Jungfrau, Hans Wennerström

Dagen var den nittonde augusti 1995 och tåget rullade sakta uppför. När dalen så småningom öppnande sig såg man bergen med Eiger i spetsen och man förstod varför så många turister åker hit. Väskorna var otroligt tunga eftersom de innehöll en bergbestigares hela utrustning; två par kängor, stegjärn, isyxa, hjälm, filmkamera med extra batterier och mycket mer. Jag bar och släpade längs huvudgatan i den lilla glaciärbyn Grindelwald. Händerna domnade och jag hittade inte hotellet som Ueli hade rekommenderat. Jag stannade och läste vägbeskrivningen. En meter ovan mitt huvud var fönstret bakom vilket jag skulle sova. Ingen lyx utan bara det nödvändigaste i form av en säng och ett tvättställ.

På kvällen tog jag en promenad vidare uppåt bygatan och gick som jag hade gjort flera gånger tidigare in på kyrkogården. Denna gång hittade äntligen vad jag sökte - den excetriske W A B Coolidge. Eller rättare sagt hans grav. Han lär ha varit en elak typ som älskade bergen. Tillsammans med sin hund Tschingel och sin faster gjorde han många bestigningar kring sekelskiftet. Sedan första gången jag läste om Coolidge har jag känt en konstig gemenskap. Alltnog, hans gravsten lyder:

SACRED TO THE MEMORY OF
WHILLIAM AUGUSTUS BREVOORT COOLIDGE
FELLOW OF MAGDALEN COLLEGE OXFORD WHO DIED ON 8TH MAY 1926 AGED 75
AT HIS OWN REQUEST HE WAS BURIED AMONG THE MOUNTAINS HE LOVED SO WELL

Jag fortsatte till andra gravar. I Grindelwald är yrket bergförare lika vanligt som Volvo-arbetare i Göteborg. Många har levat livet till slut medan bergen har stått i vägen för andra. Några exempel:

FRITZ STEURI, 1903-1955
VERUNGLÜCKT AM GRUNHORN

DEM BERGFÜHRER, PETER EGGER
GEB. 1832 GEST. 1881 AM MÖNCHJOCH

DEM ANDENKEN DES FHRERVETERANEN, BOHREN PETERI
GEST. AM WETTERHORN 4. JULI 1882

Jag kände en viss samhörighet eftersom jag också varit på både Wetterhorn och Mönch. Efter någon timma på kyrkogården försökte jag så smått komma tillbaka till de levande. Det som slutligen väckte mig var ett tungomål jag kände igen. Jag hörde ren och klar svenska på trottoaren framför mig. Det var mor och far som besökte dottern som arbetade i Geneve. En äkta bergsbestigare, som dessutom var svensk, hade de aldrig sett förut. Till slut lyckades jag komma loss från alla frågor och få en pizza med två deciliter Fendant - ett gott vin från trakten.

Jag vaknade av att regnet smattrade mot fönstret. Inget att göra åt - bara att sova vidare. Efter en bra frukost med mussli passerade jag järnvägsstationen klockan nio. De gula vandringsvägsskyltarna visade Alpiglen 2 timmar och Kleine Scheidegg 4 timmar. Jag hade med andra ord sysselsättning en stund framöver. Grindelwald ligger på 1000 och Kleine Scheidegg på 2000 meters höjd över havet. Backen lutade definitivt uppåt. Regnet hängde i luften och efter en stund var det i full gång. Blöt av svett inifrån och regn utifrån - vad mer kunde man begära. Vandrare var sällsynta denna dag. Stigen följer delvis järnvägen och ibland uppenbarade sig ett tåg - fullt med japaner. Grindelwald är Japans Mallorca. Nu skulle de upp till Jungfraujoch, Europas högst belägna järnvägsstation och titta på moln! Något annat fanns inte att se denna dag.

Uppe vid sista backen till Kleine Scheidegg såg jag på håll en ko som satt bunden vid en lada. Konstigt med en ko som sitter tänkte jag. När jag kom närmare visade det sig att koskällan var en kagge och att kon var en St Bernadshund - stor som en ko dock.

Genomblöt stolpade jag in på järnvägsrestaurangen glad över att ha sparat en tågbiljett på 250 kronor. Längst bort i lokalen fanns en ledig plats. Jag kör med kaffe och ostsmörgås tänkte jag - det brukar ju gå bra hemma. Vid ett annat bord satt en St Bernardshund och åt en tredubbel portion pommes frites. Konstigt, tänkte jag. Vid närmare betraktelse visade sig hunden vara en yngling i sina bästa år på en så där 150 kilo. Jag gissade att han kommit via tåg snarare än till fots. Det senare hade förmodligen varit ett bättre alternativ.

En timma vid en kopp kaffe blev lite tråkigt speciellt som det tyska paret vid mitt bord inte ville konversera - inte ens med sig själva. Regn eller ej - ut igen. Efter tio minuter tittade solen fram. Jag tog sats för en rundtur på några timmar innefattande en sådär femhundra meter upp och ner. Hela tiden hade jag de tre; Eiger, Mönch och Jungfrau i blickfånget. Ska sanningen fram så var det bara ibland som de tre berömdheterna var synliga eftersom moln bildades på nolltid. Aldrig tidigare hade jag sett Eiger i så många skepnader. De mest fantastiska molnformationer hängde på olika partier av den berömda nordväggen. Jag spenderade en hel bilder - mer eller mindre misslyckade som vanligt.

En oro gnagde inombords. Har det dåliga vädret fördärvat Mittellegrigrat på Eiger. Har det fallit snö uppe där? Nu kan det avslöjas; målet var att bestiga Eiger längs den kam som kallas Mittellegrigrat. Ett sådant vågspel kräver att kammen är “i kondition”. Med andra ord ingen snö. Det såg oroligt vitt ut två tusen meter högre upp. Jag hade avtalat att ringa Ueli, min guide, senare på kvällen. De två senaste åren har jag klättrat med Ueli och bestigit både Mönch och Wetterhorn. Han om någon borde veta.

Under eftermiddagens hopplösa letande efter en edelweiss, jag letar alltid men finner aldrig, kom jag så småningom fram till en igenbommad alpstuga. Den hade en lutande brygga vid ena den gaveln. Jag satte mig där uppe och förtärde det lilla jag hade - en brödbit och en halv flaska vatten. Framför mig hade jag hela Jungfraumassivet som ett stillastående skådespel. Solen gassade på glaciären och titt som tätt lossnade något tiotal ton is och föll några hundra meter. Dånet var skräckinjagande. Väl en timma förflöt utan en mänsklig varelse i sikte. Jag vände mig om, något stod skrivet högre upp på gaveln; Lauberhornrennen. Jag hade tillbringat en timma sittande på starten till det berömda störtloppet i Wengen! Det är att anta att det är bättre fart på vintern.

På järnvägsstationens andra våning fanns 90 sovplatser varav 80 visade sig vara lediga. Femtio franken för natthärberge inklusive kvällsmat och frukost får betraktas som rimligt, trehundrafemto kronor alltså. Soppa, sallad, bröd, gryta, efterrätt och förståss två glas fendant gav nya krafter. I den stilla kvällen stötte jag på en yngling från Heidelberg. En riktig klättrare visade det sig, skulle bestiga Eiger längs västflanken påföljande morgon. Tuff kille, ensam och allting. Folk började röra sig vid sjutiden. Skrammel av isyxor och stegjärn när ryggsäckar packades. Jag tittade upp under filten och frågade vart sovgrannen skulle; Mönch, sa han och såg förhoppningsfull ut. Han skulle alltså ta första tåget upp till Jungfraujoch (3230 meter) för att sedan gå 600 meter vidare upp på munken. Troligen via den “enkla” östkammen.

Till Guggihyttan och
leden via sydvästkammen
till toppen av Mönch.

Mitt mål för dagen var Guggihyttan som ligger på en klippavsats en bra bit upp på munkens nordsida. Den sällan besökta Guggihyttan används som utgångspunkt för den svåra 10-timmars bestigningen av munken via det långa och branta snöfältet som kallas Nollen. Vädret såg lovande ut när jag startade upp mot stationen Eigergletcher. Härifrån går den knappt synbara leden över moränen nedan glaciären. Det kändes tungt att behöva gå ner hundra meter när målet var uppåt. Den första svårigheten var att torrskodd ta sig över den hotfullt strömmande iskalla glaciärbäcken. Jag hittade till slut ett ställe som jag med knapp marginal hoppade över. Efter en lång stunds kämpande uppför en brant moränrygg kom jag till en sten med texten “8-tung eisschlag rechts neu”. Tydligen skulle man akta sig för isras och istället välja den nya leden till höger. Nerifrån Kleine Scheidegg ser man knappt hyttan med blotta ögat. Det ser fullständigt omöjlig ut att ta sig dit så brant som det ser ut. När man väl är där går det bättre speciellt som leden antytts med en och annan rödmålad sten. Jag tog mig monotont uppför med avbrott för tre svårare passager där det fanns fastbultade slingor att hålla sig i. Under en lång tid såg jag inte hyttan men plötsligt när jag kom runt ett hörn låg den där - fortfarande långt upp i himlen. Ironiskt nog missade jag leden på slutet och kom alldeles för högt.

På hyttdörren stod det skrivet 2791 meter. Uppstigningen var 900 meter - ett hyfsat dagsverke. Inte en själ syntes till. Jag tog mig in och läste med intresse i hyttboken där alla besökare skriver in sig och berättar om syftet med sitt besök. Enligt boken, som började 1990, hade det inte varit en enda svensk där de senaste fem åren. Man kan undra om det någonsin varit en svensk tidigare på denna ensliga plats. Av boken framgick att två personer hade sovit i hyttan föregående natt. De hade försvunnit upp mot Mönch tidigt på morgonen. Sittande på solsidan åt jag från frukosten medsmugglade smörgåsar. En armslängd framför mig stupade det trehundra meter ner till glaciären. Ensamheten var påtaglig - inte ens en korp syntes till. Nedfarten gick utan problem. Vid ett tillfälle träffade jag på en familj med berggetter. Det är osäkert vem som blev mest rädd - de eller jag.

Från att ha varit helt ensam med naturen klev jag rakt in i en annan verklighet när jag vid tretiden på eftermiddagen kom ner till Kleine Scheidegg. Japaner klev av tåg, japaner klev på tåg, japaner köpte vykort, japaner överallt. Jag köpte hastigt två chokladbitar och gick direkt i riktning mot Grindelwald - tusen meter längre ner. Halvvägs ligger järnvägsstationen Alpiglen som också ofta är startpunkten för de som skall bestiga nordväggen på Eiger. Här satt Bengt och jag och drack av det lokala ölet Rugenbrau för fem år sedan. Det fanns ingen anledning att göra annorlunda denna dag. Förutom att öl släcker törsten har det också egenskapen att det gör tågresande attraktivt på bekostnad av att gå för egen maskin.

På kvällen åt jag en pizza och drack två deciliter Fendant. Ueli sade i telefon att det var för mycket snö på Eigers Mittelegigrat. Han föreslog att vi skulle vänta till torsdag. Ett annat alternativ var att på onsdagen bestiga Mönch via västkammen. Från toppen av Mönch kunde man sedan se hur läget var på Mittelegigrat. Om inte Eiger var “i kondition” kunde vi bestiga Jungfrau på torsdagen. Hur som helst, ytterligare en dag återstod för acklimatisering. Det fick bli Schreckhornhyttan som enligt guideboken skulle ta tolv timmar fram och tillbaka.

Jag försov mig nästa morgon så någon Schreckhornhytta var inte att tänka på. Efter att ha varit turist och tittat i affärer på förmiddagen var jag åter på väg upp till Kleine Scheidegg igen. Denna gång i nyinköpta moderna remsandaler. Ryggsäcken var tyngre då den innehöll full bergsbestigarmundering. Jag skulle i alla fall få en natt till på nivån två tusen meter vilket borde göra gott för höjdtillvänjningen. Jag ringde Ueli och bestämde mötesplats nästa morgon.

Efter en behaglig natt på vandrarhemmet i Kleine Scheidegg började det pirra i magen inför de två kommande dagarnas äventyr. Mitt i hopen av japaner var det någon som ropade “Hannes”. Det var Ueli. Verkligen roligt att ses igen. Ett år hade gått sedan vi lyckades med Wetterhorn men fick ge upp på Jungfrau. Det finns en viss distans i relationen mellan guiden och hans klient. Det affärsmässiga består i att klienten betalar guiden för att han skall komma levandes upp och ner för berget. Alltnog, Ueli såg lika glad och frisk ut som vanligt. Att han är den enda personen på jorden som envisas med att kalla mig för “Hannes” är bara roligt.

Tåget upp till Jungfraujoch var överfullt. Jag fick en plats med tre engelskor. En av dem hade uppenbarligen gjort resan tidigare. Hon förklarade ivrigt för de två andra att det var kor som gick och betade utanför tågfönstret. Hon saknade egenskapen att sluta prata när ingen lyssnade längre.

Som vanligt tog vi det lugnt en halvtimma när vi kom upp till Jungfraujoch. Vid en kopp te vande sig kroppen vid de 3454 metrarna. Målet för dagen var alltså den 4099 meter höga Mönch via västryggen. Jag hade bestigit Mönch vid två tidigare tillfällen, dock aldrig via västryggen som enligt Ueli var betydligt svårare än normalleden.

Anmarschen tog bara en kvart, uppför en brant snöbacke till de första klipporna. Det räckte för att bli genomsvett i den gassande solen. Vi knöt ihop oss och relativt omgående kom vi till ett svårt avsnitt. Ueli gick först och säkrade tjugofem meter högre upp. Det ligger en viss prestige i att inte ta repet till hjälp. Jag kämpade febrilt och lyckades ta mig upp på egen hand trots den stora bristen på bra handgrepp. “Bara det inte blir så här i fortsättningen”, tänkte jag samtidigt som Ueli sade “bra gjort - det här var det svåraste partiet”. Fortsättningsvis var det klättring i min smak och jag upplevde den sköna känslan av att glömma omgivningen och bara tänka på klättringen. Vissa partier var luftiga, säkert tusen meter mer eller mindre rakt ner.

Uppför syd väst-
kammen på Mönch

Till slut var vi uppe över klipporna där snöfältet som kallas Nollen ansluter mot kammen som leder vidare mot toppen. Nollen lutar en sådär 50 grader och är säkert 800 meter lång. Utgångspunkten för Nollenleden är Guggihyttan som jag besökte två dagar tidigare. Av hyttan syntes inget långt därnere. “Vi kan klättra Nollen nästa år - no problems”, sade Ueli. Jag sade inget. Med stegjärn på kängorna gick vi vidare längs kammen. Vid en liten platå syntes spår efter en bivackplats. Alltför snart stod vi på toppen. Jag kände mig som hemma eftersom det var tredje gången. För stunden upplevde jag denna topptur som den finaste jag någonsin gjort - fin klättring, fin hård snö och flödande solsken. Vi var ensamma på toppen förutom två korpar hoppades på smulor från vår kommande måltid. Ueli tog kikaren och tittade över mot Eiger.”Troligen för mycket snö, det är bättre att försöka med Jungfrau imorgon”, sa han. Jag visste att Ueli visste bäst. Han gjorde bedömningen utifrån min förmåga. Jag höll med, om än lite besviken. Jag vände mig om och studerade sedan med stort intresse Jungfrau som tornade upp sig i väster. Högsta punkten var ett femtiotal meter högre än vår position.

Vi åt lite och matade korparna genom att rulla nötter utför nordsidan. Fåglarna sprang först och när de inte han i fatt flög de och fångade de fritt fallande nötterna. Vi var kvar på toppen minst en timma innan vi påbörjade nedstigningen längs den välkända sydostkammen. Nere vid de tämligen tråkiga klipp- och stenpartierna kände jag igen nästan varje passage. Nästan nere finns ett landmärke i form av en regnmätare. Ueli berättade om när han förra året skulle guida ett nygift tyskt par. De var på bröllopsresa och skulle göra något utöver det vanliga - bestiga Mönch. När de kom till regnmätaren var kvinnan hysterik av rädsla och grät hejdlöst. Hon säkrades i regnmätaren medan mannen och Ueli gjorde toppturen själva.

Väl nere i Mönchjochhyttan kände jag den typiska huvudverken som brukar göra sig påmind på dessa höjder. Efter magnecyl och två timmars vila blev det bättre. Vid middagen hamnade vi vid två engelsktalande, “Are you from England?”, undrade jag försynt. “No I am from Wales and he is from USA”, blev svaret. Steve Banks från Wales var guide sedan tjugo år och var nu med sin amerikanske klient på en tre veckors tur. Samtalet gled in på Eiger. “That’s what we are here for, isn’t it?”, sa Steve. De planerade att bestiga Eiger Nordwand och väntade bara på det rätta tillfället.

Två gånger tidigare hade jag “missat” Jungfrau på grund av dåligt väder. I ögonvrån såg jag lätta snöflingor falla. Ingen sade något om vädret. Klockan halv fem nästa morgon lyste Ueli mig i ögonen med en ficklampa och sade, “we try”.

Natten började övergå mot dag, lätt snö föll och det var vindstilla. Sammanknutna begav vi oss ut på glaciären. Först gick vi ner, säkert hundra meter, innan stigningen började. En och annan glaciärspricka visade sig. Det hela kulminerade med att vi måste passera en tio meter lång snöbrygga som bara var en dryg sko bred. Bråddjupt åt vänster och djupt åt höger. När vi väl var över sade jag, “ hade jag ramlat hade jag valt höger”. “Då hade jag måst slänga mig till vänster” sa Ueli allvarligt. Det är jobbigt att gå uppför i vanliga fall, att inte ens bli belönad med utsikten gjorde inte saken bättre. Vi gick uppför i bra snö en lång stund när plötsligt snön byttes mot is. “Vi måste nog sätta på oss stegjärnen”, sade Ueli. “Klarar vi det i den här lutningen” undrade jag och tänkte i första hand på mig själv. Ueli tvekade och valde en annan strategi. Under den kommande halvtimman högg han ut ett hundratal perfekta fotsteg ur isen. Till att börja med var det skönt med lite vila men på slutet blev det kallt. På lösare snö gick vi vidare med snöflingor dalande omkring oss. Sikten var högst trettio meter.

Jungfrau bland molnen

Efter att ha studerat leden noggrant innan så visste jag att den kritiska och eventuellt farliga delen var passagen under Rottalsadeln. Vi måste passera under ett isfall där ras sker då och då - företrädesvis senare på dagen då solen värmt. Det gick trögt men slutligen kom vi till Rottalsadeln. Väl där satte Ueli högsta fart och vi var snart nog över. Jag hade tidigare flera gånger tidigare sett nerifrån Jungfraujoch när replag passerat under sadeln. Små, små prickar rörde sig högt däruppe på en till synes vertikal vägg. Denna dag var det ingen som såg de enda två prickarna som besteg Jungfrau. Å andra sidan såg inte prickarna något själva i molnet som omslöt dem. Upp till själva sadeln kom vi via en mycket brant snöbacke. Väl uppe erbjöds nya utmaningar. Vi kryssade genom en labyrint av snöbryggor. På alla fotografier ser den sista biten upp till toppen brant men kort ut. Brant stämde i alla fall. Till råga på allt kom vi så småningom till ett krångligt klipparti täckt av blötsnö. Väl förbi sade jag till mig själv, “nu tittar jag inte upp förrän Ueli säger, “we have climed the Jungfrau”.

Han sade aldrig något. Bara steg efter steg. Ibland brast skaren under nysnön så att benet åkte ner till knät. Jag vägrade att se uppåt för jag hade inte klarat mentalt att se en oändlig snöbacke som försvann in i molnen. Till min förfäran kom vi till mera klippor, snöiga och hala. Bara uppåt utan att titta. Till slut sade Ueli, “Stop”. Jag stod stilla medan han gick replängden ut. “Come on”, ropade uppifrån och jag tog de sista kliven mot toppen medan han filmade. Jag konstaterade att det inte fanns någon väg upp längre. För övrigt var det som mjölk omkring oss. Vi delade på en mugg varmt sött te. Tog några bilder på varandra 4154 meter över havet och vände om ner igen.

Känslan var mycket olikt den som jag upplevde på Mönch dagen innan. Men på något sätt uppfylldes jag av lyckan av att ha nått toppen. Bristen på utsikt och alla vedermödor spelade ingen roll det var toppen som gällde.

Jag hade dagen innan sett att spår ledde direkt ner till glaciären där övergången till Rottalsadeln började. Mycket riktigt, Ueli valde denna mycket branta nedfart trots att den var utsatt för viss rasrisk. Snabbt gick det. I med hälarna så att stegjärnen bet. När lutningen avtog lite åkte vi till och med på baken. Över glaciären gick vi i raskt tempo, ibland hoppande över små sprickor. Till slut föreslog jag för första gången en liten paus. “ Please Hannes, I must go to the toilet”, sa Ueli. Det blev ingen paus och när jag tänkte efter så klagade han redan på uppvägen. Kanske detta faktum bidrog till det vägvalet rakt ner från Rottalsadeln. Jag frågade aldrig.

Så småningom kunde jag i dimman skönja en folksamling bakom ett staket. När vi kom närmare visade det sig vara den övre utsiktsplatån vid Jungfraujoch. Turisterna, ofta i lågskor, kan här gå ut i en inhängnad hage på glaciären. Inte underligt att folket, mest japaner, såg förvånade ut när det kom två alpinister ut ur dimman. Vi kröp in i hagen där det stod en stor skylt med texten “DANGER”. Ueli virade ihop repet och for iväg som om han hade eld i baken - vilket han på sätt och vis hade. Klockan visade bara halv elva. “Very fast climb”, sade Ueli och såg uppriktig ut. Vi sade inte mycket på tåget ner till Grindelwald. Över en kopp kaffe gjorde vi upp affärerna. Ueli släpte av mig vid hotellet och sade, “See you next year”.

Dagar bland höga berg