Eiger - den "onde"

(Tidigare publicerad i Bergsport nr 88, dec 95)


Eiger i olika skepnader; nordväggen, från toppen av Mönch och från det litterära hållet.

“Djupt inne i de Schweiziska alperna finns ett berg där en död klättrare har fastnat högt upp. Man kan se hans ögon lysa röda i solen.” Rykten som detta har säkert bidragit till Eigers berömmelse. Förmodligen är det Max Sedlmayers och Karl Mehringers öde som är upphovet till ryktet. Tidigt på morgonen den 21:a augusti 1935 startade de två tjugofemåriga tyskarna klättringen upp för den 1800 meter höga hittills obestigna nordväggen på Eiger. Under första dagen tillryggalade de båda 800 meter framför ögonen på förväntansfulla kikarförsedda åskådare. Den andra dagen passerades de stora isfälten som har en lutning upp mot 60 grader. Tredje dagen kunde åskådarna upptäcka att de två rörde sig betydligt långsammare än tidigare. Kommande natt blev det oväder med stormvindar och åska. Ovädret fortsatte och väggen förblev inbäddad i moln. I en spricka i molntäcket upptäckte någon de två klättrarna. Molnen slöt sig igen och ovädret fortsatte. De hade nu varit på väggen under sex dygn. Vädret förbättrades men de två syntes inte till. Fruktlösa räddningsförsök gjordes. En månad senare kunde man flyga längs väggen och då upptäcka, högre upp än man trott, en av de två stående halvt översnöad. Han var givetvis död. Platsen kallas sedan dess Dödsbivacken. Den döde, som visade sig vara Sedlmayer, blev kvar där han stod i över ett år innan man lyckades få ner kroppen. Kvarlevorna efter Mehringer återfanns 27 år senare fastfrusna i ett av isfälten.

I själva verket ligger inte den 3970 meter höga Eiger djupt inne i de Schweiziska alperna utan är istället den nordligaste utposten på Berner Oberlandmassivet. Det som gör bestigning av Eigerväggen så besvärlig är inte i första hand de tekniska svårigheterna utan subjektiva inslag som stenfall och plötsliga väderomslag. Det är inte ovanligt att ett åskmoln envist klänger sig fast på Eigerväggen under en för övrigt solig dag. Minst en gång varje år kan man se Eiger på TV. Det är vi starten på störtloppet i Wengen. Är man uppmärksam så framträder Eiger i form av en stor mörk triangel bakom skidåkarna.

Ett replag på fyra man skulle 1937 lösa alpernas “sista stora problem”; att bestiga nordväggen på Eiger. Vid en lång travers tog de repet med sig när de gick vidare. Det blev det snöstorm. Reträtten var avskuren vid traversen som fick namnet Hinterstoissertraversen efter Andreas Hinterstoisser som ledde den första gången. Ovädret höll i sig och tre dog av utmattning efter fyra dagar. Den starkaste, Toni Kurz, lyckades fira ner sig endast några få meter från räddningen. En knut på repet stoppade honom och han hade inga krafter utan blev hängande. Han dog något dygn senare trots intensiva försök att rädda honom. Den här kanske mest kända Eigerolyckan har blivit ett teaterdrama med namnet Der tragische Tod des Bergsteiger Toni Kurz. (En sexton-sidig artikel finnas att läsa om detta dama i den tyska tdskriften GEO, nummer 11/1996).

Knappt halvvägs upp på Eigerväggen kan man stå och titta ut genom stora fönster på gröna ängar långt nedanför. I slutet av förra århundradet fick den schweiziske ingenjören Mayer en fantastisk idé om att bygga en järnväg till toppen av Jungfrau. Projektet lyckades inte helt utan man kom “bara” upp till Jungfraujoch på nivån 3300 meter vilket än idag är Europas högst belägna järnvägsstation. Järnvägen passerar i en lång tunnel genom Eiger. Vid stationen Eigerwand rusar alla turisterna fram till fönstren och kippar hisnande efter andan. Majoriteten av resenärerna är Japaner på rundresa i Europa. Alla skyltar finns också med japansk text. En liten grupp resenärer sover och bemödar sig inte att gå av tåget. De är alpinister som har högre mål i sikte. Varför inte Finsteraarhorn (4299 meter) eller Aletchhorn (4195 meter)?

Det dröjde ytterligare ett år innan ”problemet” löstes. Tyskarna Heckmair och Vörg lyckades tillsammans med österrikarna Harrer och Kasparek efter svåra vedermödor nå toppen den första juli 1938. Heinrich Harrer skrev senare den berömda boken Vita Spindeln som förutom första bestigningen även avhandlar historien om Eiger. Boken som också finns på svenska berättar om alla de kända platserna längs normalleden; Strykjärnet, Rampen, Gudarnas tvärgång osv. Titeln den Vita Spindeln syftar på det spindelliknande isfältet nära toppen. Spindeln med sina fångstarmar är en subjektiv fara då den riktar fallande sten mot utsatta partier av leden.

I ett skede påstods det att de tyskar som försökte bestiga Eiger Nordwand på trettiotalet drevs av nationalistiska ideal. Speciellt som Hitler instiftade en särskild guldmedalj i samband med de olympiska spelen 1936. Medaljen skulle tillfalla de första som besteg nordväggen på Eiger. Numera är nog uppfattningen att de som försökte, av vilka några förlorade livet, var unga pojkar som bara sökte äventyret.

1957 var ett dåligt Eigerår. I början av augusti befann sig två replag, ett tyskt och ett italienskt, på väggen. De två italienarna, Corti och Longhi, hade spillt krafter genom att redan från början välja fel led. Tyskarna, Hothdurft och Mayer, var mera erfarna men hade ändå tappat en ryggsäck innehållande bland annat stegjärn. De två lagen knöt ihop sig och rörde sig sakta uppför väggen. Vad som exakt hände är oklart än i denna dag. Klättringen pågick i mer än en vecka och tyskarna lyckades ta sig till toppen. Detta klarnade först två år senare när de hittades döda på västflanken uppenbarligen på väg ner. Longhi dog hängande i repet medan Corti blev vinschad till toppen av räddningsmanskapet. Corti fick utstå mycket spott och spe med anklagelser om att ha övergivit sin kamrat. Boken Climb up to Hell berättar historien.

Vid sidan om Eiger ligger de två grannarna Mönch och Jungfrau som båda når över 4000 meter. Vad namnet Eiger kommer ifrån är något oklart. En populär tolkning är att det kommer från Oger som i sagans värd är en människoätande jätte. Man talar alltså om Eiger som den onde, Mönch den gode och Jungfrau som den vackra - och något ligger det väl i det. En annan variant är att munken skyddar jungfrun från den onde. Hur som helst, de tre en fantastisk upplevelse både för åskådare och bergsbestigare.

1962 var de två, numera kända, engelsmännen Don Whillans och Chris Bonington ute efter att göra den första engelska bestigningen av Eigers nordvägg. Vattnet forssade ner när de klättrade Svåra sprickan. Första natten tillbringades vid Svalboet. ”Jag tappade min yxa”, ropade Bonington. ”Jag vet. Jag såg det”, sa Whillans som var känd för att inte lägga ut texten i onödan. Följande dag fortsatte de uppför de branta isfälten men beslöt efter en stund att vända. Natten hade varit varm vilket medförde att stenar högre upp inte var fastfrusna utan kom som projektiler ner mot isfälten. De mötte en bergförare som var på väg upp. Det visade sig att längre upp fanns två okända klättrare som hade hamnat i svårigheter. Engelsmännen vände om för att undsätta de två. Så småningom kom de inom hörhåll till en ensam klättrare som var skotte. Plötsligt kom den andra farande utför träffad av en sten. Repet höll den som föll men han dog ändå en stund senare. De två engelsmännen lyckades så småningom ta ner den chockade skotten. Mer om denna historia och andra Eigeräventyr kan läsas i Boningtons böcker I Chose to Climb och The Next Horizon samt Whillans och Ormerods bok Don Whillans, Portrait of a Mountaineer.

Eiger är ett av världens mest omskrivna berg. Troligen är det bara Mount Everest som har fått mer litterär uppmärksamhet. Allt sedan engelsmannen Charles Barrington tillsammans med den berömda guiden Christian Almer gjorde första bestigningen via västflanken år 1858 har det skrivits om Eiger. Alla berömda alpinister har i sina memoarer med kapitel om sina äventyr på Eiger; Rebuffat, Cassin, Bonatti och Bonington för att nämna några. Det går också att hitta ett tjugotal titlar som enbart handlar om Eiger, dess historia eller speciella bestigningar.

Amerikanarna John Harlin och Layton Kor tog tillsammans med skotten Dougal Haston vintern 1966 ett nytt steg i utvecklingen. De skulle bestiga nordväggen på Eiger via en direkt och mycket svårare led än normalvägen från 1938. Det visade sig att ett tyskt lag under ledning av Georg Lenne hade kommit på samma idé samtidigt. Stor rivalitet uppstod och de mer eller mindre tävlade för att komma först till toppen. Press och media följde händelserna från första parkett. Någon tyckte sig genom kikaren upptäcka någon som föll. John Harlin återfanns död vid foten av berget. Det konstaterades att repet hade skavts av mot en skarp kant. Haston lyckades trots detta tillsammans med tyskarna nå toppen. Harlin fick leden uppkallad efter sig och en bok The Life and Death of John Harlin skriven till sin ära. Haston och Lenne skrev också böcker om Eiger Direct.

Den första ensambestigningen av normalleden ståtar Schweizaren Michel Darbellay med. Den 3-4 augusti 1963, dagen efter ett misslyckat försök av Bonatti, gjorde han turen ensam på 18 timmar med en bivack strax innan Exit Cracks. Motsvarande första kvinnliga ensambestigning gjordes 1992 av Catherine Destivelle. Hon självsäkrade sig på de svåra delarna. För att spara tid kapade hon repet istället för att gå ner och lossa säkringen. När hon nådde toppen hade hon bara två korta stumpar kvar av repet.

En annan bestigning av intresse skedde i början av september 1970. Fyra britter ledda av filmaren och äventyraren Leo Dickinson besteg Eiger längs normalleden. Out of the shadow into the sun är titeln på filmen de spelade in. Den innehåller förutom dåligt väder en halsbrytande scen där en man slinter och hasar utför det andra isfältet. Incidenten slutar lyckligt då han lyckas få stopp i sista stund. Dickinson som gillar utmaningar har också gjort en film som heter Filming the Impossible. Den innehåller två inslag från Eiger, ensambestigning av Eric Jones och en dramatisering av historien med Hinterstoisser och Kurz.

Klockan 2 på natten den 13:e augusti 1973 startade Reinhold Messner och Peter Habeler från järnvägsknuten Kleine Scheidegg. De nådde väggen när det fortfarande var mörkt. Svåra sprickan var bokstavligen täckt med rep efter inspelningen av filmen Eiger Sanction där för övrigt Clint Eastwood hade huvudrollen. Redan klockan 9 hade de passerat det tredje isfältet och var vid början av Rampen. Detta trots att de på vägen hade assisterat vid en helikopterräddning av två polacker. I rampen kom de ikapp ett österrikiskt lag som varit på väggen i hela fyra dagar. Med god fart uppför Spindeln nådde de toppen klockan 3 på eftermiddagen för att vara tillbaka på hotellet vid Kleine Scheidegg två timmar senare. Från basen till toppen på 10 timmar var hela 7 timmar snabbare än vad någon annan hade klättrat Eigerväggen tidigare. En ny era i Eigerhistorien var inledd.

I vår GoreTex-tid och finns det säkert ett femtiotal leder med olika varianter längs nordrväggen på Eiger - eller som kännarna säger; nordvästväggen. Händelser som inte är främmande för dagens fantomer är att bestiga norväggarna Matterhorn Grand Jorasses och Eiger på kortast möjliga tid. Vad sägs om 48 timmar som fransmannen Cristophe Profite gjorde 1987, dock med helikopterförflyttning mellan baslägren. Förutom Harlinleden finns många direktleder. De mest kända är Japanerleden (1969), Tjeckleden (1976) och Idealleden (1983). Idag är den största aktiviteten på den västra delen av väggen där ett antal nya direktleder har satts upp.

Det verkar som det endast finns två svenska bestigningar av Eiger Nordwand. Den första härstammar från 1988 och gjordes av Mikael Sribhadund och Patrik Leje. De gjorde normalleden på fyra dygn och upplevde flera oroliga stunder med stenar vinande omkring. Förhållandena var vidriga med berget ibland överdraget av tunna islager. Som kontrast var de tvungna att ovan spindeln klättra genom forsande smältvatten. ”Snabbhet är det viktigaste när man klättrar Eiger”, säger Patrik och fortsätter ”å andra sidan får man inte tappa ryggsäcken som vi gjorde”.

Vintern 1993 gjordes den andra svenska bestigningen av Mats Holmgren och Daniel Bidner (som senare tragiskt omkom på K2). De klättrade i bra förhållanden oinknutna upp till Difficult crack för att bivackera ovan andra isfältet. ”Vi hörde knappt någon fallande sten och upplevde att vi var helt ensamma på väggen”, berättar Mats. Andra dagen nådde de ovan Rampen till en plats som kallas Brittle Ledge. De var på toppen eftermiddagen den tredje dagen. Den medhavda termometern visade minus tjugo och vinden var hård. Nedfarten via västflanken blev för osäker i mörkret så de vände och bivackerade i ett snöhål på själva toppen.

Det är augusti 1995 och han heter Ueli Bühler och är 28 år gammal. Ueli är en av Schweiz bästa sportklättrare med flera svåra förstabestigningar på sitt konto. Till skillnad från andra grad-åtta-klättrare är Ueli till professionen utbildad bergförare med det trygga valspråket ”we like life”. Ueli har hittills hunnit med fem Eigerbestigningar, tre längs normalleden och två längs mera direkta leder. Varför tre gånger längs samma led? Svaret är att han att han hjälper sina klienter att uppfylla sina drömmar. Med andra ord så kan man idag klättra Eigerväggen med guide. Man undrar vad folket från trettiotalet skulle säga om de visste? Å andra sidan hade de varken ficktelefoner eller helikoptrar på den tiden. Genast skall det tilläggas att det krävs mera än att bara köpa en biljett för att klättra nordväggen på Eiger. Skulle man bli godkänd efter krävande testturer så kostar biljetten sisådär tjugofem tusen. Stämmer sedan allt kan man säkrad klättra de 1800 metrarna på i bästa fall 20 timmar. Kan de va nått?


UR GUIDBOKEN OM NORMALLEDEN:

Mycket lång och ansträngande tur i kombinerad terräng. Snabba väderomslag är vanliga. Mer än femtio har fått sätta livet till. Den 1800 meter höga väggen har en medellutning på 68 grader. Med alla traverseringar är kättersträckan hela tre kilometer. Enstaka ställen har svårighetsgrad V- vid torrt berg. Isfälten lutar 55-60 grader. Man måste räkna med minst en bivack. I hyggliga förhållanden kommer man till svalboet första dagen. Härifrån är det möjligt att nå spindeln nästa dag, eller i bästa fall toppen. 15-25 timmar för själva väggen och 3-4 timmar för nedstigning via västflanken. Vägen ner får ej underskattas - svårt att finna leden vid dåligt väder. Utrustning: Dubbelt rep, isyxa, stegjärn, hjälm, 15 kilar, 6 isskruvar, 10 karbinhakar, mat för 3-4 dagar, bivackmaterial.


© Hans Wennerström, Maj 1996

Tillbaka