Galdhöpiggen och Glittertind

 

Norge har etthundranittioåtta medan vi bara har tretton. Det avgjorde saken, det fick bli Norge. Närmare bestämt Jotunheimen där de flesta av Norges 198 bergstoppar som är högre än 2000 meter ligger. Den djärva planen var att bestiga de två högsta invånarna i denna jättarnas boning. Alla har vi väl lärt oss i skolan att Galdhöpiggen och Glittertind är Norges två högsta berg, 2469 respektive 2465 meter höga. En liten men ack så viktig skillnad. Å andra sidan om man tar hänsyn till isens tjocklek på toppen lär Glittertind tidvis vara den högsta.

Janne hade fått det ansvarsfulla uppdraget att inhandla provianten till de kommande dagarnas självhushåll. Det visade sig bli en rejäl kartong innehållande läckerheter som bröd, mjukost, bacon, soppa och ännu mer soppa. Bengt hade huvudansvaret för matlagningen. Jag själv intog en mera undanskymd plats men deltog gärna när det var dags att äta. Första matstoppet skedde några mil norr om Svinesund på en sån där modern rastplats vid sidan av vägen. Spritköket åkte fram. Här skulle stekas bacon och ägg. Det var bara det att i stekpannan låg en skumgummibit som ingen observerade förrän det började lukta bränt. Den tyska husvagnsfamiljen intill iakttog med stort intresse vår matlagningskonst. Skumgummit och stekpannan verkade ha ingått någon slags oskiljaktig kemisk förening, hur Bengt än kämpade kunde han inte separera de två. Efter en slät kopp kaffe var vi på väg igen

Enklast bestiger man Galdhöpiggen från Juvasshyttan, åtminstone enklast när det gäller höjdskillnaden som bara är drygt sexhundra meter. Efter en dags körning upp genom den vackra Gudbrandsdalen och sedan västerut mot Jotunheimen stod vi nu öga mot öga mot den norska företeelse som kallas bompeng. Det kostade femton kronor att få köra den sista biten upp till Juvasshyttan. Den smala vägen slingrade sig vackert upp tolvhundra meter in i berglandskapet. Resan var värd varenda en av de femton kronorna. Det var förvånansvärt lite folk i rörelse denna klara augustidag 1993, bara fem personer bodde i hyttan. Vi klarade inte av att stå emot frestelsen utan spritköket förblev nedpackat medan vi med glupande aptit åt av den trerätters middag som serverades i hyttan.

På kvällen tog vi på en mindre tur. Himlen var stjärnklar och det var gnistrande kallt. Vi kom in på fjällutrustningens utveckling. Nuförtiden ska det vara fleecejackor, skalplagg i GoreTex och moderna bergskängor. ”Kommer ni ihåg gamla tiders anorak, dom där blåa som man drog över huvudet?”, undrade någon skrattande. Vi passerade den lilla glaciärsjön som ligger en bit från hyttan och efter en stund satte vi foten på glaciärkanten. Även om vägen upp till toppen på Galdhöpiggen var kort var man tvungen att gå över Styggebreen. Det hörs ju på namnet att den glaciären inte är vidare vänlig. Faktum var att vi hade planerat att gå med en förare nästa dag. En som kände till var sprickorna fanns och kunde ta oss helskinnade över. Jag kände på mig att något var fel när jag vaknade nästa morgon. Efter att ha legat länge och funderat på vad det var kom förklaringen när jag kikade ut bakom gardinen. Vitt, allting var vitt. Jag såg framför mig hur dagens topptur bokstavligen höll på att snöa bort. Det började röra sig i de andra sängarna och jag framförde budskapet. ”Det är lugnt, det hinner ändra sig”, sa Bengt optimistiskt. Vid frukosten var det uppenbart att det inte skulle bli någon topptur denna dag. Det skulle vara fullständigt oansvarigt att ge sig iväg. Ett annat problem var att vi inte heller kunde ta oss ner igen eftersom både bilen och vägen var översnöade. Dessutom hade vi sommardäck.

Det finns en annan möjlig väg upp mot toppen. Den utgår från Spiterstulen, en fjällstation som ligger i Visdalen öster om Galdhöpiggen. Med en väsentlig skillnad dock, tolvhundra meters uppstigning i stället för sex hundra. Fördelen var att hyttan låg lägre och att det inte hade snöat där nere. Så fick det bli, Spiterstulen nästa.

Fram på middagen slutade det snöa och vi roade oss med att skotta fram bilen. Mitt i tristessen uppenbarade sig en plogbil ur snödrivorna. Vi var inte sena att hänga på när den vände ner igen. Med mer tur än skicklighet tog vi oss ner igen med oförrättat värv. Två dagar återstod och vi kunde fortfarande uträtta stordåd.

På slingrande vägar tog vi oss fram till Spiterstulen där vi installerade oss i en hytta. Sugna som vi var på att komma igång gav vi oss raskt iväg på en tur längre in i Visdalen. Bengt och jag i våra jackor av GoreTex och Janne i sin anorak från femtiotalet, en sådan där blå man drar över huvudet... Vädret var bra och vi upplevde några fina timmar trots att det var mycket blött i markerna. Höjdpunkten närmade sig och vi skulle förtära vår medhavda skaffning som denna dag bestod av bröd och mjukost. Vi satte oss ner, vilade mot ett toppröse och njöt av de vackra vyerna. Något hade gått snett, mjukostpaketet hade gått sönder och innehållet befann sig nu på drift inuti Jannes ryggsäck. ”Vem bryr sig om världsliga ting”, sade någon tuggande på en brödbit utan pålägg.

Frukosten som serveras på Spiterstulen innehåller allt man kan önska inklusive den goda gulbruna norska getosten. Det enda som förtar fröjden något är den näst intill kroppsvisitering man utsätts för när man ätit färdigt. Inte ens Houdini skulle kunna smuggla ut en minsta smörgås! Vi betalade ärligt våra ”lunchpack” och anslöt oss till den grupp på tio personer som också hade Galdhöpiggen som mål denna dag.

Tolv hundra höjdmeter låg framför oss och det hela började med en lång moränrygg som blev brantare efter hand. Regnet hängde i luften och jag märkte att Bengt hade svårt att hålla tempot. Han kom efter betänkligt och när han väl anlände till glaciärkanten stod det klart att han inte skulle kunna fortsätta. En efterhängsen influensa hade satt ner formen och han vände ner för att ladda batterierna till nästa dag. Vi övriga fick låna enklare stegjärn ur en strategiskt utplacerad låda. Vi tillbringade någon timma vid ett ställe på glaciären som kallades äventyrsisen. Ledda av den unge föraren gick och kröp vi upp och ner i ett labyrintliknande system av håligheter i isen. En mycket spännande upplevelse även om den i efterhand upplevdes mera som farlig.

Man kunde tydligt se svagt markerade ränder i snötäcket på glaciären. Ränderna upprepades med trettio meters mellanrum. Det var inget annat än glaciärsprickor täckta av snö. Vi var alla sammanbundna i ett rep, föraren gick först och kände med isyxan. När vi närmade oss en rand i snön fick vi en och en hoppa över den hotande sprickan. Spänningsmomentet tillsammans med att befinna sig i en orörd glaciärvärld bidrog till en känsla av välbefinnande. Allt gick bra och vi nådde så småningom klipp- och stenpartier som skulle forceras. Halvvägs upp tog vi en välbehövlig rast. På något sätt lyckades någon med konststycket att sätta en stor stenbumling i rörelse. Den rullade över en jacka men som väl var fanns ingen i jackan för tillfället. Det är det lilla som gör det...

Väl uppe för stenbacken kände jag mig i bra form och tog ledningen uppför nästa parti som var en lång snösluttning. Det tog inte många steg förrän pulsen gick i taket eftersom jag sjönk ner långt ovan knät i nysnön från gårdagens snöfall. Betydligt enklare var det att gå i någon annans fotspår skulle det visa sig. Vädret försämrades och vi mer eller mindre omslöts av moln. Sista biten mot toppen var ganska flack och när vi till slut stod där såg vi nästan inget av utsikten. Det hade tagit oss sju timmar att nå toppen. Vinden tog i så att det var omöjligt att prata. Vi drack lite och vände sedan åter neråt igen.

Vi valde en annan mera direkt väg ner som dessutom undvek de farliga glaciärsprickorna. Ett stycke ner blev det roligt värre när alla åkte kana utför en lång snöslänt. Jag filmade till att börja med och åkte sedan själv. Mycket roligt! Vad som inte var lika roligt var att jag hade glömt att slå av videokameran. Jag är numer ägare till en mycket surrealistisk film med en timmas speltid där händelseförloppet utspelar sig inne i en ryggsäck på väg ned från Galdhöpiggen.

Bengt var utvilad och på bästa humör. Han till och med visade sin litterära ådra och underhöll med en dikt på lapska; mannen från vidderna. ”Bergsbestigning - en sport för mig”, mumlade Janne innan han utmattad försvann in i det tillstånd som kallas sömn.

En ny dag föddes och nya äventyr väntade. Efter den uppbyggliga frukosten var vi på väg i riktning mot Glittertind på egen hand. Från Spiterstulen sett ligger Glittertind ungefär lika långt österut som Galdhöpiggen ligger västerut. Vädret var det bästa vi haft på tre dagar, solen var mer framme än borta. Tempot var i allas smak och vi slog läger för att laga lunch. En stor bytta med en härlig blandning av nudel- och minestronesoppa serverades i det karga månliknande landskapet. Vi tuffade vidare och vid nästa stopp solbadade vi en stund. Inte en människa syntes till.

Åter till allvaret och den tilltänkta toppbestigningen. Den första tunga ettappen var några hundra meters uppstigning genom klipp och stenpartier. Bengt verkade att ha återhämtat sig efter gårdagens överansträngning. Moln började dra in och sikten försämrades betänkligt. Ovan stenpartiet vidtog snö i en ansträngande lutning. Leden var inte självklar och ingen verkade ha varit på berget efter snöovädret. Vi orienterade oss med hjälp av rösen som fanns utplacerade med jämna mellanrum. Trots att jag gick sakta halkade Janne och Bengt efter betänkligt. En underlig känsla att ensam sträva upp för de vita vidderna i den dåliga sikten. Jag kämpade på och hade klara problem med orienteringen. Fel vägval kunde bli ödestiget eftersom nordsidan av berget stupade brant. Jag tänkte invänta efterföljarna när jag upptäckte något mörkt som rörde sig längre upp. När jag kom närmare lösgjorde sig två personer ur dimman. Tro det eller ej, det var två danskar som stod på toppen av Glittertind. De hade tagit sig upp längs leden på motsatta sidan, från fjällstationen Glitterheim.

 

Danskarna försvann och jag var ensam. Sikten var högst tjugo meter. Efter en stund fick jag se något som kom emot mig. Janne och Bengt tog de sista lätta stegen mot den högsta punkten. Bengt såg något skräckinjagande ut då han hade plåsterremsor hängande i ansiktet. Det visade sig att han hade fått problem med snöblindhet och försökt att plåstra igen ljusinsläppen vid sidan om solglasögonen. Janne sammanfattade situationen på pricken genom att säga; ”This is big!”

I stekpannan puttrade bacon uppblandat med nudelsoppa. Tre utsvultna bergsbestigare kunde knappt bärga sig längre. Ljummen bacon och nudelsoppa i en mugg, vad mer kan man önska här i livet. Janne var övertygad om att den ovanligt pikanta smaken kom från vattnet i glaciärbäcken. Jag för min del lutade mer åt den i stekpannan inbrända skumgummibiten. Bengt förfäktade teorin att en eller annan droppe av T-spriten hade letat sig till soppan. Vi åt upp allt innan vi gav oss iväg den sista biten ner till Spiterstulen denna dag i slutet av augusti 1993.


© Hans Wennerström, November 1996

Tillbaka