Bland toppar och troll i NorgeRomsdalshorn
Till tyska ockupanternas stora förtret kunde de sommaren 1942 skåda en norsk flagga på toppen av den 1550 meter höga Romsdalshorn. Den som den 17:e maj satte upp flaggan var givetvis mannen som kom att bli känd som "Kongen av Romsdalshorn" - Arne Randers Heen. Flaggan fick sitta kvar hela sommaren innan tyskarna lyckades få ner den. Heen hann med att bestiga hornet 233 gånger under sitt liv och han byggde till och med en hytta på toppen.
Det var en kväll i slutet på augusti. Bengt, Fredrik och jag själv satt ute och njöt av sommaren som dröjde sig kvar. Ovan trädtopparna kunde vi skåda toppen på Romsdalshorn. Vid en närmare betraktelse kunde vi också skönja de välkända vardena som fanns högst uppe på toppen. Vi hade åkt från Göteborg tidigt på morgonen och var nu framme i Åndalsnes efter 75 körda mil. Vi befann oss i Romsdalen, ett av Norges och Skandinavens naturskönaste områden. Romsdalen är nog mest känd för trollen, Trolltindarna med den tusen meter vertikala väggen och Trollstigen som slingrar sig upp för bergsidan. Helpension vid fjällsportcentret Aak samt klätterturer och toppbestigningar stod på programmet de närmaste dagarna.
En skamfilad gammal Golf svängde upp på gården. Ur stapplade livsfilosofen och studenten från Trondheim. Med stora hål på byxorna och ett bandage om en handen såg han något skamfilad ut. Han heter Cato Fostervold och uppvisar vissa likheter med den kände norske klättraren Zapffe. Cato skulle vara vår bergförare de kommande tre dagarna. Det visade sig att han mer eller mindre kom direkt från en arton timmars bestigning av Trollväggen via den led som kallas ”Svenskeruta”. Förhållandena på väggen hade varit bra och bestigningen hade i stort skett utan svårare incidenter.
Trollväggen var inget för oss så vi planerade några mer passande äventyr. Från början hade tanken varit att vi skulle göra en toppbestigning den första dagen, klättra lite den andra och avsluta med ytterligare en toppbestigning den tredje. Bengt och jag hade kamperat ihop många gånger på liknande tillställningar och hade genom åren skaffat oss en del erfarenhet. I elfte timman hade Fredrik kommit in i bilden. Han hade fjällvandrat tidigare men aldrig klättrat vilket gjorde att vi beslöt att träna klättring nästa dag. Cato åkte hem för att sova medan vi ägnade oss åt det ädla spelet ”kasta gris”.
Vid Trollväggen är Romsdalen som smalast, här trängs järnvägen och landsvägen med floden Rauma. På den motsatta sidan av dalen ligger Romsdalshorn vars vackra siluett förekommer på de flesta vykort från trakten. På de nedre klipporna på ”hornet” som kallas Hornaksla finns många trevliga träningsleder. Det var här vi tillbringade vår första dag. Det första intressanta som inträffade var att Cato hade glömt sin klättersele. När vi så småningom fått tag på alla grejer och var på väg upp till startpunkten för klättringen klagade Cato på onda knän. ”Jobbigt det där med Trollväggen”, sa jag förstående. ”Ja, det var mycket knäklättring”, svarade Cato som inte är helt utan humor. Sanningen var nog den att det var allt guidande som i slutet av säsongen tog ut sin rätt för han tillade, ”det är sådana turer med mycket gåing som dere ska på som är problemet”. Väl framme satte Cato upp ett antal topprep, eller topptau som man säger i Norge, medan vi njöt i det varma solskenet.
På Hornaksla är det i första hand friktionsklättring som gäller, med andra ord gäller det att ha förtroende för fötterna eftersom bra handgrepp är sällsynta. Bengt och jag och jag bildade ett replag medan Cato tog sig an nybörjaren Fredrik. Efter att ha klättrat upp och firat ned några gånger ökade självförtroendet och jag höll med Bengt när han sade ”det här är ju skitkul”. I ögonvrån såg vi att Fredrik klarade sig rätt bra och därmed var det lilla frågetecknet undanröjt. Svårighetsgraden på de leder vi klättrade var IV till V skulle jag tro. För att vi riktigt skulle förstå vår nivå visade sig Cato på styva linan, han klättrade en av lederna utan hjälp av händerna. Han lyckades inte helt eftersom han vid ett tillfälle tog huvudet till hjälp. Stor munterhet utbröt när han vid den svåraste passagen ”föll” in mot berget och tog emot sig med hjälmen. Vi förstod vår nivå.
Som avslutning skulle vi klättra en riktig led och den som befanns vara lämplig heter ”Ingrid Espelid” och är på fyra replängder med en passage på V+. Den som tror att nämnda dam var den som först klättrade leden har helt fel. Ingrid Espelid är Norges Ria Wägner, dvs hon lagar mat på TV. Hon lär ha egenheten att joxa lite och sedan är maträtten klar. Det är samma sak med den här leden, man joxar lite och sen är man uppe. Cato gick först och tog upp mig och Fredrik till nästa standplats. När Cato klättrade vidare tog jag upp Bengt. Det hela gick bra bortsett för en incident. Inför den svåra replängden tog jag lite krita på händerna. Samtidigt som jag tog upp handen ur kritpåsen lutade sig Bengt fram och lyckades andas in hela kritmolnet. Till att börja med hostade han kraftigt. Därefter bara tilltog hostan, ingenting hjälpte inte ens vatten. Att stå inför en svår replängd och råka ut för århundradets hostatack är inte roligt även om situationen innehöll ett stänk av humor, speciellt för oss som inte hostade. Vi hade nog göra ett par timmar men tog oss till slut upp i alla fall upp även om någon tog ”otillåten” hjälp vid kruxet.
Dagen hade i stort varit lyckad och vi hade gjort oss förtjänta av en öl. Man kan köpa öl i receptionen på Aak. Trettiofem norska för en öl är väl OK om man bara ska ha en. Men skall man ha två och skall man ha öl i flera dagar blir det dyrt tyckte någon och föreslog att vi skulle åka in till Åndalsnes och inhandla. Vi skulle betala våra öl. Utan att blinka tog damen i kassan bort ölen från bandet och ställde dem på golvet bakom sig. Hon förklarade att klockan var fem över sex och de fick inte sälja öl efter sex. Det var inte förhandlingsbart och vi fick lomma iväg tomhänta. När vi kom åter till Aak var receptionen stängd och husmor hade gått hem och tagit nyckeln med sig. Vi kastade gris utan öl den kvällen.
På väg till insteget på Bispen
Biskopen heter på norska Bispen och Bispen var målet denna tidiga morgon, närmare bestämt östkammen på den branta företrädaren för kyrkan. Vi parkerade bredvid souvernirståndet efter att ha kört upp för serpentinslingrande Trollstigen. Antingen var turistsäsongen slut eller så var det för tidigt på morgonen, inte en människa så långt ögat såg. Vad ögat däremot såg var den långa och branta stenbacken upp mot insteget där själva klättringen skulle börja. Kartan placerade toppen på 1462 meter och vi hade uppskattningsvis 800 meter dit upp. Ut ur det blå kom en grupp på fyra pigga norrmän, ledda av en förare, och passerade oss lagom för att starta som första replag. Det var fortfarande varmt men vinden tog i rejält och de sju replängderna klättring vi hade framför oss såg inte helt enkla ut. Vi insöp den storslagna utsikten och stärkte oss med getostmackor.
Den andra gruppen startade klättringen först. Vi valde en led vid sidan om för att undvika eventuella nedsparkade stenar. Tekniken var samma som dagen innan, Fredrik och jag togs upp av Cato medan jag tog upp Bengt. Enligt guideboken är svårighetsgraden IV till V förutom en passage som är V+. Blåsten blev allt mer besvärande desto högre upp vi kom. Klättringen var på gränsen till vad vi klarade av. Bengt som gick sist hade ytterligare ett moment att tänka på, han var tvungen att samla på sig alla säkringar som Cato hade satt. När vi stod på den lilla hyllan som utgjorde stadplatsen efter tre replängder fick vi plötsligt se den andra gruppen en replängd under oss. Senare på kvällen fick vi veta att de var nybörjare i ordets rätta bemärkelse.
Trollstigen långt ner...
För att ta oss vidare måste vi ut på själva eggen vilket hade varit en fullt tillräcklig utmaning under vindstilla förhållanden. Saken blev inte bättre av att ledens svåraste passage fanns ute på den luftiga kammen. ”Jag sätter en slinga ifall någon behöver extra hjälp”, sa Cato när han begav sig iväg. Vinden slog med full kraft när jag kom ut på kammen. Gränsen mellan en spännande kraftansträngning och ett desperat klängande är hårfin. Jag tyckte mig uppfatta Fredriks synpunkt strax under mig, ”det här är f-n inte roligt längre”. Väl uppe och insäkrade återhämtade vi oss samtidigt som jag sakta tog in Bengts rep. Till slut dök han upp med säkringar och allt sägande, ”det här är ju roligt”.
Nästa replängd såg också svår ut och jag studerade noga Catos vägval som jag tog för givet var det bästa. När det var min tur följde jag efter längs samma led. Det gick bra hela vägen förutom de sista fem metrarna. Där var det stopp, hur jag än försökte kunde jag inte ta mig vidare trots att Cato stod fem meter upp och gav mer eller mindre goda råd. Svagt överhäng i kombination med dåliga handgrepp är inte min melodi. Hade jag försökt ta mig upp så hade jag med största sannolikhet fått uppleva hur det skulle vara att falla. Med stor möda backade jag ner en bra bit och efter en del letande lyckades jag finna en väg som var mera i vår smak.
Efter två enklare replängder var vi uppe på en platå där vi tog av oss klätterutrustningen och bytte kätterskorna mot kängorna som vi hade haft i ryggsäcken. Själva toppen var femtio meter högre upp och vägen dit var förhållandevis enkel. Livskvaliteten ökade i takt med att det slutade blåsa. Vi spenderade en njutbar halvtimma på toppen. Under en sten i toppvardet fanns ett plåtskrin innehållande toppboken. Vi skrev in oss samtidigt som vi mumsade på de sista getostsörgåsarna. Biskopen är inte ensam då han som närmaste grannar har ”Kongen og Dronningen”. Båda är kandidater för en påhälsning, vid ett annat tillfälle dock, eftersom middagen serverades klockan sju och vi var sent ute.
Bispen och Kongen
Vid middagen pratades klättring i olika former. Vi fick uppleva att vår prestation från gårdagens klättring utraderades. Catos repkamrat från Trollväggen berättade nämligen något okänsligt att han slagit rekordet på Ingrid Espelid; 4 minuter och 24 sekunder. En annan prestation som kom på tal var den Norska expeditionen som besteg Trango tower 1984. Ledande klättrare hade varit bygdens son Hans Chr. Doseth. ”Jag hann klättra med Hans Chr., en gång”, berättade Cato. Någon mer gång blev det inte eftersom Hans Chr. och kamraten Finn Daehli föll av den gigantiska väggen på nervägen. Hela äventyret med den dramatiska händelsen berättas av Stein P. Aasheim i boken ”Trango - Triumf og tragedie”. Aasheim ingick i det replag som tvingades vända innan toppen nåddes på grund av att maten inte räckte till alla.
Vi övergick till att prata om den nästa dags aktivitet. Det märktes tydligt på Cato att han var lite tveksam inför att bestiga Stora Vengetind . Den led vi funderade på har samma svårighetsgrad som Bispen men är avsevärt längre. Bengt anmälde förfall eftersom ett ömmande knä gjorde sig påmint. Vi återstående beslöt oss för att göra ett försök med norrsidan på Romsdalhorn.
Livsfilosofen och studenten vaknade sent denna lördag så klockan var framåt tio innan vi kom iväg. Anmarschen var krävande i en hård byig vind. ”Det blåser storm på toppen”, sa Cato samtidigt som han pekade på molnformationerna som svepte fram däruppe. När vi närmade oss insteget upptäckte vi att vi inte var ensamma. Vi var sist i kö på femton replag! Romsdalshorn var ett populärt lördagsnöje trots det blåsiga vädret. Emellanåt kom en vindby som gjorde det svårt att stå upp. En medelstor sten kom farande uppifrån. Ingen träffades men det kändes obehagligt. Med så mycket folk ovanför befann vi oss verkligen i en utsatt position. Cato kom med förslaget att vi skulle klättra till höger om själva leden. Utan att ens byta till klätterskor tog vi oss an första replängden. Svårighetsgraden var nog V+ och saken blev inte bättre av att vinden blåste så att lösa stenflak runt oss skallrade oroväckande. Jag hade uppenbara problem men tog mig för egen maskin upp till standplatsen. Fredrik upplevde en orolig stund när han i ett utsatt läge inte fick loss en säkring. Han såg tveksam ut när han blev synlig en stund senare. ” Det är för mycket folk ovanför, ska vi avbryta?,” undrade Cato. Ingen protesterade och minuten senare rapellerade vi ned igen.
Vi stannade en stund vid insteget och åt några smörgåsar med getost. Mellan vindbyarna berättade Cato i detalj om klättringen på Trollväggen. Vi satt på första parkett och såg väggen rakt över dalen. Han påstod att om man släpper en sten när man är högst upp så slår den rakt i backen tusen meter längre ner. Samtalet gled över på den förbjudna aktiviteten fallskärmshoppning. Vi fick veta att rekordet i fritt fall vid Trollväggshoppning var 26 sekunder innan fallskärmen vecklade ut sig. Inget för mig tänkte jag och räknade snabbt ut att det svarade mot ett fritt fall på 3400 meter utan luftmotstånd.
Efter tre spännande dagar bland toppar och troll bytte vi e-postadresser med brödrafolket och begav oss hemåt till verkligheten igen.
© Hans Wennerström, September 1996
