Norrlandsresan med Åreskutan 1934, Einar Wennerström

Norrlandsresan med Åreskutan 1934

Vi startade vår norrlandsresa onsdagen den 18 juli klockan 9.30 fm. Vädret var strålande vackert, vi tog Enköpingsvägen ut ty vårt närmaste mål var Uppsala. Dit anlände vi vid 11-tiden. I Uppsala var det mycket varmt ca 30 grader i skuggan. Vi svalkade oss genom att göra ett besök i Domkyrkan där vi besåg de olika gravarna. Utanför kyrkan sågo vi en skymt av Ärkebiskopen Eidem som just passerade förbi. Uppehållet i Uppsala blev ej dock långt, vi fortsatte vår resa och foro Gävlevägen. Vi beslöto oss för att ta en avstickare till Östhammar vilken väg blev ca 10 mil längre. Vi passerade Gimo Bruk på vägen innan vi nådde Östhammar. Väl komna dit sökte vi oss ut till badplatsen där vi lögade oss i de salta böljorna. Efter badet åto vi middag i det gröna vilket smakade bra. Vid 3-tiden voro vi åter körklara, vi foro på krokiga vägar upp efter kusten genom skogar och förbi gamla bruk, bland andra Lövsta med portaler över vägen. Vid 6-tiden nådde vi Älvkarleby. Där voro vi och tittade på hur laxarna hoppade i fallet under hängbron. I en bensinmack norr om Älvkarleby fyllde vi bensin men glömde att sätta på bensinlocket. Vägen upp till Gävle var under anläggning på vissa sträckor varför bensinen skvimpade över i kurvorna. En X-bil som körde efter gjorde oss uppmärksammade på detta då vi voro i Gävle. Vi körde till närmaste Fordservice och köpte ett nytt lock. Efter någon rundkörning i staden foro vi ut Sandviksvägen ett stycke där vi kokade kaffe och vilade oss ett tag, vilket var välbehövligt särskilt för chauffören. Sedan vi vilat ut någon timma foro vi åter in till staden. Vi promenerade genom Boulognerskogen som är mycket vacker samt tittade på Strömdalens Restaurant, - utvändigt! Dagsetappen var därmed icke avslutad utan vi fortsatte resan mot norr genom Hille och Hamrånge, för mig icke obekanta platser. Det började nu mörkna mer och mer varför vi började att se oss om efter lämplig plats att placera bilen och tältet på. Vi funno en sådan några mil norr om Hamrånge vid en liten sjö där vi slog oss ned. Mycket sova blev det dock icke denna natt emedan tältet blivit fullt med mygg som surrade hela natten.

På morgonen började det att regna litet sakta så man tänkte, "nu märks det att fruntimmersveckan har börjat". Regnet tilltog allt mer och mer och vindrutetorkaren fick arbeta oavbrutet. Vi passerade först Bergvik där vi sågo Ljusnan för första gången, vi foro genom Söderala socken med sina karakteristiska lador som stod tätt på fälten med väggarna utåtriktade (ritad lada). Vi kommo till Söderhamn som icke visade samma soliga anlete som sist jag var där, vi köpte film, åkte runt staden ett tag samt besågo Östra berget där vi tittade på utsikten. När vi gingo ner till den väntande bilen blev vi överraskade av en regnskur, så att stämningen sjönk några grader. Det kanske är bättre väder längre upp resonerade vi och satte kurs mot Hudiksvall. Vi foro genom Norrala socken där Ärkebiskop Söderbloms vagga har stått. Genom skogstrakter med krokiga och backiga vägar och ingen bebyggelse gick färden. Regnet föll fortfarande, men någon utsikt gingo vi icke miste om, dessbättre. Väl framkomna till Hudiksvall lättade det på och när vi stego ur bilen framför Stadshotellet i staden hade regnet upphört. Det blåste dock ganska kallt varför man kände sig litet ruggig. Efter en hastig titt på staden, provianterade vi något, bl a mjölk som här kostade 25 öre litern. Från Hudiksvall foro vi vid 1-tiden, och vi började känna oss hungriga. Några mil utanför staden stannade vi också och åto middag. Vi funno en lämplig plats med dansbana där vi dukade fram på själva musikestraden. Vattenfrågan blev dock ganska besvärlig, vi funno dock en bäck med dyvatten där vi kunde hämta tillräckligt för potatiskokningen. Mätta och belåtna kunde vi nu fortsätta. Återigen gick färden genom stora skogar med krokiga och backiga vägar som vi aldrig trodde skulle ta slut. Till sist kom vi dock fram till bebyggda platser, passerade socknarna Jättendal och Gnarp samt sågverken Njurunda, Svartvik och Kubikenborg. Vid Njurunda sågo vi på hur man sorterade timmer i Ljungan. Dessa sågverksdistrikt voro sammanbyggda hela vägen ända upp till Sundsvall. Sundsvall nådde vi vid 5-tiden. Vi passerade framför en park och gingo in på ett kafé och drucko kaffe, därefter tittade vi på kyrkan som påminde något om Uppsala domkyrka men hade endast ett torn. Efter en rundtur i staden foro vi upp på Norra berget varifrån man hade en härlig utsikt över staden. Klockan hade nu blivit 10 varför det började bli på tiden att uppsöka någon lämplig tältplats. Vi lämnade staden åt sitt öde och foro vidare några mil tills vi uppnådde Indalsälven, vi foro över Kävstabron, en ca 200 meter lång träbro. Invid bron funno vi en bra plats att övernatta på. Ett litet ställe som hette Nacken låg bredvid där vi lånade hö att ligga på. Den natten sov man som en stock hela natten.

Fredagen ingick med strålande vackert väder. Denna dagsetapp blev den intressantaste och vackraste på hela resan. Landsvägen följde älven utefter och man hade den mest storslagna utsikt. Bebyggelsen var tät med vackra rödfärgade hus till skillnad mot den vi sågo i Helsingland som mestadels voro gråa. Det för landskapet så karaktäristiska hässjorna reste sig här och var på fälten. Så kommo vi till Hammarstrand där vi tittade på "Hammarforssens Brus", där vi även knäppte ett par foto. Färden gick vidare efter Indalsälvens dalgång, vi besågo Döda fallet som legat torrlagt sedan 1796 då älvfåran tog en ny väg. Det var mycket intressant att se hur vattnet har nött stora runda hål i berghällarna som kunde vara över en meter i diameter och minst lika djupa. Samma fenomen iakttogo vi även i Älvkarleby där ju även det stora fallet blivit torrlagt genom kraftstationen. Vidare besågo vi den stora avloppstunneln i Krångede som är under arbete, den skall bliva 1800 meter lång samt har en diameter av 7 á 8 meter. Arbetet har pågått i 3 år och är ungefär halvfärdigt. Kraftstationen kommer att ligga helt nedsprängd i berget. Strax norr om Krångede passerade vi det så kallade Stadsberget som stupar rakt ned i älven på den andra sidan. Detta påminner ganska mycket om norsk natur. Någon mil längre norrut rastade vi för att få litet till livs. Vi passade på att bada i älven som här bildade en liten vik, stranden var emellertid mycket stenig och föga lämplig härför. Landskapet hade här ändrat utseende något och var ej lika vackert som förut. Vi foro förbi Stugun och kommo in på stora skogs- och mossmarker, vägbanan var emellertid av utmärkt beskaffenhet, med långa raksträckor varför vi kunde köra friskt undan. Det stod inte heller på förrän vi siktade Östersund, staden vid Storsjön. Vi stannade vid en bensinmack, bilen behövde icke bara bensin utan även en grundlig tvättning efter torsdagens regnväder och dagens körning. Under väntan härpå stärkte vi oss litet med en kopp starkt kaffe på ett kafé. Sedan gingo vi till fots och tittade på staden, den hade breda och utmärkta gator med stora öppna platser och många vackra byggnader. Bilen hade nu blivit färdig och vi togo den åter i besittning vilket var skönt efter vår promenad. Vi styrde nu kosan ut till Frösön, vi foro över bron med utsiktstornet som närmaste mål. Vägen ditupp var dock svår att finna varför vi åkte litet för långt på den utmärkta asfalterade vägen. Vi blev dock snart varse i vårt misstag och vände om. Parkeringsplatsen vid utsikten var mindre lämplig för parkering av bilen, men genom att lägga stora stenar framför hjulen så fick vi den att stanna. Av utsikten från tornet sågo vi dock ej på grund av dis och något för sen timma. Vi återvände sedan mot staden, gjorde en rundkörning och körde åter ut på Frösön för att övernatta. Vid färgstället vid Rödösundet funno vi en lämplig plats som sedan icke visade sig vara så bra på grund av att färgan störde nattron för mycket, samt något för rå och kall nattluft.

Efter sedvanlig morgontoalett bestego vi sedan färgan och uti sundet sågo vi för första gången på långt avstånd det bekanta Oviksfjället med sina vita fläckar. Vi provianterade i en handelsbod varefter vi fortsatte vår resa mot Åre som var närmaste mål. Efter någon mils körning siktade vi fjäll framför oss hela vägen. Åreskutans topp dök snart upp i fjärran. Vi beräknade då avståndet dit till ca 7 mil. Vi foro förbi stationssamhällena Mörsil och Järpen där vi åter åkte över Indalsälven (förmodligen Järpströmmen). Till Åre kommo vi vid 12-tiden. Efter en hastig frukost togo vi bergbanan upp till ändstationen. Stigningen var ganska brant och uppstigningen gick ganska sakta. Väl komna dit började vi marschera mot den så kallade Hummeln. Vi hade två vägar att välja på, en brantare och en något längre men mindre ansträngande. Vi valde den senare. Till att börja med var stigningen ganska minimal men värmen var istället så mycket mera kännbar. Vi passerade den första så kallade stjärnan, en plats med kiosk där man kunde tillhandahålla förfriskningar. Vi pustade ut ett slag och fortsatte marschen. Nu började den verkliga klättringen uppför, vi måste vila allt emellanåt på utsatta soffor efter vägen, men uppåt kommo vi mer och mer. Vid andra stjärnan togo vi åter en paus. På denna plats var stigningen ca 60 (sic!) grader och man hade en förtjusande utsikt över Åre med omnejd. Vi kunde nu se hummeln längst upp på krönet vilket sporrade oss att fortsätta i något raskare tempo. Vi passerade och fjärde stjärnan innan vi äntligen nådde Hummeln. Där blåste det ganska friskt så det var skönt att få gå in i kaféet och vila ut ett tag, samt beundra den imponerande utsikten. Hummeln låg på ca 1/3 av Åreskutan vid trädgränsen. Endast någon enstaka buske växte däruppe. Vi hade således 2/3 kvar att tillryggalägga för att uppnå toppen. Här vid Hummeln stannade dock mamma, hon hade dock överträffat våra djärvaste förväntningar genom att i god kondition följa med hit.

Efter någon vila startade vi åter med friska krafter. Terrängen blev en helt annan än förut, vi fingo klättra direkt på bergväggen som gick i trappavsatser, men genom att berget var sönderfrätt av is och vatten hade man bra fäste för händer och fötter. Vi uppnådde den ena avsatsen efter den andra men någon topp sågo vi ej till. Däremot lågo här stora snöfält i skrevorna och Stig var den första att kasta snöboll. På sluttningarna mellan snöfälten gingo får och betade. De behöva tydligen ej mycket för sitt uppehälle ty det enda som växte här var mossa samt något enstaka grässtrå. Vi började känna oss rätt så knäsvaga och man svettades kolossalt. Några dricksvaror hade vi ej med oss men som tur var fanns det en och annan fjällsjö i sänkorna så man kunde släcka törsten. Vi hade kommit i sällskap med fyra stycken Ångermanlänningar, två av vardera könet vilka voro mycket språksamma varför tiden gick ganska fort. Vi voro dock ett tag starkt betänkta på att vända om, emedan ingen topp syntes till och att väntan för mamma skulle bli för lång. Vi tyckte dock att det var synd att vända om när vi nu voro så långt på väg. Vi mötte det ena sällskapet efter det andra och alla upplyste om att de gått minst en halvtimma utför varför vi måste ha göra bortåt en timma för att komma upp. Det gick emellertid rätt så fort, vi lade den ena avsatsen efter den andra under oss tills vi äntligen fingo syn på stugan vid toppen. Nu blev det bättre fart och efter uppbjudande av våra sista krafter voro vi äntligen där.

Efter att ha skrivit våra namn i boken såg vi oss omkring där uppe, massor av stenrösen hade rests upp av besökare. Därtill gjorde vi oss ej tid. Efter en titt i kaféet samt sedan vi beundrat den oerhörda utsikten, vädret var dock något disigt, började vi nedstigningen. Denna gick betydligt fortare men i benen kändes det dock på grund av att man fick hålla in i backarna. Efter en styv timmes marsch fingo vi syn på hummeln där mamma gick och väntade, vi kände genast igen hennes vita hatt och svarta kappa. Från hummeln begåvo vi oss omedelbart för klockan hade blivit sex på eftermiddagen.

Vid sjutiden voro vi åter i Åre där det smakade bra med kaffe och dopp efter sex timmars travande på skutan. Efter en välbehövlig vila voro vi åter körklara för att ta en titt på Tännforsen som ligger ett par mil från Åre. Detta fall var det vackraste man sett i den vägen och man kände genast igen det genom otaliga fotografier som man sett. Klockan hade nu blivit 10 på kvällen och man började bli trött, vi åkte vägen uppåt Norge ytterligare någon mil och letade efter lämplig tältplats. Vi hade nästan uppgett hoppet att finna någon då vi passerade ett vandrarhem. Vi togo in på detta vilket endast kostade 50 öre person och natt och fingo vila ut ordentligt efter en arbetsam men intressant dag.

På söndagsmorgonen badade vi i den bredvidliggande Bådsjön, vattnet var dock ganska friskt. Runtomkring sjön reste sig väldiga fjäll i fjärran. Vi sågo bland andra Middagsfjället som ligger uppåt norska gränsen. Vi voro nu endast tre mil från norska gränsen och frågan blev om vi skulle fortsätta resan hem genom Norge. Vi valde dock att vända och "resa i Sverige" som termen lyder. Vi startade vår återfärd samma väg tillbaka ned till Östersund dit vi anlände på eftermiddagen. Efter kaffedrickning på Gillets uteservering foro vi till fornbyn Jämtli och besågo de gamla stugorna. Vi togo oss även en dricka och vilade oss på gården framför den vackra restauranten. Från Östersund gick färden vidare ned mot landet. Vi gjorde här en felkörning på ett par mil och måste vända om vilket försenade oss en timme. Vi foro genom en ganska vacker trakt med små sjöar efter vägen. Vid Revsundssjön stannade vi och lagade mat samt badade i sjön. Solen gick just i moln och enbart en smal strimma avspeglade sig i vattnet. En stämningsfull tavla! Pigga och mätta fortsatte vi vår hemfärd genom Medelpad, genom stora skogar med snörräta vägar gick färden. Vi uppmätte den längsta raksträckan till 11 km. Äntligen kommo vi fram till bebyggda trakter och passerade Bräcke stationssamhälle. Därifrån var det ej långt till Borgvik (Borgsjö?) vid Ljungan. Vid sökande efter lämplig plats kommo vi dock ett stycke från älven. Vi funno dock en acceptabel sådan vid en gård, där vi parkerade på en kulle som var bevuxen med stora Lärkträd. Marken var emellertid torr och man sov utmärkt även denna natt.

Måndagsmorgonen ingick och efter sedvanlig kaffedrickning med dopp av winerbröd inköpta i Östersund startade vi vår längsta dagskörning vid åttatiden på morgonen. Förbi Ånge gick färden vidare genom skogsmarker och på goda vägar. Vid en liten sjö stannade vi och gjorde vår morgontoalett som vi på grund av vattenbrist måste uppskjuta vid starten på morgonen. Vi foro genom Alby bruk känt för sin karbidtillverkning. Vidare passerades stationssamhället Östavall där förr varit både sågverk och annan industri men nu blivit nedlagt. Så småningom kommo vi till Ljusdals köping vid Ljusnan. Efter en titt på samhället foro vi över bron och funno en liten sjö där vi kunde bada och få litet till livs. Vädret var också det bästa tänkbara, varför vi njöto i fulla drag.

Efter ett par timmar startade vi ånyo. Färden gick nu efter Ljusnans dalgång ända ned till Bollnäs. Denna trakt var mycket vacker och välbebyggd med stora gårdar. Vi åkte genom socknarna Ramsjö och Undersvik samt genom Arbrå gamla bruk samt anlände vid tretiden till Bollnäs. Där besågo vi kyrkan samt den vackra kyrkogården med sina ståtliga gravvårdar. Från Bollnäs ställdes färden mot Orsa. Över Alfta och Voxna Bruk gick resan samt genom milsvida skogar med krokiga och grusade vägar varför farten ej kunde hållas så hög, vi hade dessutom solen i ansiktet vilket generade oss. Så småningom kommo vi dock fram till Furudal där vi rastade för att få oss litet eftermiddagskaffe. Så satte vi åter fart genom skogarna tills vi kommo till Skattungbyn varifrån man hade en vacker utsikt mot norr. Efter ytterligare några mils körning var vi i Orsa. Där höll man på med vägarbete så vi måste ta en omväg genom samhället. Vägen mellan Orsa och Mora ligger här ganska hög varför vi hade en härlig utsikt ända ned till Mora, vägen var dessutom av utmärkt beskaffenhet. Till Mora anlände vi i god kondition vid niotiden på kvällen. Efter besök vid Utmeland samt rundkörning i samhället fortsatte vi dock ned mot Rättvik, vi stannade dock i Vikarebyn ty det hade blivit ganska mörkt och för att ej gå miste om den fina utsikten togo vi nattkarter där.

På tisdagsmorgonen voro vi uppe i god tid för att vi skulle hinna hem till kvällen. Vi hade mycket att titta på efter vägen. Vid Rättviks kyrka rastade vi och besågo kyrkan under ciceronskap av en gammal mas med helskägg och fårskinn. Rättviks samhälle rundade vi ett varv samt fortsatte den vackra vägen till Leksand. I Leksands kyrka gjordes även ett besök med ciceronskap av en frispråkig och trevlig kulla. Efter en titt på Leksand ställdes kursen mot söder. Strax söder om Leksand funno vi en liten sjö hette Västannorsjön, där hade byggts ett badtorn med bassäng varför platsen var synnerligen lämplig att rasta på. Under väntan på käket badade vi. Där voro även mycket ungdomar bl annat en flicka från Västerås som bodde där på sommaren.

Vi lämnade Västannor, foro vidare ned mot Djura kapell samt genom Gagnef stora socken med sina bördiga slätter. Skördearbetet var som mest igång och folket arbetade med iver på sina åkrar. Så voro vi snart i Borlänge. Det var mycket varmt här och temperaturen avlästes till 30 grader i skuggan vid en bensinstation. Över Domnarvet gick färden vidare till Ornäs där vi togo Ornässtugan i närmare betraktande. från Ornäs reste vi över Torsång och Gustafs in på stora landsvägen till Säter. I Säter parkerade vi för en nedstigning i den berömda Säters sköna dal. Den gjorde verkligen skäl för namnet ty där var vackert och svalt. Vi drucko kaffe där nere och lyssnade till radiomusik för första gången på en hel vecka. Efter en rundtur i staden ställdes kursen mot Hedemora som vi även tittade litet grand uppå. Därifrån var vägen inte så lång till Avesta, vi hade dessförinnan åkt över Dalälven. I Avesta foro vi åter över älven på den nya bron som nyligen tagits i bruk. Vid kyrkan vände vi dock och foro åter över bron till Grytnäs och Folkärna. Vid Folkärna kyrka besågo vi Erik Axel Karlfeldts grav som låg mycket vackert under några björkar. Vi passerade flottbron vid Utsund samt kommo in på stora landsvägen vid Brovallen. Där har numera en viadukt under järnvägen byggts till förhindrande av flera olyckor vid samma passage. Sedan gick resan över Långheden ned mot Salbo Hed, Västmanlands gamla excercisplats. Från Sätra Brunn togo vi den så kallade Lugghedsvägen fram till Haraker. Denna väg var mycket krokig men för övrigt rätt bra. Vid Harakers handelsbod träffade vi Ivar i Fröslunda, han skulle på Emmakaffe. Vi blevo även inbjudna för vi hade blivit upptäckta från stugan. Detta blev vår sista fäst på resan och över Skultuna ställdes färden åter till hemstaden Västerås där vi voro vid 11-tiden på kvällen. Vi hade då varit borta jämt en vecka.

Resan hade hela tiden gått utan mankemang och utan missöden och som vädret hela tiden varit det bästa får resan i allt anses lyckad.

av Einar Wennerström, 1934

Kommentarer våren 1998
Medresenärer förutom min farfar Erik Einar Wennerström, 1897-1963, var:
Sonen Stig Einar Wennerström, 1920-1948
Hustrun Helga Maria Wennerström, 1902-
Modern Adolfina Charlotta Wennerström, 1876-1943
Fadern Erik Otto Wennerström, 1879-1948

Det framgick inte av texten vilket år som den här resan företogs. Enda ledtråden var "onsdagen den 18 juli" var tillräckligt för att fastställa att året måste vara 1934. Jag frågade farmor, som fortfarande lever, om hon minns något från den här resan. Hon har svårt med närminnet men det som hände för länge sedan finns det fragment kvar av. "Einar fick inte köra bilen utan pappan skulle köra hela tiden", mindes hon. Med denna vetskap är det lättare att förstå formuleringen "vila var välbehövligt särskilt för chauffören". För övrigt talas det i texten en hel del om "krokiga och backiga vägar" vilket understryker att vägstandarden var en helt annan på den tiden. Även om det kan tyckas ståndsmässigt att åka omkring med egen bil på trettiotalet så höll inte övernattningarna riktigt samma klass. Uttryck som "låna hö" och "dyvatten till potatisen" för tankarna till en mera spartansk tillvaro. Som bergsbestigare själv hajar jag till för en rad vid beskrivningen av den mödosamma bestigningen av Åreskutan: "På denna plats var stigningen ca 60 grader", jo jag tackar jag, 60 grader är en ansenlig lutning som man inte vandrar uppför. Men en liten överdrift här och där förhöjer bara läsvärdet och må vara hänt. På ett ställe står det; "resa i Sverige, som termen lyder". Det här uttrycket måste syfta på någonting som jag inte har funnit ut, en bok, en film kanske. Mera konkret noterar man att den stora begivelsen i alla sammanhang var att bada. Det verkar inte ha spelat någon roll om det skedde i en kall fjällsjö där vädret var dåligt, i skulle man bara. På slutet står det talat om att de träffade Ivar och drack Emmakaffe i Harraker. Både Ivar och Emma är för mig okända men anknytningen till Harraker är farfars farbror Henrik Wennerström (född 18/1 1877) som var Lantbrukare där och tillika ordförande i hästuttagningsnämnden.

Som avslutning kan några kommentarer av mera geografisk natur vara på plats. Som till exempel att hängbron vid Älvkarleby inte är en hängbro utan förmodligen en bågbro. Som till exempel att Rödösundsfärgan numer är ersatt av Sveriges enda avgiftsbelagda bro.

© Hans Wennerström, juli 1998

Tillbaka