Matterhorns kammar och väggar

Nord och Öst

Syd och Väst

 

"Toppen bland ängarnas invånare" betyder Matterhorn i fri poetisk översättning från tyskan. Det italienska namnet för Matterhorn är Monte Cervino. Man tror att det härrör från en romersk ledare vid namn Silvio. Hur hög är då pyramiden Matterhorn? Den som först svarade på den frågan var naturforskaren Horace Bénédict de Saussure och medhjälpare som redan 1792 gjorde trigonometriska beräkningar. Resultatet de kom till var 4501.70 meter som är imponerande nära dagens vedertagna 4477.5 meter. En pyramid måste ha minst tre sidor. Matterhorn har fyra sidor och därmed också fyra kanter som skiljer sidorna åt. Men om pyramiden är ett berg blir kanten en kam och sidan, om den är tillräckligt brant, en vägg.

Den mest kända kammen på Matterhorn är Nordöstkammen, på originalspråket Hörnligrat. Svårighetsbeteckning är AD- och den sägs vara den hårdaste normalvägen av alla som leder upp på 4000-meterstoppar i alperna. Med användning av de fasta repen är klättergraderigen III och utan repen IV+. I normala förhållanden tar turen 10 timmar, 6 upp och 4 ner. Det var längs denna väg som Matterhorn bestegs för första gången år 1865. Edward Whymper var engelsmannen som tillsammans med sex andra nådde toppen. På nedvägen omkom fyra män när de föll strax under toppen. Whymper, som själv överlevde, har beskrivit den dramatiska händelsen i sin "Scrambles Amongst the Alps", boken som av många anses vara en av de bästa inom alplitteraturen. Förutom Whymper har många skildrat Matterhorn såväl i bokens som i filmens form. Bland annat förstabestigningen med boken "The Day the Rope Broke" av R. W. Clark och den berömda filmen "Der Berg Ruft" från slutet av trettiotalet som i dramatisering skildrar bestigningen och händelserna däromkring. Huvudrollen spelas för övrigt av bergsbestigaren och författaren Luis Trenker. I tillägg till Whympers bedrift från 1865 kan läggas den första kvinnliga bestigningen. Det var engelskan Lucy Walker som 22:a juli 1871 nådde toppen. Idag är Hörnlikammen den populäraste leden till toppen och en fin augustidag kan över ett hundra klättrare trängas där.

Nordvästkammen eller som den också heter Zmuttkammen graderas D, IV-. Man startar normalt från Hörnlihyttan och når insteget efter att först ha passerat nedan den imponerande Nordväggen. Alternativ startpunkt är Schönbielhyttan. De tolv hundra meterna till toppen tar normalt 7-9 timmar. Den från schweiziska sidan skarpt markerade kammen har tre distinkta partier. Den första långa delen är en relativt flack snökam som vid 3900 meters höjd avbryts av ett brantare parti, de så kallade Zmutt-tänderna. Sista biten mot toppen går leden via den övre Nordflanken. Förstabestigningen tillföll den i alpina sammanhang kände engelsmannen A F Mummery. Han nådde toppen den 3:e september 1879 tillsammans med lokala förare. Faktum är att han var bara den dryg timma före en annan grupp ledd av tillika engelsmannen William Penhall. I boken "My Climbs in the Alps and Caucasus" ägnar Mummery ett kapitel åt den lyckosamma bestigningen.

Sydvästkammen går också under namnen Liongrat och den Italienska kammen. Svårighetsgraderingen är AD, III-IV. Man utgår från Breuil, orten på den italienska sidan, och övernattar i Abruzzihyttan som ligger på en höjd av 2802 meter. Vägen till toppen sägs bestå av bättre klättring men vara mer tröttsam i jämförelse med Hörnlileden. Två distinkta mål finns på vägen; Carellhyttan på 3835 meter med 5 timmar kvar till toppen och Tyndalltoppen på 4241 meter. Det var den här vägen som de två "förlorarna" Jean-Antoine Carrel och Jean-Baptiste Bich forcerade två dagar för sent den 16:e juli 1856.

Leden längs Sydöstkammen, eller Furggengrat som den också heter, är den svåraste av de fyra, gradering D+/TD, IV eller VI för direktlinjen. Mummery gav sig på Furggenkammen ett år efter sin framgång på Zmuttkammen. Men vid den svåraste passagen som kallas Furggenschulter fick han ge upp. Nästa försök gjordes 1890 av den kände bergsbestigaren och författaren Guido Rey, han som har skrivit den kanske mest berömda boken om Matterhorn. Boken ha den självklara titeln "Matterhorn". Trots tre försök lyckades Rey inte nå ända upp. Det var inte förrän 1941 som den riktiga Furggenleden till toppen blev verklighet. Det var italienarn Luigi Carrel som med två landsmän och 43 bultar lyckades. Den första vinterbestigningen av leden gjordes av ingen mindre än Walter Bonatti i sällskap med Roberto Bingnami.

Nordväggen är den mest omtalade Matterhornväggen. Den är en av de tre klassiska alpina nordväggarna tillsammans med Eiger och Grandes Jorasses. Graderingen i guideboken säger TD, V med löst berg för dessa svåra 1100 meter. Den 30:e juli sommaren 1931 startade de två bröderna Toni och Franz Schmid uppför nordväggen. Efter en incident där den ena brodern halkade och nästan föll i djupet bivackerade de halvvägs. Väl på toppen välkomnades de av ett åskväder som de undslapp med livet i behåll. Andra natten tillbringade de i Solvayhyttan innan de fullbordade turen den tredje dagen. För sin bedrift erhöll bröderna var sin guldmedalj vid de olympiska spelen i Los Angeles 1932! Den första ensambestigningen gjordes på rekordtid 1959 av österrikaren Dieter Marchart. Första vinterbestigningen gjordes 1962 då två schweizare, Allmen och Etter, använde 22 timmar på turen. Den 22:a februari 1965 var det italienaren Walter Bonattis tur att ensam i 25 minusgrader besegra nordväggen längs den led som nu kallas Bonattileden.

Östväggen är i mångas tycke den vackraste av Matterhorns väggar. Det är den sida av berget som alla turister ser bäst från utsiktspunkterna längs Gornergratbanan. Den stora risken för stenfall har gjort att östväggen inte har haft så stor attraktionskraft på bergsbestigare. Tidigt på morgonen den 18:e september 1932 lämnade sex italienare Hörnlihyttan. Så snart som solen kom fram började stenar lossna. En, Maurice Bich, blev träffad men inte värre än att han kunde fortsätta. Efter att ha spenderat 23 timmar, inklusive en snöig natt, på de sista besvärliga 250 meterna klev de ut på toppen nästa morgon. Tre starka bergförare, Arnold, Bumann och Pralonge gjorde i februari 1975 den första vinterbstigningen av östväggen. På vägen bivackerade de på nivån 4300 meter för att nå toppen vid tvåtiden nästa dag.

Den knutna handen från söder
Få bilder på Matterhorn tas från söder i jämförelse med vykortsfloran där berget visas från nord- och östhållet. De flesta känner igen Matterhorn från det "rätta" hållet men få vet hur det ser ut från "baksidan", sydsidan. Sydväggen är hela 1350 meter, och känns igen av att den översta delen, med lite fantasi, liknar en knuten hand. Det finns flera tänkbara leder varav den första bestegs så sent som den 15:e oktober 1931. Utsatta för fallande sten var det italienaren Enzo Benedetto som tillsammans med två förare som lyckades. Till vänster i väggen finns en distinkt kam, De-Amicis-Grat, som fått namn efter Ugo de Amicis som gjorde flera försök i början på seklet. Svårigheterna understryks av att det dröjde ända till 1933 innan kammen bestegs. Tragiskt nog omkom de tre italienarna, Crétier, Gaspard och Olietti efter att de klarat av det västa, när de överraskades av fallande sten strax under toppen.

Västväggen är den högsta med sina 1400 meter. Många försök gjordes redan i slutet på 1800-talet. En märklig bestigning gjordes 1929 av österrikaren Fritz Herrmann. Enbart utrustad med yxa, utan rep och stegjärn, startade han ensam upp för väggen. Vid ett tillfälle föll han men räddades av att ryggsäcken fastnade mellan två stenblock. Efter en bivack tvingades han dock till slut att traversera över till Zmuttkammen. Först den 13:e augusti 1966 bestegs Matterhorn via västväggens mest direkta linje. I historieböckerna står namnen Giovanni Ottin och Renato Daugin. Slutligen dateras första vinterbestigningen av västväggen till 1978 då sju italienare nådde toppen. Två av dem omkom på nervägen när de träffades av fallande sten.

Litteratur:

© Hans Wennerström, November 1997

Tillbaka