"Bergsbestigare, jaså. Matterhorn då så klart?"

Onsdag 6/8 1997
Vi var på väg uppför den andra dalen, den som heter Matterdalen och går till höger om Mischabelgruppen, den dal som tar stopp för att Matterhorn står i vägen. Freddys gamla Passat låg ilsket nära den framför lugnt körande tyske turisten. Omkörning och hårnålskurvor går inte ihop men man fick tydligen ta seden dit man kom märkte jag. Till slut kom vi om, men till vilken nytta för vi var nästan framme i Täsch. Man kommer inte längre än till byn Täsch med bil. Sista biten till Zermatt måste man åka tåg, dyrt tåg dessutom. På tal om pengar så har åkrarna kring Täsch inbringat många sköna schweizerfranc, inte i form av jordbruksprodukter utan i form av parkeringsprodukter. Freddy kände till ett ställe lite längre bort som var en franc billigare. En tjock bondmora visade oss militäriskt exakt var bilen skulle stå. Dessutom fick vi veta att den som ägde bilen intill var ingen mindre än Mikael von Grüningen. Om jag förstod det hela rätt var han någon slags nutida schweizisk Ingemar Stenmark. "Tror du att von Grüningen får veta att han har stått parkerad bredvid Freddy och Hans när han kommer tillbaka", undrade jag. Freddy trodde att jag skämtade och övergick till den mera allvarliga sysselsättningen att smörja in kängorna med fett.

Det är lika storslaget varje gång man åker förbi raset vid Randa. Det var 1992 som en hel bergsida rasade ner i dalen och skapade ett oläkbart sår i naturen. Stenbumlingar i storlek som flervåningshus ligger utslängda som av en jättes hand. Turligt nog kom ingen människa till skada när det hände men man fick bygga en ny järnväg runt rasplatsen. Från Zermatt går ett ännu dyrare tåg vidare upp till Gornergrat varifrån man har fullständig vy över hela Monte Rosa-massivet till vänster, Breithorn-massivet i mitten och självaste Matterhorn till höger. Vi gick av på halva vägen vid stationen Rifelberg. Det var inte stationen Rifelberg som var målet utan det var berget Rifelberg. Helt ensamma promenerade vi turistiskt bort mot klipporna. Det enda som störde oss var att vi inte såg Matterhorn. På något sätt verkade den berömda pyramiden dra till sig mörka och otrevliga moln. Och där skulle vi befinna oss om två dagar. Freddy försökte dölja sin oro men lyckades inte helt. Han hade tidigare hört sig för om vädret, till och med spenderat tjugo franc på att ringa väderlekstjänsten. Det blir bättre framåt helgen men förblir osäkert de två närmaste dagarna var beskedet.

Guidboken beskrev minst ett tiotal bultade klätterleder på klipporna framför oss. Urvalet var inte så stort om jag skulle vara med. Vi klättrade lätta leder, eller svåra beroende på hur man ser det, med svårighetsgrad V. Freddy ledde hela tiden medan jag hankade mig upp efter. För att få lite mer utbyte letade Feddy hela tiden svårare vägar mellan standplatserna medan jag inte skämdes för att gå enklaste vägen. Efter fem replängder var det rätt luftigt och utsikten blev bara bättre och bättre. När jag vid ett tillfälle med stor möda lyckades klara av ett knepigt parti hörde jag Freddy ropa ovanifrån, "Look, the master of crux!". Jag vet inte riktigt vad det betyder men förmodligen tycke han att det gick för sakta. Vi orkade bara två leder och beslöt istället att tillbringa någon timma vid uteserveringen innan vi tog tåget ner igen. En stor terass och vi var ensamma förutom Matterhorn därborta som någon stund då och då visade sig mellan molnen. Ett surrande tilldrog sig vår uppmärksamhet, i kikaren kunde vi se att helikoptern landade vid Hörnlihyttan, hyttan som är utgångspunkten för bestigning av Matterhorn. Efter en stund lyfte den och flög in mot den väldiga östväggen. Den stannade och stod blick stilla, det påminde om en surrande bålgeting. Någon firades ner till berget, det såg ut som om de höll på att hämta någon. Var det någon som råkat i problem och måste räddas? Till slut gav sig helikoptern iväg i riktning mot Zermatt.

Matterhorn, vem har inte hört talas om Matterhorn? Jag köpte en bok i Zermatt som heter "Matterhorn, Gipfel der Werbung". Den handlar inte om Matterhorns historia, den beskriver inte de olika lederna till toppen utan den sysslar enbart med Matterhorn som reklamobjekt och logotype. På hundra sidor visas otaliga exempel på hur Matterhorns karaktäristiska siluett använts för att tjäna pengar. I modern tid är kanske Andy Warhols fyrfältsmålning av Matterhorn, likt den med Marilyn Monroe, den mest kända. Vem har inte sett Paramont Pictures vinjett? Matterhorn förstås. Numer går kanske associationen till Mona Sahlin när Toblerone kommer på tal men det är Matterhorn som är förebild. Det finns korv, vin, öl, ost, yoghurt och all annan upptänklig mat som använder Matterhorn som varumärke. Klockor, knivar, cigaretter, pennor och sedlar är andra exempel. Givetvis har Kalle Anka och TinTin varit på Matterhorn. Men mest ser vi nog trots allt Matterhorn på bild i almanackor.

På en bakgata hittade vi en liten restaurang med rimliga priser. Medan vi åt pasta och delade på en halv flaska chianti berättade Freddy om sig själv. Även om han inte sade det rakt ut förstod jag att han levde med en besvikelse när det gällde skidåkningen. Det var ju han som skulle ha stått där överst på prispallen. Men han hade blivit orättvist behandlad och inte fått de rätta chanserna. Som han uttryckte det, "de som bestämde gillade inte mitt nylle". Under hela vintersäsongen var han skidlärare, en av de bästa sades det från objektiv källa. Nu hade han planer på att flytta till Amerika för som han sade, "det finns mera pengar att göra på skidåkning där". Det är troligt att hans amerikanska hustru hade ett finger med i spelet. När vi kom in på barn hävdade han att det schweiziska skolsystemet var så dåligt att de skulle vänta med att skaffa barn tills de bodde i Amerika. "Här i Schweiz får barnen lära sig när de gör fel och inte när de gör rätt", hävdade han bestämt. Jag tror jag svarade någonting om att färgen på gräset inte är så olika när allt kommer omkring. Därefter övergick samtalet på Matterhorn. "Matterhorn, that’s what we are here for", som amerikanen jag träffade tidigare på dagen hade sagt.

Torsdag 7/8
Vädret var genommulet och ingen Matterhorn syntes till när jag vid sjutiden tittade ut bakom gardinen. Varför inte sova någon timma tlll och utnyttja de 45 franc som jag hade betalt för rummet. Det blev inget sova för Ueli ringde och tyckte att vi skulle avvakta en dag för enligt honom skulle vädret bli stabilare framåt helgen. Jag kände en viss besvikelse, men vi pratade en stund om saken och bestämde att vi skulle höras igen om ett par timmar. Enligt Freddy, som jag träffade vid frukosten, fanns det inget som sade att vädret skulle bli bättre på lördagen än fredagen. Han hade återigen spenderat pengar på att ringa väderlekstjänsten. Det avgjorde saken för min del, det fick bli i morgon fredag eller inte alls. Ueli sade okey och han skulle möta oss vid hyttan senare på eftermiddagen.

Matterhorn bestegs första gången den 14:e juli 1865. Det finns två bestigningar som i berömmelse framstår framför alla andra, den av Everest 1953 och den av Matterhorn 1865. Engelsmannen Edward Whymper hade försökt flera gånger tidigare innan han den där julidagen för över hundratrettio år sedan tillsammans med sex andra stod på Matterhorns topp. Vägen som förstabestigarna tog kallas idag normalleden och går längs Hörnlikammen som på den schweiziska sidan skiljer nord- och östväggarna åt. Faktum var att det tävlades om vem som skulle nå toppen först. Från den italienska sidan pågick ett försök att bestiga berget samtidigt som Whymper. Det var två bergförare vid namn J A Carell och J B Bich som var på väg längs den svårare Lionkammen. De nådde också toppen men tre dagar för sent. I dessa sammanhan gäller begreppet "vinnaren tar allt": Alla vet vem Whymper var men ingen kommer ihåg Carell. Nu slutade Whympers bestigning på ett katastrofalt sätt eftersom fyra av de sju föll och omkom under nedstigningen. Den tragiska händelsen har nog gjort bestigningen än mer känd. Olyckan skedde när en tappade fotfästet strax under toppen. Han drog med sig tre andra och repet som förband till de tre kvarvarande brast. Stor utredning och rättegång följde på olyckan men Whymper förklarades oskyldig.

I Zermatt finns ett alpinhistoriskt museum där man på en torsdag förmiddag kan få en uppfattning om hur det var i gamla tider. Det som slår en är vilken primitiv utrustning som användes vid dåtidens bestigningar. I ett eget rum visas kuriosa kring förstabesigningen av Matterhorn inklusive en bit av det berömda repet som brast. Hur många har fått sätta livet till på Matterhorn? Den frågan ställde jag till den gamle mannen som sålde inträdesbiljetter till museet. Jag såg på en gång att det inte var en fråga som man ställde men jag försökte se seriös ut och stod på mig. Han försvann och kom tillbaka efter en stund med ett häfte på ett tiotal sidor. "Se själv", sade han och gav mig papperen. Jag gick och satte mig för att läsa. Namnen på de omkommna var prydligt uppradade, med årtal och orsak om den var känd, på sida efter sida. Listan slutade med året 1991 och jag summerade antalet till 315 stycken. Inget namn klingade svenskt eller nordiskt. (Senare fick jag av Per Calleberg veta att stockholmsklättraren Björn Schelin omkom 1977 vid nedstigning längs Hörnlikammen.) Vidare fanns en notering om att 24 stycken aldrig har återfunnits trots efterforsningar. Det var ingen rolig läsning men ändå spännande. Innan jag gick pratade jag lite med den gamle mannen som sade att det inte går att fastställa exakta antalet omkommna men att det nu i snitt rör sig om 10 till 15 personer per år vilket pekar på att det är cirka 500 totalt som har omkommit. Vidare fick jag veta att det är sällsynt att bergförare förolyckas, den senaste olyckan skedde 1992. Totalt har genom åren har åtta schweiziska och fem italienska förare fått plikta med sina liv på Matterhorn. Efter den något unkna sifferexercisen var det en befrielse att komma ut i friska luften.

Vad är det då som gör berget så farligt? Det är inte så mycket den tekniska svårigheten utan snarare turens längd och utsatthet. Och givetvis att vissa, ej tillräckligt förberedda, ger sig på äventyret. Under högsäsong och ideala förhållanden som brukar inträffa i början av augusti kan uppåt två hundra klättrare, från när och fjärran, trängas samtidigt på Hörnlikammen. Det säger sig självt att det under sådana förhållanden uppstår farliga situationer med säkerheten som insats när otillräckligt förberedda personer agerar på det yttersta av sin förmåga. Normalt skulle det nu vara högsäsong, men sommaren i Alperna hade varit mycket dålig vilket innebar att det var vintersnö kvar på Matterhorn. Faktum var att Zermattguiderna endast vid tre tillfällen hade tagit klienter till toppen denna säsong.
Vid Hörnlihyttan
Vi träffade Freddys tyske klient som visade sig vara en man i trettioårsåldern som kom från Koblentz. Varför Matterhorn? Jo, han ville bli av med det innan han gifte sig och skaffade barn. Vi steg av linbanan vid stationen Schwarzsee där ett av de mest sönderfotograferade motiven i hela västalperna finns; kapellet med spegelbilden i den lilla sjön. Två timmar senare stod jag utanför Hörnlihyttan och stirrade underdånigt på den där stora ogästvänligt gråa som för svann upp i molnen. När man nerifrån Zermatt betraktar Matterhorn är intrycket av typen "gulligt vykort" medan känslan uppe vid Hörnlihyttan är mera rå och ogästvänlig. Freddy var ivrig och pratade med de som visste något om förhållandena och därefter gav han sig iväg upp en bit för att bekanta sig med berget. Plötsligt hördes ljudet av en helikopter, den kom närmare och landade på en liten platta bredvid hyttan. Den lyfte igen och flög ut mot den väldiga östväggen, otäckt nära tycktes det. Den stod stilla och en man firades ner mot klipporna och det såg ut som han tog med sig något upp igen. Vi var väl ett tiotal personer som bertaktade skådespelet och någon sade sig veta att någon hade fallit från Hörnlikammen. Den helikopter som Freddy och jag sett dagen innan hade i själva verket bärgat den döde. Det vi nu bevittnade var hämtningen av den kvarblivna ryggsäcken.
Leden upp för Hörnlikammen
I väntan på middagen lade jag mig för att vila och samla kraft. Ett starkt ljud väckte mig, det haglade för fullt och emellanåt hördes en och annan åskknall. "Så var det med det", tänkte jag och såg bestigningen försvinna bort i fjärran. Stämningen var dämpad bland de cirka trettio personer som åt middag i Hörnlihyttan den kvällen. Plötsligt öppnades dörren och där stod en genomblöt Ueli. Han hade givetvis hamnat mitt i det värsta ovädret när han gick upp till hyttan. Återseendet blev glatt, vi glömde vädret för en stund och pratade om gamla tider istället. Till slut kom vi in på det oundvikliga - morgondagen. Det bestämdes att väckning skulle ske klockan fem istället för som brukligt var klockan tre. På så sätt skulle den eventuella starten kunna ske nästan i dagsljus. Å andra sidan skulle snön bli besvärligare på nedvägen då dagsvärmen gjort sitt. Jag somnade aldrig utan jag låg bara och väntade på att klockan skulle bli fem. Och det blev den till slut även om det tog tid.

Fredag 8/8
Toppen till vänster!
Det var nästan för bra, stjärnklart och vindstilla. Det enda som störde bilden var ett lager av fruset hagel på marken. Det rådde en viss spänning kring frukostborden. Vid ett satt en grupp japaner som likt japaner höll sig för sig själva. Vid ett annat en grupp amerikaner som likt amerikaner hade en viss benägenhet att fylla etern med sitt "bräkande". Därtill kom några små grupper inklusive oss själva. Totalt var det cirka tjugo personer som skulle försöka bestiga Matterhorn denna augustidag 1997. Första etappen bestod i att tugga ner några brödskivor med marmelad.
Och så var vi iväg, Ueli först och jag efter inknuten i hans rep. Svårigheterna började nästan med en gång och vi arbetade oss sakta uppåt utan att någon sade ett ord. Terrängen var knölig skulle man kunna säga, mycket var löst och det gällde att känna på allt innan man belastade. Vi passerade på en hylla och det fanns folk även ovanför oss. Plötsligt hörde jag något skrapande ljud och när jag tittade upp fick jag till min fasa se ett stenblock i storleksordning av en vanlig tvättmaskin komma rutschande. Under några långa sekunder lyckades vi kasta oss undan. Blocket fortsatte utför, studsade några gånger och försvann sedan i djupet. Innan jag hann riktigt förstå vad som hade hänt blev Ueli vansinnig och vi jagade snabbt ikapp de som orsakat raset. Han bokstavligen bad förövarna, som visade sig vara japanerna, att dra åt helvete på alla språk han kunde. Jag är övertygad om att budskapet gick fram även på japanska. Därefter såg vi inte till japanerna mer, kanske blev de så chockade av händelsen att de backade ned igen.

Snart nog satte vi på oss stegjärnen eftersom snön och isen blev mer och mer irriterande. Att klättra med stegjärn kändes klumpigt och okänsligt med det var nödvändigt eftersom det var så dåliga förhållanden. Dessutom var vi tvungna att passera över flera snöbryggor vilket annars hade varit nästan omöjligt.
Solvayhyttan
Belgaren Ernest Solvay var en vänlig man som år 1915 finansierade byggande av den hytta som ligger drygt halvvägs. Solvayhyttan som överskrider 4000 meter med tre dito är en så kallad bivackhytta som endast får användas i nödsituationer. Man ser hyttan långt nedifrån, så där rakt över huvudet. Jag visste av erfarenhet att det inte gick fortare om man tittade upp hela tiden, snarare tvärtom. Bättre att bita ihop och kämpa i det lilla, steg för steg. Klippan nedan hyttan kallas den undre Moseleyplattan. Den branta klippväggen är ett av de svårare partierna och den blev inte lättare att forcera i isbelagt tillstånd. Och så satt man där på den lilla bänken utanför hyttan. Avsatsen var en meter bred inklusive bänken. Pausen varade i tio minuter kanske, för första gången gavs det tillfälle att riktigt betrakta omgivningen. Hela Monte Rosas alla toppar låg för mina fötter. Ueli plockade med saker i sin ryggsäck, han hade som vanligt min videokamera som han tillfälligt lade vid sidan om. Den började glida utan att han såg det. Jag skrek till och i sista tusendelen av en sekund fick han tag i remmen innan den hade försvunnit i djupet. Vi såg på varandra men sade inget. Istället försökte jag räkna, 4003-3260 blev med viss svårighet 743 om man lånade. 4478-4003 blev 475 utan att man ens behövde låna. "Över halva avklarad", 743 meter gjorda men det återstod fortfarande 475 svåra. Amerikanen Edward Oxnard Moseley har även fått ge namn åt den branta klippan ovanför hyttan, den övre Moseleyplattan. Vad gjorde han för att för att förtjäna en sådan uppmärksamhet? Jo, han fick sätta livet till vid en bestigning år 1879. Längre upp var vi ute och balanserade på själva kammen. Var och en vet hur lätt det är att gå på trottoarkanten utan att falla ner på gatan. Trots att stenarna på vissa ställen var till och men dubbelt så breda som en ordinär trottoarkant kändes det vingligt. Kanske berodde det på att det var åtta hundra meter ner till "gatan" - på båda sidor.
Klättrare på kammen
På kammen klättrade vi över små torn som i sig var en utmaning. Vi tog oss upp för kända platser som Röda tornet, Skuldran och Taket. Men när man är mitt i alltihop tappar man lätt sinne för det globala, det är bara det man har för handen som är viktigt. Övre delen består som jag uppfattade det mest av isfält där man ibland fick lite hjälp av fasta rep. De repen, som är tjockare än vanliga klätterrep, skall man i första hand använda som stöd och inte för att dra sig upp. Gör man det lär kraften i armarna ebba ut efter en stund. Det är viktigt att man jobbar med benen, sparkar in tårna så att stegjärnen biter fast och med repet i ena handen och isyxan i den andra tar små steg uppåt. Det hela var rätt säkert eftersom jag dessutom var bunden till Ueli med klätterrepet. På det brantaste stället, där för övrigt olyckan vid förstabestigningen år 1865 skedde, finns idag antal kraftiga järnöglor inborrade med tjugo meters mellanrum. Här tillgick det så att jag var säkrad i en ögla medan Ueli klättrade upp till nästa. När han var uppe kunde jag komma upp säkrad i Uelis rep. Till min besvikelse blev det ingen paus för mig när Ueli klättrade till nästa ögla. Vad som hände var att han bokstavligen sprang upp med god hjälp av det fasta repet. Vid ett tillfälle pressade jag mig förbi en amerikan som hade det ena stegjärnet hängande löst runt vristen. Hans guide slet och drog i repet för att få upp honom till nästa ögla samtidigt som han hela tiden ropade, "Es muss gehen! Es muss gehen!" Jag kämpade länge, länge utan att titta uppåt. Till slut utbrast Ueli, "Well done", och när jag såg upp var det bara femtio meter kvar i något lättare lutning. Där uppe såg jag den välkända smala toppkammen. Några minuter senare stod vi på högsta punkten. Väl där kände jag hur slut jag var. Uppriktigt sagt så var det första som kom för mig när jag stod där på toppen av Matterhorn den internationella tanken, "get the hell out of here". Men jag sansade mig något och försöket känna att det var målet som gjorde resan värd. Vi fumlade lite med kameror och tog några bilder i den hårda vinden.
Det Italienska toppkorset
Ett stenkast längre bort var den en meter lägre italienska toppen med sitt kors. Så nära men ändå så långt borta. "Hur mycket är klockan?", frågade jag utan att få svar. Några figurer med uppfällda huvor kom stapplande i vår riktning längs den halvmeterbreda kammen. "Don’t I know you from somewhere?" Det var Freddy som var på till synes strålande humör. Han och tysken hade tydligen varit oss i hälarna den sista biten mot toppen. Efter en blick söderut rakt ner i Italien och en norrut rakt ner i Schweiz vände vi och började nedstigningen. Efter många tröttsamma firningar stannade vi först vid Solvayhyttan. Där åt jag århundradets godaste äpple varpå det kvarvarande skruttet fick sig sitt livs resa utför ostflanken på Matterhorn. Återigen följde ett antal firningar, så kallade rapeller. "Lean in the rope!", uppmanade Ueli när jag ibland tvekade. Det är en sak att bli nedfirad när terrängen är brant och underlaget hyfsat jämt som de övre snöfälten hade varit. Men här, trött och med stegjärn på, när stenbumlingar avlöste vertikala avsatser hela tiden, var det tungt och besvärligt. Det var mindre påfrestande att klättra ned än att bli firad trots att det tog längre tid. Tempot sjönk hela tiden, det skulle vara idiotiskt att riskera något nu, en halvtimma mer eller mindre spelade ingen som helst roll. Hörnlihyttan kom sakta närmare, alltför sakta. När vi äntligen gjort den sista rapellen ner på fast mark och vi var hundra meter från hyttan tittade jag för första gången på klockan. Den visade halv fyra, nio och en halv timma alltså. Inte så dåligt när man talar om en normaltid på tio timmar. Det var lätt att kaxa upp sig när man till slut hade horisontell mark under fötterna men sanningen var att turen hade varit i tyngsta laget. Men nu var det gjort och jag kunde för all framtid svara "Ja" på frågan: "Bergsbestigare, jaså. Matterhorn då så klart?"

Framme vid hyttan satt jag orörlig en lång stund, kände mig tom på alla sätt. Var fanns belöningen? Var fanns segerns sötma? Någon bjöd på en öl - inte riktigt den sötma jag hade tänkt mig. Någon kom på att om vi skulle hinna med sista gondolen som gick om en dryg timma från Schwarzsee måste vi ge oss i väg omgående. Tysken orkade inte utan valde att stanna ytterligare en natt i hyttan men jag ville ner till Zermatt för en natt mellan lakan. Jag reste mig och gick. Gick och stapplade om vart annat. Ueli och Freddy startade långt senare men passerade mig ändå. Springande, hur det nu gick till, hann jag med tre minuters marginal. Alternativet hade varit ytterligare tre timmars vandring. Men turen var på min sida denna dag.
Freddy och Ueli
Över en kopp kaffe bland turistvimlet nere i Zermatt fick jag ett diplom av Ueli som bevis på bedriften. "Ascension of the Matterhorn", undertecknat och med sigill och allting. Normalt är jag inte så mycket för diplom, men för en gång skull kunde det vara på sin plats att vara lite fåfäng. Vi skildes en stund senare, Freddy hade redan dagen därpå ett nytt uppdrag att tänka på medan Ueli skulle jobba med sin nya agentur för klätterutrustning, Black Diamond vill jag minnas. Tacksamt konstaterade jag att utsikten från hotellfönstret den kvällen inte omfattade Matterhorn. Det var mättat med intryck, det räckte och blev över för den dagen.

Lördag 9/8
Vid frukosten bläddrade jag i det lokala bladet. Ögonen föll på en notis med rubriken, "Opfer identfiziert", man hade identifierat den som omkommit tre dagar tidigare. Det var en ung tjeckisk klättrare som störtat från nivån 3900 meter på Hörnlikammen, hundra meter under Solvayhyttan. Vad säger man tänkte jag och tittade ut genom det sexdelade fönstret. I den övre högra rutan såg jag en bekant, en hög spetsig bekant.

Och så var det hemresan. Enda anledningen till att beröra den är att det hände absolut ingenting. För att hinna middagsplanet från Geneve var jag tvungen att ta första morgontåget från Zermatt. Det var ingen trängsel precis, det bara jag och han i den bruna kakikostymen som väntade på perrongen. Han hade grova kängor och en ryggsäck som jag tror det stack upp en isyxa ur. Han gick på först. Man sätter sig bara inte på sätet precis bredvid eller mitt emot när hela tågvagnen är tom. Man bara gör inte det. Jag satte mig på andra sidan gången och sa hej. Ingen sade något vilket i och för sig inte var nödvändigt eftersom en lagom sysselsättning mellan Zermatt och Visp är att titta ut genom fönstret, det jag såg var inget slättland precis. Vi stod där på perrongen i Visp han och jag, vi stod där en halvtimma tre meter från varandra men ingen sade något. Han var engelsman, inte för att jag visste det men han såg sådan ut. Vi satt på var sin sida gången i ytterligare två timmar. Ingen sade något. I Lausanne bytte jag tåg till det som gick direkt till flygplatsen. Han satt kvar, vilket var konstigt eftersom jag var övertygad om att han var engelsman och var på väg hem. Det var rätt trångt vid gaten i väntan på planet till Bryssel. Platsen bredvid min blev ledig och plötsligt kom en engelsman i kakikostym och satte sig där. Vi sade inget. Flygplatsen i Bryssel är ett hektiskt ställe där de bland annat slarvar bort bagage. Jag satt vid gate 48 och väntade på planet till Göteborg. På andra sidan den breda mittgången, vid gate 47, fick jag se en man i brun kakikostym som satt och väntade på planet till London. Han tittade på mig men vi sade inget. Vad jag skulle ha kunnat berätta är vad som står på det papper man får i handen när man går in på Bergführerbüro i Zermatt och säger "Jag vill bestiga Matterhorn". Lite förkortat låter det ungefär så här:

"Kära gäst,
Matterhorn är en av de mest imponerande och berömda topparna i Schweiz och i hela Alperna. Det måste starkt understrykas att en bestigning av Matterhorn måste tas på allvar. Det rekommenderas att även erfarna bestigare anlitar en guide. Mindre erfarna råds att inte försöka sig på en så svår topp utan vidare. De bör börja med att träna på enklare toppar i Zermattområdet. Ett försök att bestiga Matterhorn kräver att din fysiska kondition är på topp, att du har erfarenhet av klättring och att du har vana att gå med stegjärn. Du måste hålla dig i form och träna året runt. Det är nödvändigt att tillbringa en vecka till tio dagar i Zermattområdet för att träna och få höjdtillvänjning. Det krävs att du klarar dagliga hikingturer på 1500 meter med 400 höjdmeter per timma inklusive pauser. Kostnaden för enbart bestigningen av Matterhorn med Guide är 870 Fr. (4.700 kronor). Detta inkluderar transport- och övernattningskostnader för dig själv och guiden."

© Hans Wennerström, September 1997

Tillbaka