Don Whillans - en antihjälte

(Tidigare publicerad i Bergsport nr 90, maj 96)

Den färgstarke klättraren och rörmokaren Don Whillans bildade tillsammans med en annan legend och rörmokare, Joe Brown ett oslagbart par. De två klättrade på femtiotalet leder som i svårighetsgrad var minst tio år före sin tid. De gjorde många berömda förstabestigningar vid en känd klippformation i Wales som heter Clogwyn du’r Arddu, eller Cloggy som folk som inte kan Walesiska säger. Mitt första möte med Don Whillans skedde i mitten på sjuttiotalet. Det var på Västra Hamngatan i Göteborg där jag i en boklåda köpte boken ”The Black Cliff”. Den handlar just om Dons och Joes bravader på Cloggy. Sedan dess har det blivit många fler möten, eftersom det knappast går att öppna en bok som handlar om klättring eller bergsbestigning utan att träffa på Whillans-historier - eller historier om Whillans.

Don hade en förmåga att uttrycka sig både roligt och bitskt. Hans sätt att ofta komprimera en historia har givit upphov till många så kallade ”one-liners”. De som vet, säger att en Whillans-historia måste berättas av Whillans själv. Hans platta entoniga engelska dialekt var unik. Allt annat är utan jämförelse även om både Doug Scott och Leo Dickinson lär vara utmärkta Whillans-imitatörer. Vi andra får hålla tillgodo med att skriftligen ta del av Whillans-historier. Att översätta dem till svenska lär sig nog inte göras.

Det fanns tillfällen då Don Whillans inte fick sista ordet även om de var sällsynta. Dennis Gray berättar om hur de på femtiotalet ofta klättrade vid klippor nära Glen Etive. På vägen dit passerade de det inre av en havsvik och varje gång uppstod diskussion om huruvida vattnet var salt eller sött. Till slut bestämde sig Whillans för att ta reda på hur det förhöll sig. Han klev ut på en gammal pir och började klättra ner mot vattnet. Brak! - träet var gammalt och ruttet och Whillans försvann ner i det nollgradiga vattnet. I full mundering inklusive tunga bergskängor kom han upp till ytan efter en stund. "Me flat cap - where is it?", skrek han. Vinden hade fört den kära ägodelen en bra bit bort. "Är vattnet salt eller sött?", var den oundvikliga frågan från land.

Whillans kom från arbetarstaden Manchester med sina industrier, skorstenar och fotbollshuliganer. Kort som han var, fick han lära att försvara sig både med näve och tunga. Viss likhet fanns med tuffe Viktor, speciellt kepsen. Det påstås att när Don berättade om sina många konfrontationer med folk så avslutade han med att säga, "and so I 'it him."

Don hade inte helt klart för sig hur geografin såg ut söder om Engelska kanalen. Han lär ha blivit mycket besviken när han inte såg Mont Blanc från båten. När han väl kom fram till Chamonix och för första gången fick se Mont Blanc blev kommentaren, ”Hey, you could lose Cloggy down one of the cracks in that thing.” Under somrar i alperna gjorde Don tillsammans med Brown och andra flera anmärkningsvärda bestigningar. Två exempel är västväggarna på Balitière och Dru, första respektive tredje bestigning.

Don på Freney-pelaren
(foto Bonington)
Sommaren 1961 var ett italienskt och ett franskt lag ute efter den hittills obestigna centrala Freneypelaren, den svåraste leden på Mont Blanc. Oväder bröt ut och det hela slutade med katastrof, tre av fem dog. Bara Walter Bonatti och Piere Mazeaud överlevde. Ett par veckor senare var Whillans och Chris Bonington ute i samma ärende. Med sig hade de också Ian Clough (som senare omkom på Annapurna) och polacken Jan Duglosz. Ytterligare ett starkt franskt par, Rene Desmaison och Poulet Villard, hade också samma mål. Bonington berättar om när Whillans ledde en svår överhängande spricka. Repet löpte sakta ut och plötsligt hördes Whillans röst, ”I’m coming off, Chris.” Ett virrvarr av armar och ben kom farande 20 meter uppifrån. Hängande upp och ner i jämnhöjd med Bonington utropade Whillans förfärad, ”I’ve lost me ‘at!” Återigen hade han blivit av med sin käraste ägodel. Rene Desmaison, som var några replängder längre ner, skriver i sin bok ”Total Alpinism”om Whillans fall, ”Det såg imponerande ut, till och med skrämmande, men mycket mer allvarligt var alla sedlar som kom singlande.” Läser man Whillans beskrivning av vad som hände så menar han att det var Bonington som en stund senare tappade pengarna. Han hade anförtrotts hela kassan för att som Whillans uttrycker det, ”He was the only one with a wallet.” Det blev en dyr förstabestigning.

Hur än Don Whillans försökte med nordväggen på Eiger så gick det inte. Var det inte dåligt väder som satte stopp så var han tvungen att rädda andra som hade råkat i svårigheter. Vid ett tillfälle kom Don och Tom Patey rusande ner för Eiger med ett oväder i hälarna. De mötte två japanska klättrare. "Going up?”, undrade Whillans. "Ja, ja, upp till toppen, första japanska bestigningen", svarade japanerna unisont. "You may be going up, mate, but a lot ‘igher than you think! ”, sa Whillans och tillade, ”‘Appy little pair, I don’t imagine we’ll ever see them again.” Don led av en åkomma som brukar vara vanlig bland klättrare; ont om pengar. Han finansierade ofta sina alpsomrar genom att sälja sin motorcykel. Vid ett tillfälle när Don tillsammans med Bonington skulle klättra Eiger var tillgångarna minimala. ”How much have you got?”, frågade Don när de träffades i Grindelwald. ”Ten quid”, svarade Bonington. Don, som inte var riktigt van vid prisnivån i alpmetropolen, föreslog, ”Let’s leave, they charge you even to breathe round here.” Bonington var otränad och ville att de skulle göra några träningsturer innan de tog sig an Eiger. Av finansiella skäl var Don av annan mening, ”By the time you get to the top of the Eiger you’ll be fit - or dead!”

En av höjdpunkterna i Whillans karriär var bestigningen Annapurna 1970. Det började med att Don sändes ut av expeditionsledaren Bonington för att i förväg ta hand om utrustningen som kom sjövägen. Som vid alla expeditioner vid den här tiden uppstod det allehanda problem. Don hade tillbringat flera dagar i Bombay med att få utrustningen av fartyget när han fick ett telex från en otålig Bonington som erbjöd sig att flyga ner och ”dra i lite trådar” eller som uttrycket lyder ”to pull strings.” Don svarade omgående, ”The only useful string you could pull would be a bloody great big one attached to the ship.” Boningtons bok ”Annapurna South Face” berättar historien om själva bestigningen. En ny era inleddes i och med att en åttatusenmetare skulle bestigas den ”svåra vägen”. Till slut befann sig Don tillsammans med skotten Dogal Haston i det översta lägret. I flera dagar väntade de på bättre väder för att kunna göra ett toppförsök. Trots svåra förhållanden lyckades de två nå toppen och framförallt ta sig tillbaka till sitt tält igen. På kvällen anropade Bonington från baslägret och frågade om de över huvud taget hade lyckats ta sig utanför tältet. ”You’ve made all the bloody communications till now, so you may as well make this one”, sa Don till Dougal som i sin tur medelade över en knastrig radio, ”Aye, we’ve just climbed the Annapurna.”

Dogal Haston, som senare tragiskt omkom i en lavinolycka, har beskrivit Don som en praktisk man i avsaknad av romantiska ådror. Don hade av Dougal fått låna ett exemplar av Tolkiens ”Lord of the Rings”. Efter en stund slängde han den åt sidan och analyserade, ”fuckin’ fairies.”

Margret Thatcher var i början på sjuttiotalet ledare för oppositionen i England. Som i ett led att öka sin publicitet ingick det för henne att möta kända personer, gärna ”gräsrötter”. Dennis Gray, som var generalsekreterare i det brittiska ”Mountaineering Council” och samtidigt Dons äldsta vän, visste att någon mer ”grass-root” än Don Whillans fanns inte. Ett möte mellan fru Thatcher och Don Whillans arrangerades. ”Who’s going to pay me bleedin’ train fare?”, ville Don veta innan han gick med på någonting. Väl på plats visade det sig att ”järnladyn” var försenad. Ett antal pint senare väntade Whillans halvliggande på en soffa på att fru Thatcher skulle komma. Enda problemet var att han hade gylfen öppen. I samma ögonblick som fru Thatcher kom in i rummet lutade sig en betjänt över Don och viskade, ” Mr Whillans, Mr Whillans. Your flies are undone”, Don fann sig omedelbart och levererade sin kanske mest berömda ”one-liner”, ”Tha need not have worried, yer know. Dead birds never fall out the bleedin’ nest!” Don verkade komma bra överens med ”järnladyn” och beklagade att hon inte var med på puben tidigare.

Don Whillans deltog i den europeiska Everestexpeditionen 1972. Stämningen var inte den bästa mellan de olika nationaliteterna, ingen ville bära eftersom alla ville spara sig till en eventuell toppbestigning. Tyska klättrare uppfattade på radion att de hade blivit världsmästare i fotboll genom att besegra England. Konversationen påstås ha varit. "Det verkar som om vi har besegrat er i er nationalsport", sa en stolt tysk till Don. Efter en minimal paus svarade Don, "Aye lad, and we’ve beaten you at yours, twice.”

Under inmarschen vid samma expedition frågade en indisk pojke om gruppen var bergsbestigare. "Aye," sa Don till pojken som nogsamt studerade Whillans. "Men är inte du för tjock för att vara bergsbestigare", frågade pojken. Don vred på huvudet och stirrade med ögon av isbitar på pojken, "Perhaps I am too fat, but by the end of this expedition I’ll be skinny and they’ll be non-existent.” Senare rundade Whillans en krök vid Ganges och stod öga mot öga med en mystisk turbanklädd indier som, som brukligt var, höll ut handen för att erhålla ett bidrag. "Hmm, are you on some sort of sponsored walk?", sa Whillans och skakade den något förvånade mannens hand.

Expeditionsliv tillsammans med Don Whillans var inte alltid så lätt. Efter att ha lagat mat åt Don under en vecka på Everest klagade någon, "Don, jag är inte din mamma!" "You’re not one of those types that moans about a bit of cookin’, are you? ”, undrade Don som svar. En midnatt hördes helt plötsligt från Dons tält, "Hey, wake up! I just realized it’s me fiftieth bloody birthday!” Någon hade synpunkter på Dons vilja att bära. "Han fyller sin jävla ryggsäck med sovsäcken. Om man ber honom bära något säger han, "It’s not the weight, it’s where to put it! " En annan gång uttryckte Don finstämt vad han tyckte om expeditionsledningens förmåga att organisera, ”This lot couldn’t organize a fuck in a brothel.”

Vid en annan expedition fick Greg Child följa med Don på en tur längs en flod. Don letade efter platsen där en vän hade begravts efter en olycka på Masherbrum 1957. "Vi kommer aldrig att hitta stället efter alla dessa år", misströstade Greg. "'Aye, a bad year was ‘57. Herman Buhl was killed, we missed out climbing Masherbrum, my mate died and you were born”, konstaterade Don.

Vissa tungor kritiserade Don Whillans för att han missade för många toppar. Om så var fallet berodde det nog på att Don ansåg att överlevnad var det viktigaste med bergsbestigning, ”There are two types of climbers - smart ones and dead ones.” Andra synpunkter på samma tema var, ”I don’t mind fighting my way out of trouble but I’m dammed if I’ll fight my way into it” och ”The mountains will always be there, the trick is for you to be there as well.” Greg Child berättar om en händelse på Everest 1971. Indiern Harsh Bahaguna drabbades hastigt av höjdsjuka och var i stormvindar på väg ner från de högre lägren. Whillans ingick i den räddningspatrull som till slut nådde den mycket svage klättraren. Situationen var kritisk för alla och ett räddningsförsök skulle riskera att ingen kom levande ner. Whillans tog beslutet, ”I’m sorry, Harsh, old man. You’ve had it.” Grymt säger någon, realistiskt säger andra.

Don kom från arbetarmiljö och var själv rörmokare. På senare år blev han skicklig på att hålla bildvisningar. Han började ofta med att framhålla sin bakgrund, ”I’m Don Whillans, they say I’m working class but I’d like you to know I’ve not worked for twelve years.” Dennis Gray berättar om ett tillfälle när Don skulle hålla föredrag och fastnade i en trafikstockning. "What’s up, mate, is there a football match on or something?", frågade Don en trafikpolis. "Nej, det är visst en bergsbestigare som ska hålla föredrag. Inte för att jag förstår att någon vill lyssna på sånt", sa polisen. "Yer, they’d be better off sitting in the pub with a pint in their hands ”, höll Don med. Jim Curran, en av Dons bästa vänner på äldre dagar, lyssnade på ett av Dons framträdanden. Don började lite omotiverat med att visa ett gammalt gruppfoto, ”You may wonder why I’ve included this. (Paus.) That’s me in the middle of the picture, but, over on the left corner is a girl I’d never spoken to at the time. (En längre paus.) That’s me wife Audrey. (En ännu längre paus.) Which just goes to show that danger lurks when you least expect it...”

Leo Dickinson berättar om en träff hemma hos Don där man planerade en expedition till Patagonien. Dons kära hustru Audrey serverade te till alla runt bordet. Don satt bekvämt nedsjunken i sin fåtölj. Mitt i diskussionen, som handlade om vilka som skulle inbjudas, for Don upp, ”Is there summat wrong with your bloody arm, woman?”, skrek han fräsande och hostande, ”This tea’s not been stirred!” Dickinson funderade på om de inte borde ta med en tepojke på expeditionen.

Det verkar inte vara någon hemlighet att Don, speciellt på senare år, drack en och annan pint - förmodligen fler än vad som var hälsosamt. Intresset för alkohol kunde förklaras med uttalanden som, "People ask me why I drink so much. It’s because of a morbid fear of dehydration." Skänk Don Whillans en tanke nästa gång du sitter på uteserveringen på ”Le National” i Chamonix. Fanns inte Don på plats så var han och klättrade. Man kan undra över varför Whillans, med ett så styvnackat och i vissa fall cyniskt beteende, har blivit så känd? Det beror nog inte enbart på att han var en framstående klättrare och bergsbestigare. Frågan är svår att besvara men förmodligen har det med vår kärlek till hjältar - och antihjältar - att göra.

Donald Desbrow Whillans föddes 1933 i Salford, en förort till Manchester. Han dog överviktig av en hjärtattack i sömnen 1985.

Huvudsakliga källor:

© Hans Wennerström, juni 1996

Tillbaka