Att bestiga en fyratusenmetare
Toppkammen på Mönch
Munken
Man får många idéer här i livet men endast ett fåtal blir verklighet. Vår idé var
att bestiga ett berg som är högre än fyra tusen meter. Som det ska visa sig kom ide'n
att realiseras. Vilken av alpernas 79 toppar över 4000 meter skulle vi välja? Eftersom
vi är nybörjare så skulle nog den enklaste passa. Efterforskningar gjorde klart att det
inte finns någon enkel fyratusenmetare. Alla är mer eller mindre svåra. Det är
förhållandena som avgör. Den mindre svåra toppen kan bli mycket svår att bestiga om
vädret är dåligt. Detta faktum skulle vi delvis komma att få erfara. Alltnog så
fastnade vi för Mönch som är 4099 meter hög och kommer på 52:a plats bland alpernas
toppar. Das Mönch, eller som vi säger munken, är det fjärde högsta berget i
Schweiziska Berner Oberland. Den främsta anledningen till att vi valde Mönch är att man
kan starta toppbestigningen från en förhållandevis hög nivå. Utgångspunkten är
Europas högst belägna järnvägsstation Jungfraujoch som ligger på 3454 meters höjd.
Munken omges av två betydligt mer kända och omskrivna berg, "Der Eiger" och
"Die Jungfrau". Man talar om trestjärnan; den grymme, munken och jungfrun.
Dessa tre majestätiska toppar kan en klar dag ses ända från staden Bern belägen cirka
10 mil norrut. Som alternativ kan de tre ses på framsidan av den Europakarta som sålts
på extrapris i svenska boklådor i somras.
Amatörer
Fas två i att förverkliga vår idé bestod i att få bekräftat att två vanliga
göteborgare kan bli bergsbestigare på ett par dagar. Vi tillskrev
"Bergsteigerzentrum" i Grindelwald, alpbyn som ligger granne med Stenmarks
Wengen, där vi fick veta att två dagars utbildning var ett krav för att en lokal
"Bergführer" skulle göra en toppbestigning med oss. Inga amatörer bestiger
några toppar på 4000 meter på egen hand, tågordningen är att man hyr en erfaren
bergsguide som visar vägen och svarar för säkerheten.
Bergsbyn
Grindelwald, den gamla glaciärbyn som ligger vid foten av berömdheter som Wetterhorn och
Eiger, blir vårt basläger, närmare bestämt hotellet med det passande namnet Eiger.
Förmodligen är Grindelwald den plats på jorden som ger turisten den mest dramatiska
bergupplevelsen från hotellfönstret. Den lilla byn består av en lång gata kantad av
hotell och resturanger. Utsikten är magnifik och kan rekomenderas alla som är beredda
att göra en avstickare från de stora stråken genom alperna. Är man dessutom vid stadd
kassa blir en tågtur upp i Jungfraumassivet en upplevelse för livet.
Grönbete
Sagt och gjort, lördagen den första september skulle vi infinna oss på avtalad plats i
Grindelwald för vår första lektion. På grund av andra omständigheter blev vår resa
genom Europa något krokig. Från Bryssel i Belgien till Basel i Schweiz åker vi med
Iris. Till skillnad från Sverige har fortfarande tågen i Europa egna namn. Två
"begsbestigare" kring de fyrtio upplever hur det är att tågluffa med
ryggsäck. Vidare till Bern och Interlaken där vi fortsätter på den smalspåriga
kuggstångsbanan som går upp i bergen, ett eldorado för den järnvägsintresserade. Med
viss spänning går vi till avtalat möte för att träffa vår he-man till bergsguide.
Han heter Johann och är en liten tystlåten piprökande bonde i 50-års åldern. Korna
har han på grönbete uppe bland bergen på sommaren. Skor är viktigt, vi köper nya
bergskängor till det fasila priset av 230 SFr. Schweiz är nästan lika dyrt som Sverige
om man undantar ölet.
Följa John
Första lektionen i bergsbestigning går ut på att följa John, eller Johann om man skall
vara noga. Johan går före upp och ner över enkla berghällar. Verkar hyfsat enkelt det
här med bergsbestigning tycker amatörerna och följer efter. I nästa moment lär vi oss
att knyta knopar och hur man firar sig ner med hjälp av ett rep. Vi tar på oss
klätterselen som har en ögla på bröstet där repet binds fast. I änden på ett rep
ner för ett stup på 10 meter, vi förstår att det är här som agnarna skiljs från
vetet. Efter att ha abseilat ner, som uttrycket är, ett 10-tal gånger med hjälp av
olika varianter på knopar och karbinhakar är det dags för lunchpaus. Vi upplever en
mindre chock när Johann kommer gående utför den lodräta bergväggen med näsan neråt
endast hållande repet mot höfterna. Ett knep som förmodligen sätter alla nybörjare
på plats, mycket imponerande. Under lunchpausen i solgasset berättar Johann lite om sig
själv. Han har två söner, en på 25 år och en på två veckor. Johann säger att vi
ska klättra lite på eftermiddagen. Vi betraktar den lille mannen med viss skepsis då vi
bokstavligen lägger våra liv i hans händer.
Faller..
Iförda klätterselar sammanbinder vi oss i ett 40 meter långt rep. Johann ger sig på
lätta fötter av uppför den i vårt tycke alltför vertikala bergväggen. Det hela går
ut på att hitta grepp för fingrarna och centimeterstora hyllor att sätta fötterna på.
I varje skede när vi klättrar är repet säkrat i berget samtidigt som Johann ser till
att repet har så lite slack som möjligt. Vid ett tillfälle tappar en av amatörerna
fotfästet och faller - en halvmeter eftersom repet är säkrat. Knepet med
klippklättring är att se upp. Tittar man nedåt är det lätt att börja fundera över
ett och annat med oönskade geléeffekter som följd. Ibland är vi tvugna att traversera,
dvs förflytta oss i sidled för att komma vidare uppåt. Vid traversering har man normalt
ingen fast punkt högre upp på berget vilket känns mycket osäkert. Vi tar en paus på
en smal hylla ett hundratalmeter upp på den i vårt tycke ännu mer vertikala väggen.
På de lilla vägen nedanför upptäcker vi en samling turister som med kikare följer
våra äventyr. På nervägen ser vi i berget inskrivet ett namn följt av årtalen
1968-1989. Ingen frågar vad det betyder.
Ishackan
Dag två skall vi lära oss glaciärteknik, det vill säga hur man tar sig fram och upp
på väggar av is och snö. Första momentet blir att ta oss upp på den övre
Grindelwaldglaciären som utmynnar vid sidan av det bildsköna och svårtillgägliga
berget Wetterhorn. Det påstås att Winston Churchill besteg det 3750 meter höga
Wetterhorn i början av seklet vilket i så fall var en stor prestation. Grindelwald
ligger på 1000 meter och vi ska upp till cirka 1700 meter. En dryg vandring och
klättring, ibland på fasta 10-meters vertikala stegar, för oss till glaciärens kant.
Titta-uppåt tekniken är till god hjälp. Vi knyter på oss spikförsedda järnskor, så
kallade stegjärn, för att få fäste på isen. Bergsbestigarens attribut nummer ett,
ishackan, är ett måste i den här miljön. Kopplade till ett rep trampar vi på osäkra
fötter iväg uppför den solbelysta glaciären. Ibland brakar det till någonstans när
ett stort isblock rör sig. Johann suger obekymrad på sin pipa och går vidare över
smala iskammar med de två amatörerna i släptåg. Vi lär oss att gå upp för branta
isväggar, ibland genom att hugga trappsteg i isen. En av amatörerna hasar ner från en
brant och slår sig i knät. Ett viktigt moment är att lära sig hur man på egen hand
tar sig upp från en glaciärspricka. Man kan säga att vi nästan kom upp. Aptiten växer
och en amatör för Matterhorn på tal. Matterhorn är en lång klättring säger Johan
och ser något tvivlande ut. Att vara på en glaciär en hel dag är en stark och
spännande upplevelse. Att på kvällen gå genom byn hem till hotellet i full
bergbestigarmundering inför turister med stora ögon är också en upplevelse för en
amatör...
Mot toppen
Vi möts klockan 7.00 för att ta första tåget upp till Jungfraujoch.
Tåget glider sakta uppför under Eigers skräckinjagande nordvägg där så många
alpinister fått sätta livet till. Vi byter tåg vid stationen Kleine Scheidegg som
ligger på 2061 meters höjd, för övrigt den plats där man bäst kan se den 1800 meter
höga nordväggen på Eiger. Efter två fina dagar ligger nu ett stabilt molntäcke på
3000 metersnivån gömmande vårt mål, toppen av Mönch. Tåget tar oss vidare i tunnel
genom Eiger. Första stoppet är stationen Eigerwand där de resande kan titta ut från
stora fönster i Eigerväggen. Johann sitter kvar sovande på tåget medan amatörerna
rusar ut med kameran i högsta hugg. Uppe vid Jungfraujoch stannar vi en stund för att
vänja oss vid höjden. Av Europas "häftigaste" utsikt ser vi inget eftersom
det är igenmulet. En bergsguide säger tyst och allvarligt till en annan: "det
snöar på berget". Vi skall bestiga Mönch via den sydöstra kammen. För att nå
dit måste vi gå över en glaciär. Vinden viner och snön tilltar. Höjden känns i
benen. Efter en timma når vi fram till startpunkten för själva toppbestigningen. Vi tar
på oss mer kläder och börjar klättrigen av de sista 700 metrarna som till börja med
går över sten och stora kilppblock. Vinden kommer hårt in från sidan. Sikten är
dålig. Vi måste över en snökam och sätter på oss stegjärnen. Snökammar avlöses av
klippartier. Höjden påverkar oss och det krävs två andetag för varje steg. Färden
går sakta uppåt och ingen säger något men amatörerna tänker att nu är vi snart
uppe. Långt senare säger Johann: "Nu är vi snart halvvägs". Humöret sjunker
men det gäller att ej ge upp utan att trampa vidare. Vi kommer till en smal snökam som
med 45-graders lutning verkar leda upp i himlen. Det där med att titta uppåt kanske inte
är så lyckat när allt kommer omkring. Ner med huvudet, den ena foten sätts framför
den andra och så småningom avtar lutningen samtidigt som kammen blir smalare. För ett
ögonblick ökar sikten och vi konstaterar att vi går på en halvmeters bred snökam med
500 meters stup på båda sidor. Det finns inte ens plats att stödja sig på ishackan.
Till slut efter en evighet (som senare visade sig vara tre timmar) stannar vi eftersom det
inte går att komma högre åt något håll. "Gratuliren" säger Johann. Sikten
är obefintlig, vinden är hård och snögloppet svårt. Det är inte utsikten som räknas
utan det faktum att vi är här säger den ena amatören bakom ett par igenisade
glasögon. Det här är något att ha i bagaget när man gör bokslut en gång i tiden
säger den andre i genomvåta yllevantar. Klockan visar 12.17 måndagen den tredje
september 1990 och platsen är den 4099 meter höga toppen på Mönch.
© Hans Wennerström, Maj 1996