså där olyckan hade skett dagen innan. Jag ville inte veta vad som hade hänt. Det kändes bäst så.
En halvtimma senare både satt jag och såg ut som en hösäck på tåget ner till Kleine Scheidegg. "Hi, did you enjoy your climb?", frågade servitrisen på järnvägshotellet när hon fick syn på mig i mängden av japaner som skulle köpa glass. "You, can have the same room, Sir", erbjöd hon mig utan att vänta på svar. "Jag tar det även utan Sir", svarade jag tacksamt.

Torsdag 6/8

Smort in mig mot solen hade jag gjort, allt utom händerna. Detta förde med sig att det såg ut som om jag hade röda vantar på mig, onda röda vantar. Det är sådant som händer…
Kleine Scheidegg är en fridfull plats på morgonen, det vill säga innan första tåget för dagen med turister anländer. När alla hade klivit av var jag den ende passageraren som klev på för att åka åt motsatt håll ner till Grindelwald.
Mittelegikammen på EigerSista intrycket av bergen för den här gången var Mittellegikammen på Eiger som är en spektakulär syn från tågfönstret. Det kändes nästan osannolikt att jag klättrat den två år tidigare.
Tåg nummer två för dagen var fullsatt men jag lyckades få en plats mitt emot en glad japan. Han nickade och sade "haj" med jämna mellanrum. Det som var speciellt med honom var att han hade ett kraftigt underbett. Lite elakt tänkte jag för mig själv på en bitande formulering som Per Calleberg en gång skrev; "du skulle aldrig kunna äta skorpor du, de skulle bara vicka upp och ner om du försökte bita".
Och jag hade fått tillräckligt att bita i under mina tio dagar i alperna, kanske till och med lite för mycket - vilket får bli slutordet nedtecknat på flygplatsen i Geneve.

 


© Hans Wennerström, Augusti 1998

Tillbaka