Gemmivägen och Wildstrubel

Leukerbad
Den lilla schweiziska byn Leukerbad ligger inte bara långt från ära och redlighet utan också högt över havet, närmare bestämt 1400 meter. En sägen berättar om hur för länge sedan en fiskare var ute på sitt dagliga värv i floden Rhône. När han skulle bärga sin fångst kände han plötsligt att vattnet i floden som kom från glaciärerna var mycket varmt. Sant eller ej, det påstås att han genom att följa det varma vattnet högt upp i bergen fann källorna vid den plats som i dag har namnet Leukerbad. Keltiska och romerska fornfynd antyder att platsen var känd i ett tidigare skede, vem vet? Vad man med säkerhet vet är dock att det på 1500-talet fanns världshus med varmbad där.

Ungefär tre miljoner liter varmvatten med temperatur mellan 48 och 51 grader flyter dagligen ur källorna in i de offentliga badhusen. Det mineralrika vattnet kommer ur ett tjugotal djupa källor med 2000 liter per minut. På det lilla torget finns en fontän som man skall akta sig för. Vattnet är nämligen så varmt att man nästan bränner sig! De varma och kalkhaltiga hälsokällorna har i alla tider ansetts ha en gynnsam inverkan på bland annat reumatiska sjukdomar. Redan i slutet av förra århundradet kom människor långväga för att kurera sig. Man kan på gamla bilder se hur folk badade med kläderna på. Troligen tillbringade man större delen av dygnet i det välgörande vattnet. Till och med måltiderna intogs i vattnet på speciella flytande brickor. Idag finns moderna anläggningar med tillgång till olika behandlingar och terapier.

Klimatet i Rhônedalen liknar mera det vid Medelhavet än det som man normalt förknippar med Alperna. Första delen av vägen upp mot Leukerbad går genom böljande vinodlingar vid dalens norra sida. Vid en vingård ges tillfälle att inhandla det för trakten typiska Fendant-vinet. Serpentinvägen leder uppåt och man frågar sig mer än en gång hur det skall sluta.Väl framme i byn är det första som slår en avsaknaden av trängsel och hets trots att det borde vara högsäsong i mitten av juli. I tillägg till några tusen fastboende består byn i huvudsak av badhus och olika hotell och lägenheter avpassade efter olika typer av plånböcker. Det nyaste av baden heter Alpentermen, en prisbelönad arkitektonisk skapelse byggt som ett gammalt romerskt tempel.

Väl inne i templet tror man sig ha inträtt i en annan värld eller möjligen en annan tidsålder. Inomhusbassängen är vackert utformad i olika avdelningar var och en med varierande vattentemperatur. Det är bara att välja 30, 35 eller 40 grader med eller utan bubblor. Upplevelsen förhöjs också av ett sällsamt bergpanorama skådat genom stora valvformade fönster. Alltihop bäddas in i klassisk musik. All denna härlighet för endast något tiotal människor. Tanken som slår en är att en motsvarande inrättning i Sverige skulle i dubbel bemärkelse bli bräddfylld omgående. Vill man återvända något till verkligheten är det bara att glida ut i det fria där bassängvattnet är lika varmt. Utomhus ryker det lätt när det varma vattnet kommer i kontakt men luften.

Gemmivägen
Vyn mot norr ter sig overklig. Dalen slutar abrupt mot en u-formad tusen meter hög bergramp. Vid den lägsta punkten som befinner sig i mitten kan man se antydan till ett vitt litet hus. I den till synes vertikala bergväggen går det att skönja något som ser ut som en stig som leder upp mot huset. Detta är den berömda Gemmivägen som slingrar sig upp till passet på nivån 2329 meter. Vägen tillkom troligen redan på bronsåldern långt innan några alptunnlar ens var påtänkta. I gamla tider tjänade Gemmivägen som enda förbindelselänk mellan kantonerna Bern i norr och Wallis i söder. Det ambitiösaste sättet att utforska den spännande Gemmivägen är att gå såväl upp som ner. Om konditionen inte är topp kan man ta linbanan upp och gå ner. Föreligger andra hinder är det ursäktligt att åka linbanan båda vägarna. Har man lätt för att få svindel är det nog bäst att stanna kvar i badet.

Låter man ögat följa kammen österut kommer man till en markant topp med namnet Plattenhorn, en spektakulär utsiktspunkt. Norrut går den gamla leden vidare över bergen till kantonen Berner Oberland och byn Kandersteg, en tur på säkert fyra timmar. Om man från själva passhöjden färdas västerut längre in i bergvärlden når man så småning om ett vackert berglandskap som består av ett tiotal toppar, alla drygt tre tusen meter höga. Den högsta, Wildstrubel, har fått ge namn åt hela massivet.

Den övriga familjen låg i badet medan två dagars äventyr väntade familjefadern. Klockan var åtta på morgonen när jag startade uppför Gemmivägen. Innan man når själva berget går stigen genom skogspartier och kohagar. En ko, eller möjligtvis en tjur, var speciellt intresserad av vem som störde friden denna morgon. Jag lyckades dock undkomma med knapp marginal. Sakta men säkert leder stigen uppåt. Det som nerifrån såg omöjligt ut att ta sig fram genom visade sig vara en alldeles förträfflig färdväg. På vissa ställen hade man mer eller mindre hängt fast stigen i berget. Räcken i form av stålvajrar fanns att hålla sig i vid de värsta stupen.

Ljudet av linbanan störde friden. Den lilla gondolen susade förbi högt ovanför och försvann efter en stund. Världens högsta så kallade ”bangy jump” med fritt fall på sex hundra meter lär ha utförts från denna gondol. Inget för en gammal bergsbestigare, tänkte jag och fortsatte knogandet uppför. Man får sätta delmål hela tiden för att orka och mitt nästa mål var att ta en paus halvvägs. Ryggsäcken som var tung och innehöll två dagars förnödenheter åkte av och den svettvåta tröjan hängdes på tork. Vyn ner över Leukerbad var betagande. De många utomhusbaden var lätta att upptäcka, de såg ut som turkosa frimärken. I ett av frimärkena simmade den övriga familjen omkring den här julidagen 1995.

Färden gick vidare uppför och efter en stund stötte jag på mänskliga varelser för första gången denna dag. På en sten satt ett medelålders engelskt par. Båda var högröda i ansiktet av ansträngning. ”Going up?”, undrade jag hurtigt trots att jag redan visste svaret som blev ”No, no, down!” Jag kände mig styrkt av situationen och fortsatte på någorlunda pigga ben. När jag efter tre timmar började närma mig själva Gemmipasset hörde jag ljud bakom mig. Efter en stund kunde jag häpen konstatera att det var en löpare som joggade uppför hela Gemmivägen. Endast iförd skor och shorts liksom studsade han uppåt för varje steg. Min egen prestation bleknade och jag försökte omgående att glömma vad jag hade sett.

Uppe vid passet finns ett stort hotell, den lilla vita stugan man ser nerifrån, med vidhängande utsiktsterass. Priserna på det som kunde förtäras var inte i min smak. Jag tog mig istället an nästa delmål för dagen som var toppen Plattenhorn. En knapp skönjbar stig leder vidare drygt 300 höjdmeter uppåt från passet. Halvvägs upp tror man sig ha kommit till något som liknar en rymdstation men förmodligen bara är en enkel jordisk satellitmotagare. Mindre än en timma senare stod jag framför ett fint snidat toppkors i järn. På andra sidan korset stupade det brant nästan tusen meter och jag kunde bara med stor svårighet luta mig lite framåt och titta utför stupet. Sittande på sockeln till korset njöt jag i stora drag av den speciella känsla som uppstår mellan människa och berg. ”Därför att det är där”, var Mallroys berömda svar på frågan varför han besteg berget. För min del kändes det som om det rätta svaret var; ”därför att jag är här”.

Lämmerenhyttan
högt där uppe
Kisande försökte jag få syn på slutmålet för dagen som var Lämmerenhyttan. Jag visste ungefär var hyttan låg men det var så långt in i nästa dal att den var omöjlig att upptäcka med blotta ögat. Väl nere från toppen gick jag på relativ horisontell mark i riktning mot hyttan. Så småningom framträdde hyttan, stor som en tumnagel, mycket högre upp än vad jag tidigare sökt. Ännu högre upp avtecknade sig Wildstrubelmassivets toppar mot en klarblå himmel. Glaciärforsar tvingade mig till långa omvägar och på slutet måste jag kämpa mig uppför ett av solinstrålningen uppmjukat snöfält.

Den halvårsgamla alphyttan som ligger på nivån 2510 meter var ett lyxigt ställe, den riktigt luktade nytt timmer. Hyttan hade formen av ett strykjärn med spetsen vänd uppåt berget. Motivet var att den bättre skulle stå mot snölaviner. ”Undrar om det fungerar”, tänkte jag för mig själv. När jag upptäckte den med marken jämnade husgrunden en bit längre bort så blev frågan allvarligare. Ett år tidigare hade den gamla hyttan svepts bort av en lavin. Jag tittade uppåt berget och gjorde bedömningen att det skulle gå att sova lugnt till natten.

Under kvällen kom jag i samspråk men grupp på tre kvinnor och en man som hade mål som jag kommande dag. Tanken var att bestiga den 3244 meter höga Wildstrubel. Gruppen var på en veckolång tur tillsammans med sin förare. Vi studerade tillsammans nogsamt kartan och kolladen senaste väderprognsen som lovade bra väder inför morgondagen. Bestigningen vi skulle göra kan karaktäriseras som en teknisk lätt tur där man i huvudsak går uppför en glaciär, ibland rejält brant. Totalt är upptigningen dryga sju hundra meter.

Mot toppen
Redan klockan fem nästa morgon var det väckning och en stund senare var replaget på väg uppför. Vi var inknutna i repet med tio meters avstånd. Även om jag aldrig varit med om något allvarligt tillbud så var det en trygg känsla att gå i replaget. Människans litenhet var påtaglig mitt på den solstekta glaciären. Jag färdades uppför i ensamhet. Ingen sade något, det enda som jag hade gemensamt med de övriga var repet. Några timmar och någon liter svett senare stod vi på toppen och jag fick återigen uppleva den där oförklarliga toppkänslan. De tre kvinnorna visade sina känslor på toppen genom att försöka överrösta vinden med en schweizisk folkvisa.

Under en sten i toppröset fanns en plåtlåda som innehöll ”das Gipfelbuch”, eller toppboken som det heter på svenska. Det är nästan mera spännande att läsa vad andra skriver än att skriva själv. Skulle läslusten bli alltför påträngande så är det bara att besöka det alpina museet i Bern. I arkiven där lär gamla böcker från många toppar finnas bevarade.

Vi gjorde ett något annorlunda vägval på nervägen och passerade i omedelbar närhet av en stor glaciärgrotta. Lägre in fanns in underjordisk sjö som spärrade vägen för vidare utforskning. Stående i mynningen fick vi i alla fall uppleva ett vackert skådespel med blåfärgade reflexer som uppstod när vattnet avspeglade sig i isen.

Spåret gick ut i intet
Solen gassade och jag stannade bara vid hyttan för att ta av mig ett lager kläder. Det bar av ned mot Gemmipasset i god fart. Leden var väl utstakad och utan några egentliga svårigheter. Det som ofta händer när man nästan är nere efter en ansträngande tur är att tankarna tar över och benen sköter sig själva. En del onödiga olyckor händer på grund av att folk kopplar av för tidigt och tror att faran är över. Leden gick över en liten glaciär som lutade svagt ner mot en sjö. Jag följde automatisk det upptrampade spåret som gick något tiotal meter ovanför kanten. Plötsligt blev jag varse att spåret gick rakt ut i intet. Fem steg till och jag hade, hemska tanke, befunnit mig i det nollgradiga vattnet. Ett stort flak av glaciärkanten hade tydligen lossnat tidigare under dagen och dragit med sig en bit av det upptrampade spåret. Något omskakad och betydligt mer koncentrerad fortsatte jag en bra bit högre upp från kanten.

Efter att ha gått i stort sett utan rast anlände jag sent på eftermiddagen Leukerbad med ömmande ben och fötter. Jag stannade inte förrän jag befann mig flytande i den varma St Lorentskällans vatten. Upplevelsen var jämförbar med att stå på bergets topp - men ändå inte.

© Hans Wennerström, November 1996

Tillbaka