En tänkt cykeltur i Schweiz
Midsommarafton 1997 regnande det. Närmare bestämt stod det som spön i backen just när det var dags att dansa kring midsommarstången. I brist på dansen satte jag mig framför TV-n och vad får man se, jo på en av kanalerna passerade huvudklungan Spiez. Det var cykelloppet Schweiz runt som var i full gång. Inte för jag är så intresserad av cykellopp precis, däremot skulle jag inte ha något emot att cykla runt i Schweiz. Alltså, ingen dans utan upp på cykeln istället. Innan jag får upp farten vill jag passa på att säga att den trakt som vi kommer att besöka är vacker, mycket vacker eller ur-vacker som Schweizarna säger. Nu är det sagt en gång för alla och i den fortsatta framställning har ett "vackert" eller ett "fantastiskt vackert" framför alla substantiv uteslutits av utrymmesskäl.
Några mil söder om Schweiziska huvudstaden Bern ligger en trevlig liten stad som heter Spiez, ett fyrvägskors skulle man kunna säga. Västerifrån längs den flod som först heter Simme och sedan Saane slingrar sig en spännande väg ända borta till Montreux vid Genevesjön. Ungefär halvvägs passerar man jetset-stället Gstaad. Här kan man få sig ett glas champagne på stående fot vid trottoarserveringen samtidigt som man byter några ord så där i förbigående med Julie Andrews. Ett litet mer vardagligt alternativ är att hyra in sig på en bondgård och ta sig ett glas mjölk. Det är faktiskt vad vi har gjort vi ett par tillfällen, Schweizarna har något de kallar "Ferien auf dem Bauernhof" (semester på bondgård) vilket är ett barnvänligt och framförallt prisvärt sätt att tillbringa en semestervecka. Ett år bodde vi inte långt från Gstaad i en liten by som heter Saanenmöser. Ett jordbruk i Schweiz fungerar ungefär som här hemma, enda skillnaden är att korna har bjällror och att det lutar fyrtiofem grader.
Vägen österut från Spiez går längs den smala Thunersjön i en trakt, jag höll på säga vacker trakt men hejdade mig i sista sekunden. I andra änden på sjön ligger en större stad som heter Interlaken. Den heter förmodligen så för att den ligger mellan Thunersjön och Brienzersjön. Järnvägsstationen i Interlaken har skyltar på tre språk; tyska, engelska och - japanska. Det beror på det enkla faktum att en tredjedel av besökarna är Japaner som ämnar sig vidare söderut upp till de verkliga smultronställena bland bergen. Med en turistisk kuggstångsjärnväg tar de sig upp till de världsberömda turistorterna; Lauterbrunnen med sitt fantastiska vattenfall, Wengen med sitt hisnande störtlopp och Grindelwald med sina yxförsedda bergsbestigare. Till skillnad från Japanerna unnar vi oss en tur på några mil vidare österut. Vi kommer efter någon timmas cyklande till Meiringen som nog är mest känd som platsen där Conan Doyle tog livet av Sherlock Holmes. De som har läst sin Sherlock påstår att det var vid det närliggande Reichenbachfallet. Händelsen har givit upphov till en staty av den piprökande detektiven på stadens torg. Vi orkar inte längre österut denna gång. Skulle vi ha gjort det så hade de vi fått trampat över flera alppass som är högre än självaste Kebnekajse; Sustenpasset på 2259 meter är ett alternativ medan Grimselpasset på 2265 meter är det andra. Det får anstå till en annan gång och istället återvänder vi till Spiez där vi kör söderut precis som cyklisterna i tävlingen gjorde. Dalgången som vi knegar oss uppför heter Frutigdalen möjligen för att vi efter någon mil kommer till byn Frutigen. (Återigen höll jag på att säga något om"vackert" men jag hejdade mig i tid). Vi väljer att hålla till höger i vägkorset där vägvisaren pekar mot Adelboden. Färden går in i den smala Engstigendalen. Somliga påstår att slalomåkningens vagga stod i dessa trakter, dock långt innan Stenmark härjade som mest. I Adelboden är det stopp, Berneralperna blockerar framfarten och vi är tvungna att köra tillbaka till Frutigen och likt huvudklungan i cykeltävlingen välja den vänstra vägen istället. Nu är vi i Kanderdalen och en slingrande serpentinväg leder upp mot byn Kandersteg. Järnvägen slingrar sig också i långa kurvor för att vinna höjd. Målet för cykeltävlingen var Kandersteg. Jag vet inte vad segraren hette men han hade gul tröja. Här kunde det hela slutat om det inte vore för att det finns en spännande fortsättning. Och eftersom det fortfarande regnar denna midsommarafton 1997 så finns ingen anledning att inte förtälja hur man tar sig vidare söderut från Kandersteg.
Berneralperna skär effektivt av den norra delen av Schweiz från den södra med ett undantag, Lötchbergtunneln. Den 14 kilometer långa tågtunneln går från Kandersteg i norr till Goppenstein i söder och förenar kantonerna Berner Oberland och Vallis med varandra. Att åka genom tunneln är ett litet äventyr, speciellt om man känner till dess historia. Efter många och långa utredningar påbörjades tunnelbygget 1906. Allt gick efter planerna till en början men det fanns de som varnade för att den tänkta sträckningen var riskabel. Mycket riktigt, två år senare inträffade ett öderstiget ras när indriften passerade under det tveksamma stället. Efter en sprängning fylldes nordorten med en lavin av dy och sand som vällde in en dryg kilometer. Katastrofen var ett faktum och tjugofem arbetare fick sätta livet till. Efter ett rättsligt efterspel lyckades man till slut ändå färdigställa tunneln på våren 1912. För att klara det hela hade man varit tvungen att inne i berget anlägga tre kurvor för att undvika det farliga området. Sitter man på tåget, det vanliga eller biltåget, kan man tydligt känna hur det svänger tre gånger. Det är att förmoda att tävlingscyklisterna tog tåget genom Lötchbergtunneln för att trampa vidare på midsommardagen. Om det regnar får vi väl sätta på TV-n för att följa den vidare färden.
© Hans Wennerström, Juni 1997
