Zermatt med sol och regn och lite Mark Twain

Tisdag 28/7 1998
Frank dog och jag grät. Det var så pinsamt att jag var tvungen att vända mig om och titta ut genom flygplansfönstret en lång stund. En molnmatta täckte Europa. Det enda jordiska som syntes långt därborta var mitt mål; Monte Rosa-massivet med monoliten Matterhorn strax intill.
Den drev åt väster. Inte mycket men fullt synligt i en lucka mellan de bulliga cumulusmolnen. Det blir bra väder i alperna när plymen på den höga vattenfontänen längst in i viken på Genèvesjön drar iväg åt väster.
Brevet kom så oväntat med beskedet att Frank var död. Det var så definitivt och nu skulle aldrig Helene få träffa honom. Deras brevväxling började 1949 och han dog 1969 utan att de hade träffats. Men så blev det också en bok vilket det förmodligen inte hade blivit om de hade mötts.
På förekommen anledning får jag meddela att min väska var den första som dök upp på rullbandet efter det att vi hade landat i Genève. Om man så vill, blev jag bestulen på nöjet att anmäla väskan som saknad, och därmed likt föregående år få en rundlig ersättning på tolv hundra kronor, för att ha varit av med bagaget en dag.
Det är irriterande när folk skall tala om för en det man redan vet. "Spår 3 och byte i Visp", sade biljettförsäljerskan efter att ha rånat mig på 155 Sfr. "Jag vet", svarade jag oartigt och tog fel rulltrappa ner till spår 1.
Boken? Jo, den är en tunn sak på under hundra sidor med titeln "84 Charing Cross Road"; en kärlekshistoria mellan en amerikansk kvinna och ett antikvariat i London. På underliga vägar hade den letat sig till mitt nattygsbord där det normalt bara brukar finnas böcker som har med berg att göra i en eller annan form.
Just nu rullar tåget in på stationen i Montreux. Jag kan inte låta bli att skriva det för vi stannade så att jag genom fönstret ser en stor skylt där det står MONTREUX. Hade det inte varit för skylten hade jag aldrig vågat skriva Montreux eftersom, givet alla pengar i världen, jag inte skulle kunnat stava till det.
Bredvid mig, mitt över gången, sitter ett äldre engelskt par. De förväxlade mig med en av järnvägen anställd väskbärare tidigare. Åtminstone kommenderade de mig ogenerat att lyfta upp tre tunga väskor från perrongen in i tåget. De har bara frågat konduktören tre gånger om de verkligen är på rätt tåg. Blir man sådan när man blir gammal? Själv har jag bara frågat två gånger.
Engelsmän är frekvent förekommande i Schweiz. Det har med tradition att göra sedan imperiets dagar. Vilka var det som rände omkring i Schweiz för över hundra år sedan och lade beslag på varenda alptopp av betydelse? Jo, engelsmän; Wills, Stephen, Whymper och allt vad de hette. Så man förstår att öfolket har pinkat in revir här i Schweiz.
Jag viste att vi skulle hamna på ämnet alptoppar förr eller senare. Det var oundvikligt. Undrar förresten hur Per Calleberg har det där borta på andra sidan Genèvesjön? Han skickade ett vykort som antydde något om reptrassel. Vi får hoppas att han har fått upp knuten och får lite andra upplevelser på och omkring Mont Blanc. För egen del så har det blivit lite av tradition att göra en tur till alperna varje sommar. Det är tionde gången i år vilket det borde gå att illustrera med någon klyscha av typen, "vad tiden går".
Matterhornklättringen förra året hade varit i jobbigaste laget. "Aldrig mer", sade jag till mig själv minuten efter det att vi hade kommit ner. "Man är inte sämre än att man kan ändra sig" är ett ganska användbart uttryck. Hösten gick och våren kom och därmed suget efter alperna. I år skulle det bli Berninaalperna bortåt St Moritz-hållet hade jag bestämt. Där finns en spektakulär snökam uppför 4000-meterstoppen Piz Bernina. Den kallas himmelstrappan och gör verkligen skäl för namnet. En av de intressantaste kambestigningarna i hela alperna anser många.
"Man är inte sämre än att man kan ändra sig" och nästa plan var att göra en attack på Berneralperna från söder. Ett sådant äventyr skulle innefatta, hade jag tänkt mig, en bestigning av den högsta toppen Finsteraarhorn. Dessutom skulle också ett par andra toppar kunna ingå under en vecka i augusti.
I början på maj pratade jag med Ueli Bühler, den schweiziske bergförare som jag har kamperat ihop med i många år. Han tyckte mitt förslag var tänkbart men berättade också att han hade en planerad tur i Monte Rosa i början av augusti. Det skulle passa bra eftersom han hade kontaktats av en grupp på tre schweizare som vill göra den här turen. Med mig skulle det bli fyra och då skulle också ytterligare en förare komma med. Jag tyckte det lät spännande och "man är ju inte sämre än man kan ändra sig". Vi kom överens om att mötas på Hotel Mischabel i Zermatt på eftermiddagen fredagen den 30 juli.
Zermatt är speciellt. Det är nästan värre än på Leicester Square i London en lördag kväll, det vill säga fler kvadratmeter är upptagna än lediga. Jag smidde planer för nästa dag. Varför inte bege sig åt det håll dit ingen linbana gick? Om inte annat måste det finnas flest antal lediga kvadratmeter per man i den riktningen. Ett besök i Schönbielhyttan skulle nog uppfylla mina ställda krav; två och en halv mil fram och tillbaka och därtill tusen meter i höjdskillnad.

Onsdag 29/7
Väckarklockan ringde klockan fem eftersom den hade gjort det dagen innan. Jag hade givetvis glömt att nollställa det skrället. Nyprovianterad och bärande på, som vanligt, en alldeles för tung ryggsäck var jag iväg vid niotiden. "Schönbielhütte 4 Std.", visade den karaktäristiska vandringsvägskylten. Fyra timmar blir en lagom uppmjukning, tänkte jag självsäkert.
Allting var lagom denna onsdagsmorgon, temperaturen, vädret och molnen var lagom, Matterhorn var lagom långt borta och jag var lagom ensam där jag gåendes betade av kvart efter kvart på de där fyra timmarna. Väl inne på den tredje kvarten hände något märkligt: Tre pip hördes tydligt från lockfickan i min gamla Haglöfs Climber. Tro det eller ej men det var ett så kallat e-mail som hade kommit flygandes. Urtid, nutid och framtid förenades på en enda sekund där jag gick helt allena med bara nordsidan på Matterhorn som betraktare. Det kan tyckas lite löjligt, men min tanke var att hålla ett öga på jobbet trots att det var semester. Sagt och tänkt; jag fixade så att all min epost också studsade till mobiltelefonen. Det var bara en hake med den för övrigt briljanta idén; det gick bara att läsa de 150 första tecknen av varje brev. Detta inkluderade också avsändarens adress så med hälsningsfrasen var det inte många tecken kvar till själva meddelandet. Det första jag fick slutade "skulle vilja diskutera med dig i egenskap av…", slut och inget mer. I vilken egenskap? tänkte jag och gick vidare kvart efter kvart.
Matterhorn är ett konstigt berg som hela tiden ändrar skepnad beroende på vilken vinkel man betraktar det ifrån. Min vandringsled sträckte sig i princip utefter hela nordsidan på berget. Från början verkade Hörnlikammen, som är normalvägen upp till toppen, att vara tvärbrant. Zmuttkammen, som är svårare, såg stupbrant ut. Efter några kvartar såg de båda kammarna plötsligt lagom branta ut. Och precis som man kunde vänta sig så slutade det med att Zmuttkammen såg omöjligt brant ut medan Hörnlikammen hade sjunkit ihop till en beskedlig lutning på 45 grader. Det är nog ljuset som faller olika, tänkte jag vetenskapligt.
Det var tydligt att glaciären mellan mig och berget drog sig tillbaka. Den ås som leden gick uppe på hade en gång glaciären plogat upp. Zmuttglaciären, som den heter, stånkade sig fram långt där nere med en hastighet av någon centimeter om dagen. Den skulle inte fastna i någon fartkontroll precis, och inte vinna någon skönhetstävling heller med sin gråsmutsiga färg.
Turen var en förhållandevis plan promenad. Bara några gånger brantade det till sig rejält. Precis innan den brantaste stigningen upp mot själva hyttan stod en ny skylt; "Zmuttbivack 2 St.". Bakgrunden är att man förra året byggt en ny bivackhytta för att förkorta den annars långa anmarschen till insteget på Zmuttleden uppför Matterhorn. Dessutom har man gjort det lite mänskligare genom att sätta in några fasta bultar vid de svåraste passagerna. Detta vore inte mycket att skriva hem om, om inte det vore för det rabalder de här tilltagen har förorsakat företrädesvis bland engelska förståsigpåare. Att göra Zmuttkammen på Matterhorn tillgänglig för kreti och pleti, resonerar man, är i det närmaste ett helgerån.
Jag funderade på om jag tillhörde kategorin pleti eller om det möjligtvis var kreti, när jag gick den sista branta biten upp mot hyttan som ligger på nivån 2694 meter över havet.
Schönbielhyttan har byggts vackert på en klippavsats med en liten solterass rakt mot Matterhorn. Zmuttkammen ligger precis i synriktningen medan den så kallade Italienska kammen ses i siluett strax till höger. Ett stycke ytterligare till höger sticker 4000-meterstoppen Dent d'Herens upp sin kala hjässa. I kikaren kunde jag se små prickar som sakta rörde sig uppför Zmuttkammen, ett skådespel som också engagerade de övriga tiotalet hyttbesökarna.
Solen värmde samtidigt som min svettvåta T-skjorta fladdrade för vinden på klädstrecket. Visst kändes det i benen och halva vägen återstod innan jag var tillbaka till Zermatt igen. Storslaget hade jag för nästa dag planerat en tur på 1500 höjdmeter upp till en annan hytta; Rothornhyttan. Vi får väl se hur det blir med det, tänkte jag med handduken i en handen, beredd att kasta in den om det skulle behövas.
Tro det eller ej, men det pep i ryggsäcken på hemvägen också. Vid nästa vattenstopp kunde jag inte låta bli att läsa brevet som löd: "Hej pappa!! Kan du köpa crème-powder från Clinic nr 3 på tax free. Köp också…" Och så var det slut. "Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig" - och tycka att det kan ha sina fördelar att bara kunna läsa början på brev.
Tillbaka nere i Zermatt, som ligger på nivån 1600 meter, drack jag en välförtjänt öl och kastade in handduken. På inga villkor kände jag för att "göra 1500 meter" nästa dag. Målet var dock att komma upp och sova en natt på hög höjd för att bättra på höjdtillvänjningen. Gandegghyttan på drygt 3000 meter fick det bli. Den hyttan når man på en halvtimma från en linbanestation som heter Trockener Steg. Nöjd och belåten med insatsen avslutade jag dagen med en svampig hamburgare på McDonald's - en inrättning som tycks finnas överallt numer.
Torsdag 30/7
Väckarklockan ringde inte klockan fem som den gjort dagen innan. Istället satte det igång att bubbla och klucka å det vådligaste. Innan man förstår vad det är, klockan fem på morgonen, hinner många tankar passera revy. Förklaringen var lika enkel som otrevlig; någon annans skitvatten bubblade upp ur mitt tvättställ.
Trots väl insmörjning hade jag bränt mig i den starka solen dagen innan. Speciellt nacken var röd och ömmade. Tänka sig att de skulle ha 45 Sfr för en "Lawrence av Arabien - mössa", en sådan med nedhängande tyg kring öron och nacke. En vanlig solkeps kostade 15 Sfr. Att ytterligare en tygremsa skulle göra den 30Sfr (160 kr) dyrare kunde jag inte förstå så det blev ingen affär. Två snusnäsdukar och lite uppfinningsrikedom löste problemet.
Snällt ställde jag mig, tillsammans med turister från när och fjärran, i ledet för att köpa biljett till linbanan. Slutstationen är det 3800 meter höga Kleine Matterhorn. Jag klev av vid Trockener Steg, stationen innan, och höll på att bli påkörd av en snowboard-åkare. De praktiskt taget körde rakt in i linbanestationen.
Klockan var bara tio när jag var framme vid hyttan. Tidigare hade jag ringt och försäkrat mig om en av de trettio sovplatserna som erbjöds. Gandegghyttan ligger vackert belägen tusen meter under Breithorntopparna. En kaotisk glaciärvärld skiljer hyttan från själva berget. Som kontrast fick man en ful linbanestolpe i blickfånget när man vred huvudet ett kvarts varv till höger.
Theodolpasset var den väg folk använde sig av i gamla tider när de tog sig från Schweiz till Italien och vice versa. Det var den vägen "Ötzimännen" gick för fem tusen år sedan. En lagom dagstur fick jag bekräftat av hyttvärden. "Tänk bara på att gå längs liftsystemet så händer inget", tillade hon allvarligt. För att ta mig upp till passet måste jag i stort sett hela tiden gå över en glaciär på vilken det efter vissa stråk sporadiskt idkades skidåkning. "Kan man åka skidor kan man väl gå", tänkte jag.
Och det kunde man även om det till att börja med innebar svanhopp över strida vatterströmmar. Någon timma senare kom jag upp på en platå där en isande vind slog emot mig. Trivsamheten minskar betänkligt när man fryser. Jag bet ihop och trampade vidare upp mot passet. Tidigare hade jag passerat en och annan smal spricka men efter hand blev de bredare. Fortfarande var de överhoppningsbara men situationen var långt ifrån lika trevlig som tidigare. Huttrande vände jag om strax innan passet.
Väl tillbaka vid glaciärkanten satte jag mig bland stenbumlingarna och drack det medhavda teet. En märklig sak inträffade då ett manshögt block utan förvarning rullade ett halvt varv, strax intill där jag satt. Lite ruskigt skulle man kunna säga. Förklaringen var att jag fortfarande befann mig på glaciären som helt doldes av grus och sten.
Jag hittade ingen fem tusen år gammal infrusen fåraherde. Men vid ett tillfälle trodde jag mig hitta en liten madeleinekaka. En närmare betraktelse visade dock att det var ett mynt som också verkade ha legat länge; tio lire, präglat 1952. Det måste nog ha legat där sedan dess eftersom tio lire knappast går att räkna i ören ens. Numer ligger myntet i min ficka.
Klockan tre var jag åter vid hyttan där det var stor folksamling; familjer med barn, familjer med hund och en del andra som njöt i solskenet.
Två timmar senare var det mulet och jag var i det närmaste ensam kvar i hyttan.
Ytterligare två timmar senare var jag tillbaka efter en titt på den 4165 meter höga Breithorn. Att höjden är 4165 kommer jag väl ihåg eftersom jag en gång för länge sedan valde just den sifferkombinationen som kod till mitt bankfackskort. Att jag kommer ihåg det så väl beror på att jag hade glömt den den första gången jag skulle in i bankfacket. Numer är koden utbytt till en som är mycket enklare att komma ihåg, vilken har jag glömt.
Jag hade stigit ner några tiotal meter mot glaciären och satt och studerade mest ingenting. Plötsligt hördes ett brak och från ingenstans kom en helikopter farande över mitt huvud. Med ett dån for den i full fart rakt över glaciären mot Breithornväggen. "Det går aldrig, den kommer att smälla rakt i berget", det var ingen tvekan om att så skulle ske. Men se, den blev bara mindre och mindre. Till slut, när den knappt var synlig längre, svängde den i en fin båge och fortsatte nedåt glaciären. Jag hade blivit fullständigt lurad av storskaligheten.
Två timmar senare var jag mätt, en stor ostinstekt brödskiva med ägg och bacon på toppen var mat för en bergsbestigare. Även de fyra tyskarna som ämnade övernatta i hyttan såg mätta och belåtna ut.
Ute hängde en stabil molnbank fast på Matterhorn medan solen framgångsrikt hankade sig ner där bakom
.

Fredag 1/8 N.B.
Den här morgonen vaknade jag inte klockan fem av den enkla anledningen att jag redan var vaken då. Det som väckte mig långt tidigare var regnet som smattrade på fönstret. Det fanns inget annat att göra än att ligga i mörkret och lyssna.
Framåt klockan sju när jag till slut masade mig upp hade regnet tillfälligt upphört. Det visade sig vid frukosten att de fyra tyskarna inte alls var bergsbestigare utan studenter med något slags EU-uppdrag. De skulle mäta isinnehållet i berget. Vad det skulle vara bra för fick jag aldrig klart för mig.
Målet för dagen var att ta sig från Gandegghyttan 1400 meter ner till Zermatt på något sätt. Jag följde leden nedåt och fortfarande efter en timmas gående hade jag inte sett en själ - om man undantar några nyfikna getter. Det började regna kraftigt och utan förvarning omringades jag av ett stort och vått moln. Det bjöd till och med på hagel så det sved i ansiktet. När åskknallarna gjorde väsen av sig hade gränsen passerats och det var inte roligt längre. Det var minst halvannan timma till närmaste tak.
Så småningom befann jag mig våtskinnad 600 meter längre ner vid en linbanestationen Trift. Två alternativ fanns; antingen att gå direkt ner till Zermatt eller att gå upp till Swartz See och eventuellt vidare mot Matterhornhyttan. Trots de hotande regnmolnen valde jag det senare. Det var vid linbanestationen Swartz See som jag förra året hade med någon minut tillgodo hunnit med sista gondolen för dagen.
Den här gången fanns det gott om tid att gå ner till den "svarta sjön" med det lilla kapellet. Regnet hade avtagit men man såg hur dropparna landade i vattnet och förstörde spegelbilden av kapellet. Inte en människa syntes till när jag klev in på den lilla takförsedda terrassen till kapellet. Där ute var golvet fullt med getskit vilket jag med begränsad framgång försökte undvika att trampa i. Jag tryckte ned handtaget och dörren gick upp till själva kapellet. Där inne fanns fyra bänkrader med plats för två personer på var sida om mittgången. Lägst fram låg ett altare med fem ljus varav tre hade slocknat. Fridfullheten kändes behaglig så jag dröjde kvar en stund. Stämningen avbröts av ett oväsen utanför dörren. Getterna, tänkte jag och öppnade dörren. Där var en hel hord, inte getter utan lågsko- och paraplyförsedda turister som just anlänt med linbanan. Med ens stod det klart att jag hade återvänt till civilisationen, till paraplyernas värld.
Återigen stod jag inför två alternativ; att fortsätta två mödosamma timmar upp till Matterhornhyttan eller att stilla och lugnt vända ner mot Zermatt. Endast någon gång i en glugg kunde hyttan skönjas där uppe och eftersom jag inte hade något paraply, så att säga, så fick ett nytt besök anstå.
Jag kom och tänka på den italienska alpinisten Guisto Gervasutti som en gång ensam besteg Matterhorn. Han övernattade högt uppe på en av kammarna. Nere i dalen såg han ljusen blinka extra hemtrevligt - det var julafton. Nu var det tyvärr inte julafton utan bara en regnig dag; inget att hänga i julgran precis.
Vädret var som det var och vem jag än frågade så skulle det inte bli någon bättring nästa dag heller. Jag blev mer och mer tveksam till att vi skulle kunna starta högturen som planerat. Än mer definitivt blev det när jag talade med Ueli i telefon på kvällen. Vi beslöt tills vidare att skjuta på projektet en dag.

Lördag 1/8 - igen N. B.
Och så var det dags igen. Senast det var dags var igår. Jag var helt övertygad om att det var igår jag fyllde år; jag till och med sjöng "ja må han leva" för mig själv på väg ner från Gandegghyttan. Misstaget uppdagades när det denna dag fortfarande såldes smällare och raketer längs huvudgatan i Zermatt. Schweiz nationaldag och min födelsedag infaller nämligen på samma dag, den första augusti. Det var bara att tacka och ta emot; två födelsedagar dagarna efter varandra och ändå hade jag bara blivit ett år äldre.
"Jag hade bestämt mig; "Jag skall bestiga Riffelberg". Som vanligt, i Zermatt, när ett stort alpinskt företag är på gång så lägger folk, både invånare och turister, sina egna projekt åt sidan för att skaffa sig bra positioner att se starten. Expeditionen kom att bestå av 198 personer inkluderande åsnorna, eller 205 inkluderande korna. Bland befattningarna märktes:

Jag själv
17 guider
4 kirurger
1 geolog
1 botanist
15 bartendrar
1 veterinär
1 butler
12 kypare
1 frisör
4 bagare
27 bärare
44 åsnor
7 kor
2 mjölkerskor
mm

Ransoner och utrustning:
16 lådor skinka
2 tunnor socker
22 tunnor whisky
2000 cigarrer
1 rulle linnetyg
25 fjädermadrasser
2 tagel dito
2 mosquit-tält
29 vanliga tält
97 isyxor
5 lådor dynamit
7 kannor nitroglycerin
22 10-meters stegar
2 kilometer rep
154 paraplyer
mm

Jag hade aldrig sett en ståtligare syn än den när hela processionen skulle starta, bunden i repet var den 1100 meter lång. Kvart över fyra gav jag kommandot: Gå! Den stora folksamlingen utanför Monte Rosa Hotel delade sig i två delar och hurrade när vi passerade. Ingenting liknande hade setts tidigare i hela Alperna!
Som en säkerhetsåtgärd hade vi valt att använda små åsnor, dessutom kunde vi när så behövdes sträcka på benen och låta åsnan gå för sig själv under oss. Jag kan dock inte helhjärtat rekommendera detta djur för deras öron skymde ofta sikten.
Vi hade tappat orienteringen. Vi hade inte bara gått vilse utan svårt vilse eftersom inga räddningspartruller hade setts till på så länge. Jag tog ett tolv hundra meter långt rep och band det runt midjan på en guide. Hans uppgift var att gå och leta reda på vägen medan vi andra väntade. Jag instruerade honom att rycka kraftigt i repet när han funnit den rätta vägen. Repet rann ut sedan guiden försvann in bland träden under tiden som alla betraktade den slingrande saken med ivriga ögon. Efter det att 800 meter hade runnit ut stannade repet, en minut, två minuter, tre - vi höll andan. Vilade han sig? Och sedan kom flera starka ryck så att jag knappast kunde hålla fast repet. Räddade, vi var räddade!
Vi följde repet och efter 800 meter väntade vi oss att finna guiden, men inte, han syntes inte till och inte väntade han för repet rann fortfarande ut. Det fanns inget annat att göra än att följa efter vilket vi gjorde i tre timmar. Vi tretiden på nästa dags eftermiddag var vi nästan döda av utmattning och repet bara fortsatte att glida ut. Männen vägrade att gå längre och de hävdade att de passerat samma ställe flera gånget tidigare. De krävde att vi skulle binda fast repet i ett träd för att stoppa guiden. Sedan skulle vi fånga in honom och döda honom. Så fick det bli. Jag blev mycket besviken; det fanns ingen guide fastknuten i änden på repet utan istället var det en gammal svart get.
Till slut framkom det att guiden hade bundit repänden i geten och själv hade tagit tag i svansen på en ko. Eftersom guiden förstod att kon begrep bättre än honom själv hängde han efter kon tills det blev mjölkningsdags. Och mycket riktigt, kon ledde honom raka vägen ner till Zermatt igen."
Efter att alltså ha ägnat någon timma på morgonen till att läsa i den andra medhavda boken; "A Tramp Abroad" av Mark Twain, hade jag bestämt mig. Jag skulle bestiga Riffelberg. Men mitt mål var ännu högre satt, jag skulle ta mig ända till Monte Rosa-hyttan och då krävdes att jag först besteg Riffelberg.
När jag satt nere vid stationen och läste väderleksrapporten ringde telefonen. "Det blir bättre tidigast på måndag, men vädret är ganska bra här över i Berner Oberland", berättade Ueli som ringde från Interlaken tio mil norrut. Vi beslöt att höras senare på dagen. "Vad ska du göra idag?" frågade Ueli avslutningsvis. "Bestiga Riffelberg", svarade jag sanningsenligt. "Va?", hördes det samtidigt som linjen bröts.
Att bestiga Riffelberg är alltså inget man tar lätt på så vad kunde vara mer seriöst än att ta tåget. Stationen med samma namn som berget måste vara en bra utgångspunkt. Konstigt, ingen annan än en ensam svensk steg av tåget vi stationen Riffelberg. Alla japanerna stirrade snedögt på mig genom tågfönstret där jag stod på perrongen. Samtidigt som jag stod på perrongen stod jag också på toppen av Riffelberg som visade sig vara Hotel Riffelberg. Första målet för dagen var alltså nått och jag stod där framåtlutad och funderade på Monte Rosa hyttan som låg flera timmars väg ut över glaciären. Framåtlutad för att det blåste så kraftigt att det inte gick att stå rak.
"Saved by the bell", eller rättare telefonen ringde och det var Ueli igen. "Det bästa är om du tar tåget över hit till Interlaken", sade han och tillade att senaste prognosen pekade på att vädret skulle bli mycket bättre i Berner Oberland än i kantonen Wallis där jag nu befann mig. "Vi ses", svarade jag och tillade att jag just hade bestigit Riffelberg.
Innan vi åker vidare norrut kan det vara värt att ta del av Mark Twains avslutande synpunkter från bestigningen av Riffelberg. Han skriver ungefär så här:
"En guidebok är en lustig sak. Läsaren har just bevittnat vad en man, som ger sig en bestigning från Zermatt till Riffelberg Hotel, kan få utstå. Ändå uttrycker sig Baedeker (guideboken) så här underligt i frågan:

1. Avstånd - tre timmar.
2. Det går inte att misstaga sig på vägen.
3. Guide behövs ej.

Jag har noggrant gått igenom felen och sänt förlaget följande rättelser:

1. Avstånd från Zermatt till Hotell Riffelberg - sju dagar.
2. Man kan misstaga sig på vägen. Om jag är den första så kräver jag att få erkännande därför.
3. Guider är nödvändiga, ty endast infödingar kan läsa vägskyltarna."

På vägen till tåget köpte jag mig en födelsedagspresent; ett par nya iläggssulor till storskorna. Det kan tyckas lite spartanskt att fira födelsedag med att köpa skosulor. Om jag berättar att de var i äkta skinn med speciella andningshål och att de kostade 55 Sfr (270 kr) så är det kanske lättare att förstå nödvändigheten av att uppmärksamma händelsen. "Säg mig vem som har dyraste sulorna" - och jag vinner.
Det kändes lite kymigt att lämna Zermatt med oförrättat värv. Pollux, Castor, Lyskamm och de andra 4000-meterstopparna fick vara ifred så länge. För Riffelhorn räknas väl inte? Å andra sidan, vandringen till Schönbielhyttan skulle jag inte vilja ha ogjort. Ej heller besöket vid Gandegghyttan alldeles inpå Breithorn. Och turen upp till Theodolpasset är ej heller att förglömma.
När tåget rullade ut från den inbyggda järnvägsstationen i Zermatt var det som att åka in i ett vattenfall. Regna kan det göra i alperna minsann. Vid tågbytet i Brig sken solen. Det var ett byte på flera sätt; dels byte av spårvidd och dels byte från en järnvägsstation till en annan.
Jag glömmer alltid hur lång Lötschbergstunneln under Berneralperna är. Men det tar exakt sju minuter att komma igenom och tåget kör fort som tusan. Om man gångrar sju minuter med fort som tusan bör de bli så där 14,5 kilometer. Väl ute ur tunneln åker tåget åt alla håll samtidigt. På något sätt går det i cirklar för att komma ner på lägre nivåer. Spiez nästa:
Det pep tre gånger på perrongen i Spiez: "Grattis på födelsedagen!" löd dagens första e-post. Det var från hustrun och det värmde. Det kunde behövas eftersom jag var på väg mot kyligare trakter. Upp mot trakter som McDonald's anväder i sin reklam för olika glassorter; "Ein Jungfrau, ein Mönch oder ein Eiger". Interlaken nästa:
Från Interlaken går halva tåget upp till Grindelwald och halva upp till Lauterbrunnen, det vill säga de kopplas isär halvvägs och var halva går åt var sitt håll. Min halva stod givetvis längst bort och tåget skulle gå klargjorde konduktören.
När pulsen lagt sig höjde jag blicken för att se vilket väder som förelåg. Enda trösten var ett litet blått hål i molntäcket. Det var som det var och skulle säkert bli som det skulle bli. Grindelwald nästa:
Först syntes Mettenberg som såg så imponerande ut att man trodde att det var självaste Eiger. Sedan svängde tåget och ett stort moln kom in i bild. Och därovan molnet stack Eigerkammen upp. Det tränade ögat kunde till och med urskilja den lilla hyttan, stor som ett smågrus. Kleine Scheidegg nästa:
Så här sent på dagen åkte inga japanska turister med tåget, bara en och annan hängiven bergsbestigare. Själv satte jag mig på en rättvänd plats för att undvika att hasa av sitsen i de branta uppförsbackarna.
Det pep när tåget rullade in på stationen Kleine Scheidegg. Denna gång var det inte epost. Och pipet var nog mer ett klingande ljud som visade sig komma från ett dussin alpkor som betade strax intill järnvägen.
Kleine Scheidegg ligger 2000 meter över havet och normalt har man här en av alpernas mest spektakulära utsikter med bland annat den kända Eigerväggen alldeles inpå. Men denna kväll var det igenmulet; moln så kort ögat nådde. Förmodligen är det bättre väder borta i Zermatt var en fakirisk tanke som fick avsluta väderdiskussionen.
Kleine Scheidegg består av tre hus tillika hotell varav ett är kombinerad järnvägstation och hotell. Hyfsat, ett enkelrum med halvpension till ett pris av 70 Sfr (370 kr). Och då ingick en extra avancerad sak baserad på äppelkaka och grädde födelsedagen till ära - eller möjligtvis nationaldagen till ära.
Så slutade födelsedagen, eller som min gamla farmor på 96 år nyss uttryckte det i telefon; "52 år är en ansenlig ålder".

Fortsättning följer...

---

© Hans Wennerström, Augusti 1998

Tillbaka