Upp och ned Zinal Rothorn

Zinal Rothorn 4221 meter

Av olika skäl dröjde det innan jag på allvar började tänka på den årligen obligatoriska alpina sejouren. En bit in i juni blev dock suget för stort och jag ringde Ueli Bühler i Schweiz, den förare som jag normalt gör bestigningar tillsammans med. Jag undrade om han hade något på gång framåt augusti som skulle passa. "I had an accident", var det första jag fick höra. Under den sekund som därefter förflöt hann jag tänka mycket: Hade han fallit och skadat sig? Skadat sig svårt? Efter en stund så klarnade det och jag förstod att han hade blivit påkörd av en skidåkare i vintras. Det hela slutade tydligen med att en disk i ryggraden hade tryckts ihop. Han hade opererats och några bergsbestigningar var inte att tänka på i år för hans del. Ueli föreslog att jag skulle ta kontakt med Freddy.

Freddy Grossniklaus kände jag sedan tidigare då vi kamperat ihop vid ett flertal tillfällen, bland annat på de höga topparna Wetterhorn och Nadelhorn. Trots att jag var så sent ute kunde han ställa upp på en tvådagarstur i början av augusti. För, som han sade;" det du föreslår låter intressant och jag har inte själv gjort den bestigningen tidigare".

Zinal RothornVad var det då jag föreslog? Jo, Zinal Rothorn, en 4221 meter hög spetsig topp belägen väster om Zermatt intill det mer kända berget Weisshorn. Varför just denna topp bland många andra tänkbara alternativ kan man fråga sig? Några orsaker är att berget är vackert, det är en intressant bestigning med både branta snökammar och klippklättring, berget är inte så välkänt och man kan därmed hoppas att man inte behöver trängas med så många andra, och kanske framförallt är berget över fyra tusen meter högt. I Goedekes bok om 4000-meterstoppar i alperna rankas Zinal Rothorn på fjärde plats i en lista över "Hur mycket svett?" Bara för tre andra berg behöver fler antal höjdmeter tillryggaläggas från högsta transportpunkt för att nå toppen. Dessa är Dom med 3160 meter, Weisshorn med 3100 meter och Aiguille Blanch med 2800 meter. Och fyra kommer alltså Zinal Rothorn vars bestigning kräver att man per fot tar sig upp 2750 meter.

Utgångspunkten för att bestiga Zinal Rothorn, eller bara Rothorn som berget kallades förr i tiden, är bergsmetropolen Zermatt i den schweiziska kantonen Wallis. Närmare bestämt så sitter det en liten obetydlig skylt på huvudgatan i Zermatt som pekar in på en smal tvärgata. På skylten står det Rothornhütte 4½ Sd. vilket anger att vandringen upp till Rothornhyttan tar fyra och en halv timma. Det behöver väl inte sägas att varje steg är uppför, från Zermatts nivå på sexton hundra meter, till hyttan som ligger på höjden 3177 meter. Till toppen återstår sedan drygt tusen meter.

Leslie Stephen och andraLeden till toppenZinal Rothorn bestegs första gången år 1864, ett år före det att den närbelägna Matterhorn fick sin berömda första bestigning. Med i den grupp som stod för förstabestigningen var engelsmannen Leslie Stephen som för övrigt skrev den kända boken "Playground of Europe". Den moderna guideboken skriver ungefär så här om bestigningen: "Normalvägen går via sydöstra kammen. Lutningen ökar dramatiskt under toppdelen och denna sista del (Kanzelgrat) förbipasseras via en otrevlig ränna ute på sydväggen. Rännan leder upp till Gabel Notch högt upp på sydvästkammen. Där ovanför blockeras vägen av ett 15 meter högt torn som undviks genom en travers över Bidner Platte, som är ledens krux. För att nå toppen måste man traversera förbi en förtopp (Kanzel) vilket sker till höger och innebär en mycket utsatt position ovanför den väldiga östväggen".

Givetvis var det igenmulet när jag söndagen den 8 augusti vaknade och tittade ut bakom gardinen vid femtiden på morgonen. Efter tre fina dagar verkade det vara sämre väder på väg. Ett par timmar senare hörde jag det omisskännliga ljudet av fallande regndroppar. Jag såg framför mig en fyra fem timmars blöt vandring upp till Rothornhyttan. Eller snarare jag såg det inte. Men bestämt var bestämt och klockan elva skulle jag möta Freddy. Klockan hann bara bli nio innan det knackade på dörren och det meddelades att jag hade telefon nere hos portiern. "The weather is gonna be bad for at least two days", sade Freddy med uppriktig besvikelse i andra änden av luren. Vi beslöt att ställa in dagens övningar.

Från GandegghyttanMin besvikelse var också stor eftersom det var den här turen som var tänkt att bli huvudnumret av årets alpina vistelse. I brist på bättre gick jag huvudgatan i Zermatt fram och åter och försökte finna på råd. Jag stannade utanför det gamla Hotel Monte Rosa och tittade Edward Whymper i ögonen där han satt i relief på väggen. Han gjorde inte en min, han kostade inte ens på sig en blinkning av förståelse. Whymper eller ej, men en kvart senare avtog regnet och en stor blå glugg öppnade sig i molntäcket. En stund senare var det ännu mera blått på himmelen och till och med solen glimmade till. "Jag vill bara meddela att jag står under en nästan blå himmel", sade jag till Freddy i telefonen. Han var tveksam baserat på information han hade inhämtat hos vädertjänsten men vi beslöt att avvakta ytterligare en halvtimma med beslutet.

Freddy befann sig borta i Interlaken som ligger på nordsidan av Berneralperna och därifrån var det drygt två timmars resa för att ta sig söderut till Zermatt. En halvtimma senare beslöt vi att projektet "was on" trots att utsikterna för måndagen inte var de bästa. Å andra sida var tisdagen en reservdag innan jag måste passa planet i Geneve på onsdagen.

Freddy GrossnicklausSolen som nu var mer framme än borta stod som högst på himmeln när Freddy svängde runt hörnet och klev in i trädgården på det billiga Hotell Mischabel där jag satt och väntade. Han var kraftigt solbränd, iförd kortbyxor och bar på en stor ryggsäck där det upplindade repet stack ut på båda sidor om locket. Däremot hade han inte sin gamla vanliga turkliknande kalott på huvudet utan istället bar han en helt vanlig keps. "Hello Hannes", hälsade han. Vi började genast diskutera den stora frågan; vädret. Freddy hade åter pratat med den speciella vädertjänsten som påstått att åskväder var på väg in - men det var osäkert när. Själv hade jag just hämtat en lapp på informationsbyrån vid järnvägsstationen som beskrev utsikterna de kommande dagarna. Där kunde man utläsa åska på tisdag och något stabilare på onsdag. Freddy var övertydlig när han sade att våra chanser att nå toppen inte var så stora. "Jag skulle inte stå ut med tanken att vädret trots allt skulle bli bra och att vi inte försökte", svarade jag och därmed var vi på väg.

Uppför den långa moränryggenRothornhyttan ligger väster om Zermatt och man måste praktiskt taget ta sig rakt upp ur dalen. Det var inte lätt förstå hur det skulle gå till innan man gått vägen som på något konstigt sätt slingrade sig upp längs dalsidan för att efter en stund leta sig in i en annan smal dalgång. För den intresserade fanns här otaliga motiv med blommor, små forsar och broar och annat trevligt att fotografera. Vi småpratade om en det ena och om än det andra på väg uppöver. "Vad sysslar ni egentligen med där borta i Interlaken", frågade jag och syftade på den hemska olycka där 22 människor hade fått sätta livet till i samband med kanjoning i vattenfyllda raviner någon vecka tidigare. "Interlaken har blivit världsberömt - på det mest otrevliga sätt", fortsatte jag innan han hann svara. Om den här olyckan hade rört om känslorna världen över så förstod jag att det var ingenting mot det som hade skett i Schweiz. Freddy menade att bolaget som stod för arrangemanget inte ställde in övningarna trots att de visste om faran med att stora vattenflöden var på gång efter den kraftiga nederbörd som hade fallit. Det var tydligen viktigare att ta risken och tjäna de 750 kronorna per man som verksamheten inbringade. Och så gick det som det gick; 22 människor omkom. De ansvariga kommer att anklagas för mord. Freddy var mycket upprörd speciellt som andra arrangörer hade tagit sitt ansvar och ställt in liknande övningar samma dag.

Jag kände mig stark och färden upp mot hyttan gick i god fart. Efter ett kort stopp vid Trift Hotel som ligger halvvägs fortsatte vi i mer berglik terräng. Till att börja med var lutningen moderat men så småningom tilltog den rejält då leden gick uppför en lång och brant moränrygg. Oförståeligt nog så kompenserade jag inte med att dricka i den omfattning som jag svettades. Sista fjärdedelen gick tungt och jag undvek att titta uppåt för att inte mötas av en syn att det fortfarande var långt kvar.

Freddy hade nyligen stiftat bekantskap med företeelsen Internet. Han var mycket entusiastisk och berättade stolt att han hade en egen hemsida. Därmed trodde han att alla visste vem han var. Jag hade inte hjärta att dämpa hans entusiasm utan lät honom leva vidare i tron att han numer befann sig nära cyberrymdens centrum. På tal om att befinna sig i centrum kom jag att tänka på mina kläder. Ska man vara uppriktig så är nog inte mina kläder riktigt up-to-date. Ta min fleecejacka till exempel, den som jag köpte för tretton år sedan i Chamonix. På den tiden var den rätt modern eftersom det där med fleece var alldeles nytt då. Men nu är definitivt inte den illrödgröngula färgen modern längre. Men å andra sidan verkar mina gamla svarta fjällrävenbyxor med benficka stå sig hyfsat på modefronten. Numera ska det visst vara benfickor på byxor av alla de slag. De får allt hänga med ett tag till, funderade jag och stånkade vidare.

RothornhyttanTorkning i oroligt väderRothornhyttan ser ut som vilken annan alpin hytta som helst. Först kommer man in i en förstuga där man i fack på väggarna ställer sina kängor och i utbyte lånar ett par väl ingångna tofflor. På en lång stång hänger man isyxor och vandringsstavar. Trappan leder upp till våningen med kök och matsal, och vidare till nästa våning där sovsalarna finns. I varje rum finns åtta till tio sovplatser i en lång rad på en och samma brits. En kudde och två filtar är lyxen som tillhandahålls. Direkt när vi hade kommit fram drack jag rikligt med vatten och förpassade mig under en av de nämnda filtarna. Vätskebrist i kombination med höjden gjorde att jag frös och mådde halvt om halvt illa.

Freddy väckte mig vid halv sjutiden lagom till middagen. Medan jag hade sovit hade han gjort en rekognosceringtur cirka 300 höjdmeter upp längs glaciären. Han ville försäkra sig om hur leden gick eftersom vi till att börja med skulle gå minst två timmar i mörker nästa morgon. Det faktum att Freddy inte hade gjort den här bestigningen tidigare gjorde att han var lite extra noggrann med förberedelserna. Vad vädret beträffade var det fortfarande stabilt, lagom molnigt med lite blå himmel däremellan.

Vi var cirka femton personer som skulle utfordras denna afton. För de flesta var vad jag förstod Zinal Rothorn målet nästa dag. Några hade gjort ett försök tidigt denna dag men de hade varit tvungna att vända på grund av dåligt väder. En tysk berättade livfullt om hur blöta de blivit. Freddy och jag satt vid ett bord tillsammans med två fransmän: en guide från Grenoble och hans klient. Om jag säger att deras engelska var sämre än min franska så lär det stå klart hur det samtalet gick. Maten ja, från samma tallrik intogs i tur och ordning soppa, sallad och huvudrätten som bestod av grönsaker och en stor köttbit. Den senare förmådde jag tyvärr inte i mitt tillstånd tillgodogöra mig. Någon timma senare låg jag återigen under filten efter att ha borstat tänderna i glaciärvatten.

Natten förlöpte med att jag vaknade med jämna mellanrum. Genom det öppna fönstret hördes vinden vina men som väl var inget regn. Klockan halv fyra öppnades dörren till sovkammaren, lyset tändes och någon sade bryskt "Guten Morgen". Jag tog snabbt på mig byxorna och vek ihop filten, vilket tillhör god kutym, och tog mig sedan ner till det väntande teet. Två till tre stora koppar drack jag till den torra brödbiten med marmelad på. Endast Freddy var före mig nere i förstugan. På med de kalla kängorna, damaskerna, vars blixtlås krånglade, och sist klätterselen. Först när jag kom ut på terrassen tänkte jag på vädret. Det blåste men när jag tittade upp fick jag se hur stjärnorna glimmande i mörkret. "What more can you ask for", sade jag till Freddy samtidigt som jag knöt in mig i hans rep. Prick klockan fyra gick Freddy och jag som första replag uppför glaciären. "I don't want to mess around in the hut and lose valuable time", hörde jag Freddy muttra för sig själv.

Vi hade också vunnit tid genom att inte krångla med att ta på oss de spikförsedda stegjärnen. Det var uppenbart att de inte behövdes då vi vägleddes av Freddys spår från kvällen innan. Efter någon halvtimmas trampande blev jag mer tveksam då det blev brantare och tåspetsarna bara gick att sparka in några få centimeter. När jag efteråt tog upp det med Freddy menade han att han hade full kontroll - vilket han möjligtvis hade. Brant tog vi oss över den farliga och sprickiga delen mellan glaciären och berget som på tyska kallas Bergschrund. Klippartiet som vi sedan passerade var inte mycket att skriva hem om - en stunds vinglande på lösa stenar var vad det var. Jag ägnade mig mest åt att i pannlampans sken se efter vad jag satte fötterna. Någon gång tittade jag neråt glaciären och fick då till min förvåning se ljuset från pannlampor på rad långt där nere. De sista måste ha startat mer än en timma senare än vi hade gjort.

Det blåste hårt när vi kom upp till nästa snöfält. Efter en stund blev det så brant att vi var tvungna att stanna och sätta på oss stegjärnen. En procedur som inte är okomplicerad när man fryser om händerna och står illa till. När de till slut satt på plats passade jag på att dricka en varm mugg te vilket bidrog positivt till situationen. Och så var vi igång igen och zick-zackade oss vidare uppför. "Please Hannes, just a little faster", bad Freddy samtidigt som han förklarade att han var orolig för vädret. Vi hade fortfarande långt kvar till toppen.

Det hördes steg bakom mig. Eller var det bara inbillning? Nej, det var definitivt steg, steg som taktfast sattes i snön. Till slut vände jag mig om och fick då se de två fransoserna som var oss i hasorna. Sällan tittade jag upp utan försökte i stället koncentrera mig på det lilla perspektivet, nästa steg och nästa steg. Tempot var aningen för högt liksom andningsfrekvens och puls. Likväl kämpade jag på. Det branta snöfältet smalnade så småningom av till en kam, ibland med en liten vall som stöd på ena sidan, ibland utan. Ett stycke följde vi vad som tycktes vara ett gammalt spår. Det gick en bra bit vid sidan av yttersta kammen och jag förstod att anledningen var att vi befann oss i närheten av en hängdriva.

Fransmannen däruppeSnön tog slut och det verkliga berget stod för dörren, först längs en kam där vi balanserade på de yttersta stenarna. Via en lång och brant ränna tog vi oss så sakteliga över mot sydvästkammen. Freddy ledde men tyvärr alltför fort för att jag skulle få lite andrum och återhämta mig. Någon minuts vila blev det dock ibland. Jag stod då helt blickstilla och lutade mitt hjälmbeprydda huvud mot berget. Hjälm förresten, vad skulle en liten hjälm ha hjälpt mot en stor stenbumling kan man fråga sig? Svårighetsgraden var som mest III vilket kan vara väl så jobbigt i stark vind på hög höjd iförd stora kängor och med klumpig ryggsäck. Efteråt glömmer man gärna hur trött man var. För att vara sanningsenlig måste jag erkänna att jag flera gånger, åtminstone två, tänkte tanken att vända om. Efteråt sade Freddy också att han hade noterat att jag hade det jobbigt vissa bitar på uppvägen. "But I knew you were gonna make it", var hans enkla syn på saken.

Korset högt däruppe, klättrare halvvägsEtt sådant tillfälle när jag funderade på att föreslå att vi skulle vända om var när vi kom upp på sydvästkammen och jag tittade uppåt. Ett spetsigt kyrktorn, bara lite knaggligare men mycket högre, var vad jag såg. Däruppe syntes en förtopp och där bakom den riktiga toppen med ett litet toppkors - åtminstone var det litet på det avstånd som jag betraktade det på. Inte blev det bättre av att jag såg hur en av fransoserna så sakta tog sig uppför en besvärlig replängd som också väntade oss. De två hade passerar oss en stund tidigare då de gjort ett bättre vägval än vad vi hade gjort. Det var i varje fall vad jag intalade mig trots att jag visste att det var min trötthet som var orsaken till att de var före oss. De var helt enkelt starkare än vår svagaste länk, så att säga. Det finns bara en metod i dessa lägen och det är att koncentrera sig på det lilla, på det steg eller den förflyttning som man just skall företa sig. Tyvärr blir njutande av utsikten och fotograferande lidande när man nästan har tagit sig vatten över huvudet.

Freddy var hela tiden orolig för vädret. "Titta där", sade han och pekade på de mörka molnen som tornade upp sig i söder. Och vinden avtog inte precis utan pustade på i god stil. Meter för meter tog vi oss upp. Speciellt minns jag när vi passerade ett stort flak där jag hade stora svårigheter med att finna lämpliga grepp för fingrarna. Jag kunde bara lita på att Freddy säkrade mig. Som tur var behövde jag aldrig prova på riktigt om så var fallet.

Freddy rundrar förtoppenEn prövning återstod, att ta sig runt förtoppen. För att göra det måste man mer eller mindre klänga sig runt på ett horisontellt parti med baken stickande ut över den imponerande östväggen. Ett i ordets rätta bemärkelse spektakulärt nöje. Ett antal meter skulle tillryggaläggas på detta sätt. För att vara uppriktig skall sägas att traversen var väl utrustad med greppmöjligheter för händerna.

Den engelske bergsbestigaren Walter Larden passerade förtoppen 1904. I sin bok "Recollections of an old Mountaineer" skriver han: "As we passed around on this side of the left hand summit, Corry told me to look between my legs. To what a terrific depth my eye plunged down that sheer precipice!"

Jesus på korsetKlockan nio, fem timmar efter starten, klev vi upp på toppen av Zinal Rothorn. Vi stod där bredbenta för att hålla balansen i den hårda vinden. Vi hälsade på Jesus för han var den ende som fanns att hälsa på, låt vara att han var av järn och satt uppspikad på själva toppkorset. Jag sjönk ner på sockeln till korset, fick av mig ryggsäcken och tog upp filmkameran. På den minut film som blev resultatet kan en fantastisk utsikt ses med Jesus i förgrunden. Därefter svänger kameran in mot Freddy och jag hörs med ansträngd röst säga: "Say something", varpå Freddy överröstar vinden och svarar; "Well it's hard, it was a long way up and it's gonna be a long way down - and we have to hurry".

Wellenkuppe, Obergabelhorn och Matterhorn bland molnenJag tog mig i alla fall tid att titta på utsikten. Och var vad det första jag såg? Jo, Matterhorn som tornade upp sig i söder ytterligare två hundra meter högre än vår position. Låt vara att himlen såg hotfull ut men det kända berget tittade fram mellan molnen som om det ville sända en hälsning. På närmare håll kunde jag skåda den något lägre toppen Obergabelhorn och när jag vände mig mot norr så dominerade den vackra Weisshorn blickfånget.

ToppkortetPlötsligt dök ett huvud upp nere i en ficka åt norr. Det var den ena av fransoserna som tittade fram ur ett någorlunda vindskyddat ställe några meter ner. De två kom upp till toppen och vi gratulerade varandra till bedriften. Jag tror jag sade "Bon Jour" i brist på bättre. De hade vänligheten att ta ett toppkort av Freddy och mig innan de påbörjade nedstigningen. Freddy och jag unnade oss ytterligare fem minuter vid den plats där fransoserna hade rastat. Det blev två välgörande muggar varmt te och ett stycke av appenzellerosten. Chokladbiten däremot ville liksom inte smälta i munnen så till slut blev jag tvungen att spotta ut den i en konsistens som påminde om smågrus. Förklaringen fick jag senare när jag upptäckte att den chokladbit som legat i lockfickan på ryggsäcken var minst två år gammal.

Leslie Stephen skriver i sin bok "Playground of Europe" om hur det var när någon för första gången klev upp på toppen den där gången den 22 augusti 1864: "11.15 A.M., we reached - I had almost said the top; but the Rothorn has no top. It has a place where a top manifestly ought to have been, but the work had been left unfinished. It ended in a flat circular area a few feet broad, as though it had been a perfect cone, with the apex cleanly struck off. Melchior and Jacob set to work at once to remedy this deficiency of nature, whilst Grove and I cowered down in a little hole cut out of the last rocks, which sheltered us from the wind. Here, in good temper with each other and our guides, and everything but Macdonald's absence, we sat down for some twenty minutes, with muscles still quivering from the strain."

Freddy var som sagt orolig för att vädret skulle försämras ytterligare och ville iväg neråt så fort som möjligt. Vinden hade börjat fyllas med små snökorn så jag hade ingen anledning att motsätta mig hans förslag trots att vilan hade varit alltför kort.

Man skulle tro att det är lättare att klättra ner än upp. Jovisst, det är inte lika fysiskt ansträngande men å andra sidan är man tröttare än man var på uppvägen så det kan nästan gå på ett ut. En annan jobbig sak är att man på nervägen hela tiden ser hur förbaskat långt det är kvar. Alltnog, även om det inte gick så fort tog vi oss ner replängd för replängd. Först sedan vi kommit en bra bit ner mötte vi ett uppåtgående par. De såg minst sagt sammanbitna ut. Lite reptrassel gjorde inte saken bättre.

Nere på snökammen piskade vinden på hårt och i byarna måste jag skydda ansiktet mot den stickande snön genom att hålla för handen. Ett par gånger blåste jag till och med omkull, som tur var inte där det var som smalast. Det pratades senare om vindstyrkor på 80 kilometer i timman i byarna. Vi mötte ytterligare ett par uppåtgående replag som kämpade en ojämn kamp mot vinden. Freddy bad dem att vända men de var ännu ej mogna att ge upp.

Spåren som leder neråtVi rastade bara en gång på nervägen. Eller rättare sagt jag sjönk ihop på en sten som såg alltför inbjudande ut. Där tog jag fram det obligatoriska äpplet, så saftigt och så livgivande. Överdrivet långsamt tuggade jag i mig det bit för bit för att liksom dra ut på den underbara stunden. När det var omöjligt att äta mer höjde jag armen för att kasta skruttet. I samma ögonblick kom jag att tänka på ett e-postbrev som hade anlänt ett par veckor tidigare. I anslutning till att jag tidigare har skrivit om ett annat gott äpple, ett som intogs vid Solvayhyttan på Matterhorn ett par år tidigare, fick jag ett brev från Torbjörn Nilsson. Han berättade att han  likt mig också ätit ett gott äpple vid nämnda hytta. Men olikt mig hade han stoppat tillbaka skruttet i ryggsäcken. Alltså, där jag nu satt på en sten på nedre delen av Zinal Rothorn, tog jag mig samman och stoppade ner skruttet i ryggsäcken.

Som alltid så blir snön smetigare och lösare ju längre dagen lider. Därmed blir det också tyngre att gå. Mer och mer tydligt kunde jag känna att det smärtade i hälsenan på höger fot, speciellt när jag i brant nerförslut var tvungen att sätta i foten hårt gjorde det ont. Ovädret ville aldrig riktigt bryta ut utan bara liksom knackade på dörren hela tiden. Lite längre ner mot hyttan slängde jag en blick bakåt och kunde då konstatera att de som fanns ovan oss hade vänt om, som det senare skulle visa sig utan att ha nått toppen. Själviskt måste jag medge att vår prestation därmed inte kändes mindre precis. Det sista anmärkningsvärda som hände innan vi nådde hyttan var att jag åkte på baken nedför en lång snöbacke. Det var ofrivilligt eftersom tanken var att glissera ner stående på fötterna. Trött som jag var föll jag direkt och fick därmed en genomsur byxbak som minne av tillfället.

Strax efter klockan tolv var vi åter nere vid hyttan där vi åt segersoppa tillsammans med fransoserna. Vi fyra såg allmänt positivt på tillvaron vilket nog inte de gjorde som kom insläntande efter hand utan att ha någon topp i bagaget. Efter någon timma och lika många liter vätska hade vi återhämtat oss så pass att vi var mogna för den sista etappen ner till Zermatt; sjutton hundra höjdmeter - varken mer eller mindre. Halvvägs ner stannade vi vid Trifthotellet och drack en kopp kaffe, en synnerligen god kopp kaffe eftersom jag inte hade känt kaffesmak på flera dagar. Och det som är så bra med kaffe är att det inte blir något kaffeskrutt att slänga eller att eventuellt lägga i ryggsäcken.

Klockan fem på eftermiddagen vek vi in på huvudgatan i Zermatt igen efter att mer eller mindre varit på väg i tretton timmar i ett sträck; först 1050 upp och sedan 2750 meter ner. Vi satte oss vid första bästa uteservering och tog storstilat in var sitt stort glas mineralvatten. Jag tackade uppriktigt Freddy för turen och tillade att om han skulle föreslå en ny tur nästa dag så var inte jag att räkna med.

Vi skildes så småningom efter att lite löst ha diskuterat några framtida projekt. Jag strosade så sakta mot mitt hotell som var av den där gamla typen med fem våningar utan hiss. Givetvis hade jag fått ett rum på översta våningen uppe vid taknocken medan min tunga resväska hade förvarats nere i källaren under det dygn jag hade varit borta. Som tur var var det bara 76 trappsteg upp till rummet. Hade det varit 77 hade jag nog aldrig orkat.

På toppen var det ingen solförmörkelseDet kommer alltid en dag efter. Så gjorde det också denna gång och när jag med möda svängde benen ur sängen nästa morgon fick jag se att min högra vrist såg rejält svullen ut. Efter en närmare besiktning så visade det sig vara hälsenan som var roten till det onda. Den hade formen av ett oätet äpple medan grannen på vänstra foten bara omfattade storleken av ett ätet äpple, ett äppelskrutt.

Men ändå, slutet gott och allting mörkt skulle man kunna säga med tanke på det som hände på hemvägen. Tåget rullade i god fart längs norra delen av Genevesjön och bakom en slöja av moln avtecknade sig solen som en smal månskärva. Då förstod jag också varför var och varannan av passagerarna tittade ut genom tågfönstret med speciella glasögon. Det var den 11 augusti 1999 och det var solförmörkelse.

 


© Hans Wennerström, Augusti 1999

Tillbaka