Eiger - En tur längs knivens egg


Mittellegikammen på Eiger

Jag stannade vid en bensinstation och köpte batteri till pannlampan. Det var en fin morgon och jag körde Rhône-dalen österut och vidare norrut upp över Grimselpasset. Ju högre jag kom desto mörkare blev himlen. Stora regndroppar träffade vindrutan när jag passerade själva passet som ligger på 2300 meter. Färden gick mot den lilla bergsbyn Grindelwald, som ligger i den Schweiziska kantonen Berner Oberland. Jag hade passerat ”point of no return” och var på väg till ett möte med min bergförare. Vi har kamperat ihop i fem år vid det här laget och gjort både lättare och svårare turer i alperna tillsammans. Det sista han sade när vi skildes förra gången var, ”see you next year”. Ett år hade nu gått och jag väntade vid järnvägsstationen på avtalad tid. När det bara var fem minuter till avgång kom han med en bil körd av en kvinnlig chaufför. Återseendet blev hjärtligt. Han hade hunnit med att gifta sig och när chauffören klev ur bilen det blev uppenbart att de väntade tillökning omgående. Utan att tänka mig för frågade jag om det inte var oroligt att vara gift med en bergförare. Detta var förmodligen i hennes öron den vanligaste och mest utjatade fråga som fanns. Hon svarade vänligt, ”det är hans jobb”. Vi gick igenom utrustningen men sa inget om vädret. Det berömda och dyra tåget tog oss upp mot Europas högst belägna järnvägsstation Jungfraujoch. Vi åkte inte ända upp utan steg av inne i tunneln vid stationen Eismeer. När turisterna gick på tåget igen efter att ha tittat ut på ”ishavet” genom de stora fönstren blev vi ensamma kvar. Stationen ligger vid foten på Eigers sydvägg och när tåget hade åkte tog vi oss via ett smalt, mörkt och halt schakt ut på glaciären. Tusen meter ovan våra huvuden låg toppen på Eiger.

Att bestiga Eiger är alla alpinisters dröm. Det finns flera vägar, svåra och mindre svåra, som leder till den 3970 meter höga toppen. Berget bestegs första gången 1865 då engelsmannen Charles Barrington tillsammans med två förare tog sig upp för den långa västflanken. Det dröjde till 1921 innan man lyckades gå via den smala mittellegikammen på östsidan. Men det som gjort Eiger världsberömt är utan tvekan nordväggen, en 1800 meter ”lodrät” bergvägg där många alpnister har fått sätta livet till. Eiger ”Nordwand”, eller ”Mordwand” som den heter i folkmun, betvingades för första gången 1938. Heinrich Harrer beskriver i sin spännande bok ”Den vita spindeln” hur han tillsammans med tre kamrater lyckades med bestigningen. Det som gör väggen så farlig är att den är utsatt för ständiga stenras och hastiga väderomslag. Sakens betydelse för sextio år sedan kan belysas av att Hitler inför olympiaden 1936 instiftade en speciell guldmedalj som skulle tillfalla den som först klarade nordväggen på Eiger. Ingen fick medaljen men flera omkom när de försökte.

Vägen upp
Målet denna eftermiddag var inte nordväggen utan den lilla hytta som ligger på den smala östkammen 700 meter under toppen. Sammanbundna i repet gick bergföraren Ueli Bhüler först och jag efter. Vi hade knappt tagit det första steget förrän det började regna igen. Våta inifrån av svett och utifrån av regn nådde vi efter en stund de första klipporna. Jag hade föreställt mig en trivsam ”enkel” tur på tre timmar. Verkligheten visade sig vara en helt annan för det är en sak att ta sig upp när det torrt och en helt annan när det är vått och halt. Efter bland annat en blöt replängd, med vatten rinnande in i jackärmarna, var vi framme vid hyttan vid sextiden på kvällen.

Mittellegikammen på Eiger kallas med rätta ”knivens egg” och är den kanske mest spektakulära kamklättring man kan företa sig i alperna. Den är aldrig mer än ett steg bred med undantag för platsen där hyttan ligger där man möjligtvis kan ta tre steg utan att försvinna i bråddjupet. Hyttan har två ansikten, ett norrut där man långt ner ser böljande gröna ängar och alpbyar och ett söderut där vyn är en dramatisk berg och glaciärvärld. Bakgrunden är att Mittelegikammen bestegs för första gången 1921. Det var en japan som hette Yuko Maki som tillsammans med tre lokala förare lyckades med det som många hittills ej mäktat. Maki gjorde sig därefter än mer odödlig genom att skänka medel så att man kunde bygga den lilla hytta vars dörr vi stod utanför.

Mittellegihyttan med toalett
Vi välkomnades av en skylt där det stod, ”Snön är vårt dricksvatten, Använd toaletten!”. Toalett var kanske inte rätt ord, ”hål med fritt fall”, vore en bättre benämning. I hyttan fanns ett tiotal personer, de flesta låg i tvåvåningsbritsen. Alla som besöker hyttan har inte för avsikt att bestiga Eiger utan för många är själva hyttbesöket ett tillräckligt äventyr. Men det fanns två som var ute efter att nå toppen, en John från London och en japan från Japan. De hade legat där i två dygn och väntat på bättre väder. De berättade, det vill säga John berättade för vad japanen sade begrep jag inte, att en grupp på fyra japanska kvinnor trots dåligt väder hade gett sig iväg mot toppen tidigare på morgonen. Det fanns en befogad oro för deras välbefinnande. John och japanen, som också hade var sin guide, hoppades på att starta ett toppförsök den kommande morgonen. Men det såg mörkt ut för ute föll tungt snöblandat regn.

Bekvämligheten hade ökat betydligt detta år eftersom det fanns en värd som bodde i hyttan under sommarmånaderna. Tre rätters middag serverades, varm tomatsoppa, polenta med färsk sallad och frukt som avslutning. Normalt är polenta, en gul majssmet, inte min favorit men här gällde det att få i sig energi för kommande behov. Jag gick och lade mig för jag började frysa. En, två, tre filtar hjälpte inte och morgondagens bestigning kändes mycket avlägsen. Orsaken till frossan var förmodligen en kombination av den höga höjden, 3300 meter, och den genomvåta tröja som jag hade på mig. Regeln att kläderna torkar bäst på kroppen gäller nog inte i alla lägen.

Efter en sömnlös natt steg vi upp vid fyratiden. Vi kunde konstatera att stjärnorna tindrade på den mörka natthimlen. Jag kände mig inte i form och skulle helst sovit vidare. Det var liksom inte aktuellt, utan på med kängor, sele och allt annat byllse som hör till. Det såg ruggigt ut när man tittade i kammens riktning upp mot toppen. En mörk skräckinjagande siluett försvann upp i himlen. Laddade med musli och kaffe lämnade Ueli och jag hyttan som tredje och sista par. I panlampans sken med en overklig känsla balanserade vi ut på knivens egg mot toppen av Eiger.

Mittellegikammen med Wetterhorn i bakgrunden
Koncentrationen var hela tiden inriktad på att klara nästa förflyttning oavsett om det var ett enkelt steg eller en svårare klätterpassage. Att det stupade tusen meter åt båda håll fick man försöka glömma. Snart nog var vi i hälarna på Japanen och hans guide. Det var bara en fil så omkörning var inte det lättaste. Japanen betedde sig mycket osäkert och det verkade som om han hade överskattat sin förmåga. Samtidigt som solen bröt horisonten tog vi oss förbi det japanska följet som vi aldrig såg till mer. Snöfallet tidigare på natten hade gjort kammen betydligt mera vansklig än normalt eftersom berget på vissa ställen var täckt med ett tunt islager. Jag var noga med att memorera Uelis vägval på de svårare ställena.

Någon halvtimma förflöt och det började uppträda blodfläckar här och där på berget. Förklaringen visade sig vara att John från London hade skurit sig illa i handen på en vass stenkant. John såg för övrigt rätt tagen ut när vi trängde oss förbi. Jag hade själv från och till tagit på och av mina handskar. Det blev kallt och när jag skulle sätta på dem så hade jag bara en. Den andra var förmodligen någon kilometer lägre ner. Bergförare är ett stolt släkte. Man skall veta att de förmodligen har närmare släktskap med bergsgetter än med människor. Bland det mest förnedrande som kan ske är om föraren inte klarar av en situation på annat sätt än att lägga sig på mage och hasa bakåt. Vi kom till en passage som kan beskrivas som en sådan där bygelhäst man hade i skolgymnastiken, dock fem meter lång, lutande nedåt och täckt med glansis och därtill en kilometer till golvet - på var sida. ”Look at the guide!” sa Ueli när han skamset hasade över hästen. Hur jag själv kom över vet jag inte riktigt, men på något sätt gick det. Fortsättningsvis fick jag en påminnelse av mänskliga realiteter. I allra sista stund lyckades jag och repet undvika en sten som hade varit utsatt för ett ”call of nature”.

Nästa prövning var det svåraste stället på hela kammen, en hundra meter hög brant bumling som kallas ”das Grosse Turm”. För att göra leden möjlig för oss vanliga har den lokala bergförareföreningen haft vänligheten att sätt upp ett permanent rep till hjälp vid denna svåra och långa passage. Det var bara det att repet denna dag var stelfruset och täckt med ett tunt lager is. Någonting i stil med ett såpat stuprör modell mindre. För att få en objektiv bild av vad som hände sedan måste det först sägas att Ueli utan till synes några problem försvann uppåt. Jag själv däremot kämpade frenetiskt och med hjälp av det bångstyriga repet tog jag mig upp tjugo meter i taget. Vid något tillfälle var jag på vippen att ge upp, men skam den som ger sig tänkte jag och försökte få i mig mer syre vilket det inte var så gott om på den här höjden. Hela tiden säkrade Ueli mig med sitt rep. Det som hade hänt om jag tappat taget och fallit hade varit att jag hade hasat ner några meter och blivit hängande - tror jag. Nu hände inte det som väl var. Men vad som istället hände var att jag fick se mina solglasögon, först sakta sedan med allt större fart, försvinna ner i djupet. ”Först ena hansken och nu solglasögonen”, vad skulle ske härnäst?

Min stolthet består i att aldrig föreslå en rast. Men när Ueli till slut efter vad som verkade vara en oändlighet föreslog en paus var ingen gladare än jag. En halvliter sött kallt te och en chokladbit slank ner. Vid horisonten såg vi Matterhorn och lägre bort även Mont Blanc. På närmare håll, nästan som man kunde ta på dem, låg de vackra fyratusenmeterstopparna Mönch och Jungfrau. Ueli berömde mig och sa ”you did well”. Han är lite psykologisk och jag har kommit på att hur jag än beter mig får jag alltid beröm. Ingen rast ingen ro, en timma återstod till toppen och den sista biten var det snö. Vi tog på oss de spikförsedda stegjärnen och med isyxan i handen bar det i väg uppåt igen. Mestadels gick färden något till vänster om själva kammen. Det gällde att vid varje steg få i isyxan ordentligt så att den kunde hålla en kvar om fotfästet skulle brista. Detta är ett tröttsamt förfarande eftersom det är tungt att rycka upp yxan igen. Till slut började jag fuska och bara köra ner yxan en liten bit. En tillrättavisning kom från Ueli. ”Skulle bara kontrollera att du är vaken”, försvarade jag mig.

Ueli på toppen
Toppen består av en svagt överhängande snökam. Färden gick bakom kammen till en början men till slut fick vi inte plats längre. Klockan var halv tio när vi med isyxan högg en öppning i kammen och klättrade upp. Ueli gick före de sista tjugo metrarna och lyste med videokameran när jag kom vinglande. Rakt nedanför fanns den berömda 1800 meter höga nordväggen. ”Gratulieren”, sa Ueli och vi omfamnade varandra. Jag tog isyxan och skrev i snön på den allra yttersta toppen; HW-50. Det kändes lite högtidligt att stå på toppen av Eiger, 3970 meter över havet, denna dag den första augusti 1996, speciellt som det också var min 50-års dag.

Efter sedvanlig fotografering var det dags att tänka på nedfärden. Två alternativ fanns och planen var att vi skulle gå via Eigerjoch och ta oss över till Mönchjochhyttan. Utan tvekan en spännande utmaning då ingen hade gjort denna nedstigning ännu under innvarande säsong. Men på grund av att jag hade tappat mina solglasögon valde vi i stället att gå ner via västflanken. Trots att den leden var längre gick den mindre i snö och jag skulle ha större chans att klara ögonen från den starka solen. Vi hade hela 1650 meter, vertikalt mätt, ner till civilisationen.

Det såg ut som om några människor befann sig en bit längre ner. Här inträffade den första incidenten när jag oförsiktigt sparkade till en lös sten så att den föll i riktning mot folket nedanför. Det hela avlöpte som tur var lyckligt men för en gång skull fick jag inte beröm av Ueli. Vi tog oss försiktigt ner och när vi kom närmare såg vi att det var fyra japanska kvinnor. De satt ihopkurade likt skrämda fågelungar. De fyra var de som hade startat ett dygn tidigare från hyttan. På grund av det dåliga vädret blev de tvingade att tillbringa natten på den smala kammen. Japaner har en förmåga att se glada ut i alla väder och de förnekade bestämt att de behövde hjälp.

Ner längs västflanken
På strategiska ställen fanns det till en början fästpunkter, så kallade rapellfästen, inborrade i berget. Med hjälp av dessa firade vi oss ner fem replängder. Den andra incidenten inträffade när jag vid en firning valde den väg som såg naturlig ut. Den visade sig mynna vid ett i ett isfall och när jag skulle klättra upp igen lossnade ena stegjärnet från kängan och blev hängande i en rem runt vristen. I det utsatta läget var det inte helt enkelt att få fast det igen. När jag vid nästa nedfirning skulle jag säkra mig i rapellfästet fick jag nya problem. Trots många försök nådde jag inte fästet som var placerat mycket utsatt. Ueli ropade något uppifrån men jag hörde inte vad. Förklaringen till mitt dilemma var att jag hade hittat fel fäste, det rätta fanns lägre upp och var enkelt att nå. I fortsättningen var leden svår att hitta och jag ville inte tänka på vilka svårigheter som skulle uppstå om vädret skulle försämras. Viss indikation på oväder fanns vid horisonten där moln tonade upp sig. En halvtimma förflöt och jag tyckte inte att vi kom närmare målet. Att gå ner innebär att man hela tiden påfrestar knäna. Det var något bättre att gå i snö än på berg så vi kryssade för att utnyttja de små snöfält som fanns.

Två år tidigare var Alison Hargreaves var på väg ned längs västflanken. Jag hade nyligen läst hennes bok ”A Hard Day’s Summer” där hon berättar vad som hände. Hon måste ha stått mer eller mindre på samma hylla som jag gjorde. Enda skillnaden var att hon hittade en Gore-Tex jacka. Efter hand upptäckte hon längre ner flera saker, bland annat byxor och ett stegjärn. Slutligen kom det oundvikliga, en människa i grotesk ställning blev synlig nedan en klippa. Det visade sig att två spanjorer hade startat upp för västflanken tidigt på morgonen. Efter ett par timmar hade den ena valt att gå ner medan den andra fortsatte på egen hand. I det varma vädret hade den som fortsatte tagit av sig ytterplaggen och lagt dem under locket på ryggsäcken. Något gick fel, ingen vet vad, och han föll. Jag försökte låta bli att tänka på den stackars spanjoren och koncentrerade mig noga på mina egna förehavanden. Alison spände bågen lite för hårt och omkom på K2 året efter.

Ungefär halvvägs ner upptäckte vi två par, österrikare och tyskar, som var på väg uppåt. Då Ueli trodde att vädret var på väg att försämras drastiskt avrådde han de fyra att fortsätta. Österrikarna vände och slog följe med oss medan tyskarna fortsatte. Då jag inte hade krafter till övers för konversation nöjde jag mig med att lyssna. De två unga österrikarna verkade påtagligt imponerade när de fick veta att Ueli gjorde guidade turer uppför nordväggen på Eiger. Riskfaktorn var hög och därmed priset 3500 Sfr.

Fortfarande var det långt kvar och törsten blev mer och mer påträngande. Jag hade bara druckit en liter på de senaste åtta timmarna och Ueli gav mig sina sista droppar kallt te. I guidboken står om västflanken ”Sehr lang und muhsam” vilket lär betyda mycket lång och tröttsam, jag kunde inte annat än instämma. När vi nådde det sista och flacka snöfältet gjorde vi något roligt, vi satte oss och åkte kana något hundratal meter. När vi närmade oss järnvägsstationen Eigergletscher passerade vi en ensam ung kvinna som satt på en sten. Ueli bytte några ord med henne. Min nyfikenhet tog överhanden och jag frågade, ”Vem är det?” Det visade sig att hon var gift med guiden som gick tillsammans med John från London. En blick uppåt berget avslöjade inget och jag undrade om de överhuvud taget skulle komma ner - vår väg.

”We were the fastest today!”, sa Ueli berömmande samtidigt som jag i ett svep tömde två Coca-Cola. Han tillade, ”nästa år kan vi bestiga Schreckhorn som är av samma svårighetsgrad, bara lite längre”.

© Hans Wennerström, Augusti 1996

Tillbaka