På skidor över fyra tusen meter
Jag beslutar mig för att ta tio steg för att sedan vila. Efter tre steg är jag fullständigt dränerad på all kraft och hänger flämtande på stavarna. Två hundra meter lägre fram ligger Kleine Matterhorn. Jag ser tunnelmynningen som leder till kabinbanan och räddningen. Så nära men ändå så långt bort. Med uppbringande av mina sista krafter lyckas jag på en halvtimme tillryggalägga de 200 metrarna.
På toppen
Helt överaskande fick Lasse och jag med kort varsel möjlighet att över en helg i april resa till Zermatt. För de flesta är nog den schweiziska begsbyn Zermatt mest känd för att den ligger vid foten av Matterhorn. Byn har endast några tusen fasta invånare av vilka man inte ser mycket av. Däremot ser man turister som året runt åker skidor och fyller de 110 hotellen.
Kan man bestiga en fyratusenmetare på kort varsel var min första tanke. Runt Zermatt finns 15-20 toppar som är över 4000 meter. Lite efterforskningar visar att väst-toppen på Breithorn (4165m) är ett tänkbart alternativ. Toppar på 4000 meter bestiger inga amatörer på egen hand varför jag tar kontakt med "Bergsteigerferein" i Zermatt. En bergsguide för två till Breithorn kostar 300 Schweizerfranc (ca 1250 kronor); "Kom in när ni kommer så fixar vi det", lyder beskedet. Jag lämnar för säkerhet skull mitt namn.
Under inflygningen mot flygplatsen i Geneve ser man den kända vattensprutande fontänen som står längst in i viken på Genevesjön. Talesättet säger att om vinden driver vattenstrålen västerut blir det oväder i alperna, eller är det österut... Under alla förhållanden är vädret bra och lämpligt för aktiviteter som bergsbestigning. Tåget tar vägen norr om Genevesjön förbi Montreux och i Martigny håller vi till vänster in i Rhondalen. Vinodlingar och alptoppar skymmer utsikten från tågfönstret. Det går inte att åka bil till Zermatt vilket de stora bilparkeringarna i Täsch, byn innan Zermatt, vittnar om.
Väl framme i Zermatt är klockan tio över sex denna fredag i april. Alla affärer stänger klockan sju. Innan dess ska vi hinna checka in på ett av de 110 hotellen, leta upp bergsbyrån och hyra en guide samt i en sportaffär hyra erfoderlig utrustning. Hotellet går utan problem. Bergsbyrån missar vi med bred marginal och förlorar dyrbara minutrar. När vi väl hittar stället och lägger fram vårt ärende ser mannen bakom disken något tveksam ut. Gå upp på Breithorn direkt från havsnivå är inte att rekommendera, ni behöver ett par dagars acklimatisering först, säger mannen. Vi har inte två dagar, vi har i morgon lördag och inget mer säger vi. Efter en stunds letande bland sina papper säger mannen; det finns inga guider lediga i morgon. Konstigt, vi har ju bokat en säger jag. Han bakom disken konfererar med sin kolega som rotar bland sina papper. Det ringde en svensk i förrgår säger kollegan. "Das war ich", säger jag. De ringer ett samtal och säger sedan att vår guide heter Roman Imboden. Vi får dessutom en lista på utrustning som vi skall hyra; Tourenski, Felle, Steigeisen und Harsteisen.
Klockan är fem i sju när vi rusar in i första bästa sportaffär. Tyvärr, vi har inga "Tourenski" försök längre upp på gatan. De så kallade tur-skidorna är en kombination av vanliga slalomskidor och längdåkningsskidor. En speciell sorts bindning gör att man kan gå brant uppför. "Felle" är en hårbelagd remsa som klistras under skidan medförande hyfsat glid framåt men inget bakåt, det vill säga stighudar. "Harsteisen" är en U-formad klo som kläms fast på skidan under foten för att förbättra fästet. "Steigeisen" är stegjärn att använda när det blir för brant att gå på skidor.
Någon sekund före sju stormar vi in i nästa sportaffär. Här finns vår utrustning även om vi förstår att affärsinnehavaren hellre vill gå hem än att hyra ut skidor till två anfådda svenskar. Breithorn, upp dit kör man mountain bike, säger mannen samtidigt som han slänger fram en bunt med pjäxor som vi ska prova. Hygglig typ som vaknat på sin bästa sida tänker vi. Till slut får vi i alla fall ihop utrustningen och återväder nöjda till hotellet.
Breithorngruppen från norr
Efter en kraftig frukost kliver vi ut under en klarbå himmel. De yttre förutsättningarna kan inte vara bättre för en toppbestigning. Det enda som oroar är att vi inte är tillräckligt acklimatiserade. Överenskommelsen är att möta vår guide vid kabinbanan klockan kvart i åtta. Vi väntar men ingen Roman syns till. I stället kommer en annan guide som heter Verner. Han säger något om att Roman hade en krävande tur igår och inte är iform idag. Roman eller Verner spelar inte så stor roll för vår del. Under färden upp till själva startpunkten, Kleine Matterhorn (3800 meter), har vi också möjlighet att studera den riktiga Matterhorn (4478 meter). Det är inte för inte som Matterhorn kallas för världens vackraste berg. Tankarna på att bestiga Matterhorn skjuts tills vidare undan när vi anländer till Kleine Matterhorn. En lång tunnel leder genom berget ut på sydsidan. Vi sätter på oss våra turskidor med stighudar och trampar ut på den solbelysta Breithornplatån.
Breithorngruppen från söder
På grund av strulet med vår guide visar det sig att vi är en grupp på sju klienter som skall ledsagas av två guider. Vi har en transportsträcka på ett par tre kilometer innan den verkliga stigningen börjar. Tempot är lungt och vi känner oss väl till mods samtidigt som vi beundrar andra närbelägna fyratusenmetare som Pollux (4091), Castor (4226), och Lyskamm (4527). Rakt framför oss ligger vårt mål, den snöklädda Breithorn. Stigningen ökar och vi går på skrå. Vi bildar tillsammans men två tyskar en grupp på fyra som leds av Verner. Trots de speciella skidorna är det svårt att få fäste. Plötsligt slinter en av tyskarna och hasar med huvudet före ett femtiotal meter utför den branta sluttningen. Efter en stund kommer han på fötter och ropar OK, OK. Vi får en välbehövlig paus i väntan på att tysken som envist kommer upp igen i det ursprungliga spåret. Det visar sig i fortsättningen att vår tyske vän är mycket ovan att gå på skidor. Han kan inte göra ett vanligt lappkast och är på vippen att tappa balansen ett flertal gånger. Det hela känns mycket olustigt eftersom ett fall skulle kunna få ödestigra konsekvenser. Situationen har dock det goda med sig att följet färdas långsamt. Höjden börjar kännas på allvar och ryggsäcken verkar öka i vikt. Till slut ser vi toppen där de andra i vår grupp redan finns. Sista biten är stigningen mindre men mycket krävande. Väl uppe på toppkammen visar klockan kvart i tolv. Utmattningen glöms bort i samma takt som vi njuter av det fantastiska panoramat; bland en och annan molntuss står Matterhorn i väster och Monte Rosa massivet i öster. Längre bort i Frankrike är också den vita hjässan på Mont Blanc synlig. Mera jordnära är det faktum att ett par tre steg norrut innebär att vi direkt skulle tappa tusen meter i höjd.
Inget varar för evigt och plötsligt manar Verner på och vill att vi ska börja nedfarten. Han säger att det är risk för att de moln som börjar bildas på lägre nivå driver in och försvårar orienteringen. Vi följer Verner som åker i långa svängar. Vi hinner inte långt förrän pulsen når toppvarv och mycket riktigt så är helt plötsligt sikten bara tio meter. Vi orienterar oss genom att köra zick-zack över våra uppåtgående spår och når till slut platån. Verner förmanar oss att åka i hans spår för att minska risken att någon faller i en dold glaciärspricka. I stormliknande förhållanden, under en motsvarande nedstigning i april 1977, förolyckdes fem tyskar. En erfaren guide är ett måste när ”vanligt folk” bestiger fyratusenmetare.
Som man bäddar får man ligga
De sista kilometrarna tillbaka till kabinbanan är det bara att följa ett spår på i stort sett plan mark. Jag märker på en gång att något är fel. Det finns ingen kraft i armarna att staka med. Slutfasen blir en mardröm och kan karaktäriseras som vilja men inte kunna. Jag visar klara sympton på höjdsjuka, utmattning, huvudvärk och illamående. När vi till slut når kabinbanan får jag "dunderdroppar" av en kombinerad lokal- och sjukvårdare. Mitt dilemma är tydligen inte ovanligt för i väntan på nedfärden får jag ligga på färdigställd brits med huvudet lågt och fötterna högt. Min enda tanke är ”Aldrig mer”!
Från nedfarten till Zermatt finns inget minne men en timma senare och 3000 meter lägre sitter vi i solgasset på en uteservering. Vätskebalansen är återställd med mängder av te och äppelmust. Med ensidig solbränna i ansiktet börjar sinnerna fungera normalt. Ovan ett hustak sticker toppen på Matterhorn upp. Den bästa tiden för Matterhorn är augusti sägs det...
Till skillnad från en dag i slalombacken förblir en bestigning av en fyratusenmetare ett minne för livet.
© Hans Wennerström, Maj 1996