Om jag hade en miljon...
Nu är det så att man har bestigit både Galdhöpiggen och Mont Blanc. Man måste ju utvecklas vidare, komma lite högre liksom. Varför inte Everest? Kan undra varför dom där stora och kända expeditionsledarna inte ringer och bjuder in en till nästa expedition. Har inte ryktet om stordåden på Galdhöpiggen och Mont Blanc gått fram till Bonington, Venables och allt vad dom heter? Man vill ju inte gärna prata i egen sak. Å andra sidan vore en egen Everestexpedition ett alternativ. Det är inte det att man inte kan, utan det är ju det att man inte har tid, liksom. En ensambestigning är man nog inte riktigt mogen för, ännu. Kvar finns egentligen bara möjligheten att komma med en så kallad kommersiell expedition. Hur gör man det? Jo, man letar i olika tidskrifter där det finns annonser om olika expeditioner. När man hittat en lämplig annons så skriver man ett seriöst brev och ber att få information. Det är viktigt att det låter seriöst annars får man inget svar. ”Referring to the mountain magazine SUMMIT I am interested in your expedition Everest-95. Please send information. Thank you!”
Seriöst eller hur? Det dröjde inte länge innan svar anlände i form av ett tjockt kuvert. Det var från ”Alpine Ascents International”.
Dear Hans, Thank you for contacting us about our programs and expeditons. AAI is committed to the highest quality of mountan adventure. In 1992, AII successfully put twelve members on the summit of Mt. Everest. Our goal is to provide each climber with a successful and rewarding trip.
Fram med pennan för att fylla i ansökningsblanketten. Namn, adress, kön, vikt, längd och lite annat vållar inga problem. Nästa avsnitt handlar om man har haft skador och sjukdomar; förfrysning, höjdsjuka och knäproblem. Det verkar rimligt att de vill ha koll på sånt. Man vänder på bladet och hamnar bland det finstilta. Tre lång avsnitt förklarar i detalj allt det som kan gå som man inte hade tänkt sig. Avslutningsvis står att man själv är ansvarig för allt som kan hända. Tänkte väl det...
”Mont Everest Expedition 1995, South Col Route” heter nästa dokument i högen. Äntligen, här kommer det man väntat på. ”Mount Everest, rising 29.028 ft above sea level” börjar det. Konstigt, man har alltid trott att det var 29.029 fot, åtminstone är det lättare att komma ihåg. ”Vår expedition kommer att ledas av professionella bergsguider, främst Todd Burlesson, Peter Athans och Wally Berg, som det sägs, bland de bästa i världen.” Klättrare-guide-kvot kommer att vara ungefär 2:1. Det låter relativt betryggande, eller?
Man läser med spänning om den kommande expeditionen: ”Resan startar den 25 mars med flyg från USA till Nepal. Några dagar spenderas i Kathmandu för att kontrollera utrustningen och träffa de tjugofem Sherpas som ska hyras in. Efter flyg till Luka (9000 ft) börjar anmarchen till Everests basläger. Under tio dagar acklimatiserar vi oss bra. Vi beundrar den fantastiska utsikten längs vägen och besöker kulturella platser som Namche och Tengpoche. När vi kommer till baslägret har guiderna och Sherpas redan satt fasta rep genom det besvärliga Khumbu-isfallet. Första lägret kommer att ligga vid toppen av isfallet och det andra på nivån 21.000 ft i det så kallade Western Cwm. Läger III sätter vi upp vid foten av 8000-metaren Lhotse och läger IV kommer att ligga på själva sadeln ”South Col”. Syrgas kommer till användning ovanför läger III för att hjälpa oss att vara i form tills det är dags för toppbestigningen. Efter att läger IV är etablerat återvänder vi till det framskjutna baslägret för att ladda batterierna. Därefter tillbaka till läger IV för att starta toppbestigningarna. Som alltid, vädret kommer att ha en avgörande betydelse...”
Något fattas, vad kostar det? Nästa sida ger beskedet sextiofyra tusen. Hoppsan! Tjugo skall betalas när man skickar ansökan och tjugo den första juli. Återstoden tjugofyra tusen skall man slanta in den första oktober. Ingen, säger ingen, återbetalning kommer på fråga. En lång lista talar om vad som ingår. En lika lång lista handlar om vad som inte ingår; flyg från USA till Nepal (undrar hur det är för oss som kommer från Göteborg), mat och hotell i Kathmandu efter expeditionen, telefonsamtal hem och mycket annat.
Detta kommer att bli ett äventyr, man måste ju unna sig nått här i livet och sextiofyra tusen må det vara värt. Men vänta - det är dollar som gäller. Vi pratar om en halv miljon kronor och några hundra tusen till, förmodligen.
Vilken tur att man också svarade på en annons som handlade om att bestiga Aconcagua. Bara tjugofyra tusen - kronor. Ett problem bara, man måste faxa och tala om hur många mulåsnor som man ska ha.
© Hans Wennerström, September 1995
... och vad hände på Everest?
Under några dagar i maj 96 kunde man knappast slå på radion eller TV-n utan att höra dramatiska rapporter från folk som hade råkat illa ut på Everest. Mediatåget körde snabbt förbi och det blev tyst igen. Elva omkom, men vad hände egentligen?
I allmänhet har de mycket starka jetströmmar som råder på Everests höjder under vinterhalvåret försvunnit i början av maj och det brukar bli ett par veckor med lugnt väder och bra temperatur. De flesta expeditioner försöker utnyttja detta och planerar sina toppförsök runt den 10:e maj. Så var också fallet i år och i början av april hade ett tiotalet expeditioner slagit läger på moränen vid kanten av Khumbuisfallet. Vissa var så kallade kommersiella expeditioner där medlemmarna hade betalat en halv miljon kronor ur egen ficka för att kanske få stå på toppen av Everest. De flesta rika får man förmoda, dock ej den 47-årige brevbäraren Doug Hansen som tagit banklån för att nå sina drömmars mål. Livet i baslägret var hektiskt, hjärtattacker och benbrott flögs ut med helikoptrar. Den första som fick sätta livet till var Taiwanesen Chen Yu-Nan som föll illa i samband med uträttande av naturliga behov uppe vid läger 3 på 7300 meter.
Torsdagen den 9:e maj fanns drygt 30 klättrare samlade vid South Col, några hade just återvänt från toppen men de flesta var på uppåtgående. Vid elvatiden på kvällen gav sig ungefär samtidigt två av de kommersiella grupperna iväg mot toppen, med expeditionsledarna Rob Hall och Scott Fischer i spetsen. Båda var mycket erfarna och hade varit tio respektive fyra gånger på en 8000-metare. Först på toppen var guiderna Beidelman och Bukreev som också var erfarna 8000-meterklättrare. Under de följande två timmarna anlände elva medlemmar ur Fischers grupp däribland Lene Gammelgård som blev den första danska kvinnan att bestiga Everest. Något senare vid tvåtiden på eftermiddagen nådde också åtta ur Halls grupp toppen. I gruppen ingick brevbäraren Doug Hansen, den 47-åriga japanskan Yasuko Namba som är den äldsta kvinnan som nått toppen, den nya zeelendske guiden Andy Harris, taiwanesen Makalu Gau och amerikanen Seaborn Weathers.
Hall rapporterade att det var kallt och stark vind på toppen. Han och en trött Hansen var de två sista som lämnade toppen och det var redan mörkt när de kom ner till södra toppen på 8750 meter. Hansen dog i bivacken under natten.
Vinden tog i rejält vid skymningen för att omgående övergå i full storm med obefintlig sikt som följd. De tjugotalet klättrarna som var på väg ner längs kammen hade problem att stå upprätt i vinden. Runt midnatt, när några stjärnor hjälpte till att öka sikten, fann Anatoli Bukreev följd av de starkaste vägen mot tälten och räddningen vid South-Col.
Ingen trodde att det fanns några fler överlevande. Men Bukreev begav sig vid halv femtiden på morgonen den 11:e flera gånger uppför kammen och släpade klättrare tillbaka till lägret. När morgonen kom saknades Hall, Hansen, Namba, Weathers, Fischer, Gau och Harris. Hall hade haft radiokontakt med baslägret, han var svag och hade förfryst sig. Hall återfanns aldrig. Vid nya räddningsförsök hittades Gau som överlevde. Bukreev fann Fischer, men för sent - han var redan död. Weathers återkom mirakulöst på egen hand - i ett mycket utmattat tillstånd.
Ett annat drama utspelade sig samtidigt på den Tibetanska sidan. Tre man ur den Indisk-Tibetanska gränspolisen råkade utför stormen, på väg upp eller ned är oklart. Doreje Morup, Teswang Paljor och Tswang Smala fick sätta livet till. Men ett Japanskt team fick utstå mycket kritik efteråt. Japanerna, som gjorde toppförsöket dagen efter, påstods ej ha hade engagerat sig i räddning av de tre saknade.
Som om det inte räckte, rapporterades det en vecka senare två nya offer. Det var österrikaren Rheinhard Wlasich och amerikanen Bruce Herrods. Båda tillhörande olika grupper hade gjort toppförsök från den tibetanska sidan och överskattat sina förmågor, Wlasich klarade sig inte utan syrgas och Herrods nådde toppen för sent på eftermiddagen.
Det totala antalet omkomna på Everest är nu uppe i 144 medan man beräknar att drygt 800 lyckade bestigningar gjorts av 660 olika klättrare.
Det fanns inte bara förlorare på Everest denna vår. Eller som engelsk press uttrycker saken:
”This year’s winner was a lone Swede (with accompanying film crew and starlet girlfriend) who had cycled from his home-land to Nepal (carrying all his supplies for the mountain) and whose sports plan if he summited - he did - was to cycle back to Sweden again.”
” Following them 45 minutes later was the remarkable Swedish climber, Goran Kropp. Kropp had cycled all the way from Sweden to the mountain (and is cycling back) and had elected to climb in complete autonomy and without oxygen. Reports suggest that he avoided using not only the fixed ropes but even the track on his ascent from Base Camp”
På vinnarsidan fanns också Anatoli Bukreev från Kazakhstan. Han var en av de sista som kom ned till baslägret. Utan hans insats hade antalet döda varit ännu högre. Som om han inte fått nog, gjorde Bukrev omgående en solobestigning av Lhotse. Han nådde toppen den 17:e och hade därmed bestigit sin sjunde 8000-metare.
Huvudsaklig källa: High Magazine
Den som vill ha mer information kan läsa septembernumret av Outside magazine. Jon Krakauer, författare och en av de överlevande, skriver där en omfattande artikel som i detalj beskriver vad som hände. Man både förundras och förfäras när man läser. Jag skulle tro att vi har ett antal böcker att vänta framöver där olika personer kommer att personliga skildringar av vad som hände.
© Hans Wennerström, Augusti 1996
