Nadelhorn, en av dynggrepens spetsar
Lenzspitze och Nadelhorn
Lördag den 2/8 1997
För ett par år sedan köpte jag en bok som heter "Att resa och skriva". Jag
har läst den många gånger, eller rättare sagt, jag har börjat läsa den många
gånger. Det är en sorts handbok, men problemet är att den är så tråkig att jag
vanligen tappar tråden efter fem minuter. En sak har den lärt mig många gånger
eftersom det står i början; att man inte skall börja med att beskriva färden till
flygplatsen. Alltså hoppar vi över den biten och går direkt på flygplatsen istället.
Olika incheckningsdiskar har olika status. Jag tog sikte på den med korta kön, den som
skulle till Bryssel. I kön intill, den långa kön, hade alla kortbyxor och skulle till
Mallorca. De tre som stod före i min kö hade alla svarta kostymer. Bryssel ja, tänkte
jag, där kommer man nog inte in om man inte har svart kostym. Det blev min tur och jag
slängde fram kuveret med biljetterna och sade, "icke rökare och en plats vid
gången, tack". Hon studerade noggrant biljetten och utbrast med högtalarröst,
"för det första var det länge sedan vi slutade med rökare på den här turen och
för det andra är det här en tågbiljett". Det ser rätt roligt ut när alla i en
kö iklädda kortbyxor på väg till Mallorca vänder på huvudet samtidigt. Det kunde ha
varit ännu roligare om det inte hade varit jag som var målet för allas blickar. Jag
ursäktade mig och tog fram kuvertet med flygbiljetterna som såg lika ut som det med
tågbiljetterna. Det imponerade inte på damen bakom disken som uppenbarligen saknade
humor. Situationen påminde mig om den där gången på Nordstadstorget inne i Åhléns
mataffär. Hon som satt i kassan kunde beskrivas som ett blont bombnedslag med ett
stenansikte som inte med en min gjorde notis om kunderna. Den yngre engelsmannen före mig
i kön betalade sina saker utan att blondinen i kassan noterade honom. När det var klart
höll han fram en kupad hand med några mynt och lyfte upp en krona med den andra handen
samtidigt som han frågade, "How much does a smile cost?" Jag såg att det
ryckte till i ena mungipan på blondinen - men inte mer. I mitt fall med damen i
incheckningsdisken hade inga enkronor i världen åstadkommit ett leende. "Jaså, en
dag med mothåll", tänkte jag när jag gick uppför den trasiga rulltrappan. Det
satt redan en dam på 16C, min plats. Här uppstod en situation som innehöll mycket
revirtänkande. Damen pratade franska och det framgick tydligt att hon inte tänkte flytta
på sig. Det slutade med att en flygvärdinna fick rycka in och medla. Det visade sig att
jag hade fel, 16C var platsen bakom. Till mitt försvar måste sägas att skyltarna satt
lite snett i förhållande till platserna. Men vem som hade medresenärernas sympati
rådde ingen tvekan om. "Jaså, en sådan dag", tänkte jag igen.
Bytet i Bryssel gick konstigt nog utan intermezzon, men det som hände på flygplatsen i
Geneve var bara en naturlig fortsättning på "en sådan dag". Där stod jag,
där stod hon den kraftiga damen från Oslo. Där stod inte våra väskor, bandet var tomt
och hade slutat att gå. En halvtimma förflöt och tillståndet förändrades inte.
"A funny thing happend to me on my way to Geneva", sade jag till henne bakom
bagageklagomuren. "Va", svarade hon. "I lost my luggage", fortsatte
jag glatt. Tålmodigt fyllde jag i alla papper och lommade iväg utan väska. Den lilla
malören medförde givetvis att jag missade tåget med fem minuter. Säga vad man vill om
Schweiz, tågen går i alla fall ofta och jag behövde bara vänta en timma på nästa.
"Samstagstimmung" eller intern kommunikation:
- Du ser ut som du sålt stegjärnen och tappat pengarna.
- Vad kan du begära när väskan med hela utrustningen är borta?
- Du får väl försöka se lite positivt på situationen för sjutton.
-Vad skulle det vara? T-skjortan som jag var tvungen att köpa för 30 Sfr, kanske?
- Ryck upp dig, från och med nu kan det bara bli bättre.
- Javisst, du har rätt. Det regnar i alla fall inte och tänk att tanten på hotellet var
villig att låna mig sina egna kängor så länge.
- Se där, du tar dig. Du mår ju som en kung, har till och med ätit pizza. Det är det
jag säger, hänga läpp är inte din stil.
- Okej, okej...
Söndag den 3/8
Det var länge sedan jag sov elva timmar, vilken lyx! Utrustningen skulle förhoppningsvis
komma på eftermiddagen men något måste jag göra tills dess. Så i väg med finskorna
på, de där av märket Lloyd som kostade tolv hundra för tio år sedan. Och med
t-skjortan som hade kostat 30 Sfr dagen innan. Två målsättningar framstod som
självklara, att inte skita ner varken gamla skor eller ny t-skjorta. I brist på bättre
trampade jag iväg mot toppen på en linbana, stationen Hanning. En nätt tur på 500
höjdmeter med utvägen att ta linbanan ner igen. Och så har vi det där med att
fotografera. Ytterligare en intern uppgörelse slöts, att inte ta ett enda platt kort på
berg "långt därborta". Anledningen är givetvis att jag redan är ägare till
ett stort antal dylika. Nej, förgrund, mellangrund och bakgrund skulle det bli. De
första fem bilderna tog jag med grankvistar hängande in från höger.
Det är sed att man hälsar på okända när man vandrar i alperna. Jag som är speciellt
artig försöker alltid hinna först med en hälsningsfras. Problemet är bara att jag
aldrig kommer i takt. Jag säger "Hello", de svarar "Guten Tag", jag
säger "Guten Tag" nästa svarar "Grüss Gott", jag säger
"Grüss Gott", nästa svarar "Grütse", jag säger
"Grütse", nästa svarar "Bon Jour", jag säger "Bon Jour",
nästa svarar "Hello", och på den vägen är det. Genomsvett men med skorna i
någorlunda behåll satte jag mig på en bänk och betraktade utsikten en stund. Med
kikarens hjälp gick det att upptäcka ett nästan sammanhängande långt replag ända upp
till fyratusenmeterstoppen Allalinhorn. Det är inte för inte som Allalinhorn är den
enklaste toppen över 4000 meter att bestiga. Det handlar om en snöbacke på 400
höjdmeter från utgångspunkten restaurangen vid Mittel Allalin. Dit tar man sig med ett
speciellt underjordiskt tåg. Guideboken berättar om att den största objektiva faran är
att bli påkörd av morgonpigga slalomåkare.
Skära grisar
Den
perfekta bilden. Är det möjligt att det kunde hända mig? Stigen blockerades av grisar,
ja vanliga svenska skära grisar. Bakom fanns en alphytta prydd med flaggan, den skarpt
röda kvadraten med det vita korset. Och där bakom Allalinhorn mot en blå himmel. Efter
en stund hade jag allt i sökaren och tryckte av. I samma sekund kändes något konstigt
på min vänstra fot. Det var en gris som slickade på skon så att den blev blöt. Min
vänstra sko var alldeles blöt av grisslick! Jag övervägde att sticka fram den högra,
för symmetrins skull, men avstod. Färden gick vidare ner mot byn med en torr och en våt
sko, finsko närmare bestämt.
"Ich suche ein Koffer", sade jag på min bästa skoltyska till damen vid
busstationen. "Ja, den kom för fem minuter sedan", svarade hon på sin bästa
"Schwyzerdütsch". "Du är en ängel", sade jag på något språk,
vilket det nu var. Jag ville ha så mycket höjdtillvänjning som möjligt inför de
kommande dagarna så det blev en tur nummer två trots att solen för ett bra tag sedan
passerat zenit. Med nästa linbana bar det iväg upp 600 meter till bergstationen
Plattjen, denna gång i oslickade mera rejäla saker på fötterna. Målet Britanniahyttan
låg två timmar bort. Egentligen trodde jag att den utflykten skulle ske utan noterbara
händelser. Men så icke. Leden går runt berget Mittagshorn och utefter en lång sträcka
går man på en dryg meter avsats högt över dalbotten. Men framförallt är berget brant
uppåt. Det är löst, nästan ruttet ovan leden. Det var ingen tvekan, det var ljudet av
sten som ramlade och studsade. Vad gör man? Stå stilla, springa bakåt eller springa
framåt? I brist på bättre lutade jag mig inåt och drog upp ryggsäcken över huvudet.
Fem meter från mig slog två knytnävsstora stenar ner. Efter en stund blev det tyst och
jag tittade försiktigt upp. Vad får jag se? Jo en hel getfamilj på en liten hylla.
Bergsgetter är vackra djur med en osannolik balans men man bör undvika att ha dem rakt
ovanför sig. Jag plockade upp en av stenarna som en souvenir och gick vidare.
Måndag 4/8
Freddy var tidigare än jag till vårt möte vilket är högst sällsynt när jag är en
part i sådana sammanhang. Alfred Grossnicklaus; den halvblonde takläggaren,
skidläraren, bergföraren som var gift med en amerikanska. Halvblond, som han själv
sade, för att han var helblond men med ett hårfäste på högsta punkten på hjässan.
Som kompensation bar han för det mesta en mössa, en sorts tibetansk karott som var unik
och, om sanningen skall fram, rätt klädsam. Vi hade träffats en gång tidigare i
samband med bestigning av Wetterhorn för fyra år sedan då han guidade en holländare.
Tanken var att vi skulle göra ett försök på 4000-meterstoppen Nadelhorn. Varför just
Nadelhorn när det finns 80-talet andra att välja på? En liten bakgrund kan vara
nödvändig för att få lite insikt i frågan.
Rhonedalen
sträcker sig i Schweiz från Genevesjön österut upp mot de kända alppassen Grimsel och
Furka. I dalen råder medelhavsklimat med vinodlingar på sydsluttningarna. Huvudorten
heter Brig varifrån de två Simplonrören tar tågen till och från Italien. Innan man
kommer så långt österut som till Brig ligger den lilla staden Visp från vilken en smal
dalgång skär söderut. Visperdalen, som den heter, delar sig efter ett par mil vid orten
Stalden i två grenar, Matterdalen till höger och Saasdalen till vänster. Längst upp i
Matterdalen ligger den alltför kända turistorten Zermatt och vore det inte för att
Matterhorn stod i vägen skulle man hamna i Italien om man fortsatte vidare söderut.
Längst upp i Saasdalen ligger den alltför lite kända turistorten Saas-Fee där vägen
söderut också blockeras av bergen. Mellan de två dalarna finns Schweiz högsta interna
bergmassiv. Det går under namnet Mischabelgruppen, ett namn med en klar poetisk klang.
Emellertid missfärgades klangen något när jag härförleden fick veta namnets ursprung.
Det härrör från det tyska Mistgabel som på svenska torde översättas med det mindre
poetiska dynggrep. Namnet är förståeligt eftersom topparna ligger som spetsarna på en
dynggrep. En av spetsarna är just Nadelhorn som vi planerade att bestiga, en klassik
bestigning där en lång och smal snökam leder till toppen. Hela Mischabelgruppen består
av hela nio toppar över 4000 meter. Den norra delen som är svårtillgänglig kallas
Nadelgrat med Dürrenhorn 4035m, Hohberghorn 4219m, Stecknadelhorn 4241m och själva
Nadelhorn 4327m. Från Nadelhorn leder traverser söderut till Lenzspitze 4244m, Dom 4545m
(högsta toppen belägen helt inom Schweiz) och via den berömda Djävulskammen med 5
timmars delikat balanserande till Täschhorn 4490m. Slutligen lite längre bort anknyter
också Alphubel 4206m och Allalinhorn 4027m till massivet.
Mischabelhyttan
Under
två hela dagar hade Mischabelguppens toppar envist gömt sig i moln och så var fallet
även denna dag när Freddy och jag satt och pratade utanför busstationen i Saas-Fee.
Målet för dagen var Mischabelhyttan, en liten nätt promenad på 1550 höjdmeter. Vi
bestämde oss för att ta den lilla genväg som finns, linbanan 500 meter upp till
stationen Hanning där jag för övrigt träffade grisarna dagen innan. Sista korgen gled
iväg samtidigt som vi skulle köpa biljett. Det var oåterkalleligt lunchstängt en timma
fick vi veta. Vi går hela vägen sade jag utan att riktigt tänka mig för. I god fart
gav vi oss iväg endast iklädda shorts och en alldeles för tung ryggsäck. Det är
oförståeligt att en på 30 liter kan bli så tung, jag överväger allvarligt att skaffa
en 10 liters. Efter två timmar kände jag att ångan började ta slut så sista delen
fick gå på ren vilja. Hyttan ligger mer eller mindre rakt över huvudet hela tiden och
stigen letar sig sicksack så sakteliga upp. När jag tittade upp var känslan, "så
långt kvat trots att vi gått så länge". Sista delen var riktigt besvärlig men
det fanns vajrar fastsatta på de mest utsatta partierna som Freddy satte en ära i att
inte röra. Jag var inte lika nogräknad.
Jag
fullständigt ramlade ihop på min tilldelade halvmeter av den långa sovbritsen. Jag
frös, jag hade huvudvärk, jag sov och jag var vaken, alltihop på en gång. Efter ett
par timmar stack Freddy in huvudet genom dörrspringan och förkunnade att det var middag.
Två aspirin och två skedar soppa var allt jag fick ner. Det rådde inget tvivel om vad
felet var; det var höjden 3340 meter tillsammans med den kraftiga ansträngningen som
färden upp till hyttan hade inneburit. Efter en stund släppte huvudvärken och jag
kände mig lite bättre till mods. Men ändå gnagde en oro inför morgondagen då vi
skulle upp ytterligare 1000 meter. Moln täckte fortfarande Mischabelguppens toppar men
rakt över dalen lyste kvällssolen på Weissmieskedjan, också den över 4000 meter.
Skådespelet var så vackert att det blev trängsel utanför hyttan när alla skulle
fotografera och ta för sig av almanacksmotivet. Även jag tog några bilder trots att det
inte fanns några grankvistar att använda som förgrund. Det blev en lång natts färd
mot dag, folk runt omkring snarkade och hade andra mindre trevliga hyss för sig. För en
kort stund kom John Blund eller vem det nu var.
Tisdag 5/8
Det var på sätt och vis en befrielse när Freddy väckte mig klockan halv fyra.
"Hur är vädret?", var min första fråga. "Stjärnklart", fick jag
till svar. Jag kunde inte bestämma mig för om det var bra eller dåligt. Det var nog bra
när allt kom omkring och jag fått på mig utrustningen i halvdunklet. Frukost var kanske
inte rätta ordet men två tuggor på en mörk brödbit och en mun kaffe fick jag i mig
till slut. Välbefinnandet var starkt begränsat. Stjärnorna glimmade i den kalla natten
när vi i hopknutna i repet lämnade hyttan en halv timma senare. Runt omkring oss rörde
sig ett tjugotal andra morgonpigga bergsbestigare, några med Lenzspizte som mål, för
andra liksom för oss var siktet inställt på Nadelhorn, en nätt vertikal resa på en
kilometer. Det tog 45 minuter att ta oss upp genom stenpartier till Hohbalm glaciären. De
flesta stannade där för att ta på stegjärn, men Freddy och jag fortsatte på
vibramsulor eftersom snön var hård och fin. Det hade som följd att vi blev första par
ut på glaciären. Ensamma strävade vi fram i pannlampans sken. Ibland var repet två
meter mellan oss och ibland sträcktes det ut till sin fulla längd, allt efter hur
farliga Freddy bedömde de bryggor och sprickzoner vi passerade. Att färdas på en tyst
glaciär med endast stjärnorna som åskådare är en fridfull sysselsättning där
tankarna kan få spela fritt, om det till äventyrs finns något tänkvärt på lager. Så
småningom närmade vi oss den snöbrant som ledde upp till sadeln där själva
toppbestigningen skulle börja. Sadeln har namnet Windjoch och ligger ett par hundra meter
ovan glaciären. Segt, jag kände att det gick segt när vi sicksackade oss upp. Till
slut, långt senare än jag hade trott, var vi uppe ungefär samtidigt som morgonljuset
konkurrerade ut pannlampan. Namnet Windjoch gjorde verkligen skäl för sig då en isande
vind välkomnade oss när vi tog det sista steget upp. Under en kort paus satte vi på
stegjärn och mer varma kläder. Den långa ryggen som leder mot toppen påminde lite om
den kända himmelstrappan Biancograt på Piz Bernina som ligger borta i Graubünden i
östra Schweiz. Ibland mycket brant och ibland bara brant stävade vi uppför. Snön var
fast och stegjärnen bet bra. Vi gick med ett par meters rep mellan oss, Freddy först och
jag efter. Det enda som störde friden var min onormalt hårda andhämtning. Flåsande är
en mer träffande beskrivning. Att ta paus ofta hjälper inte utan det bästa är att
hålla ett lugnt och stadigt tempo. Endast en gång stannade vi på den smala kammen och
drack lite vatten. Inte ett moln syntes till på himlen.
Östväggen på Lenzspitze
Vad som istället syntes till var den 600 meter höga östväggen på Lenzspitze. Från
vårt håll såg väggen absolut vertikal ut men i själva verket är medellutningen cirka
45 grader. Tiotalet prickar rörde sig sakta upp, vi såg inte att de rörde sig men vi
visste. Det var folk, som vi hade pratat med i hyttan kvällen innan, som nu klättrade
den spektakulära isleden. Jag sneglade längs vår kam, toppen kändes otäckt långt
borta. "Hur långt är det kvar?", dristade jag mig att undra. "En och en
halv timma", tyckte jag Freddy svarade. Antingen sade han "ein halb" eller
"ein und ein halb". Det var nog det första, önsketänkte jag för mig själv
när vi fortsatte vidare längs kammen. Det kändes som alla cylindrar inte var igång
vilket är en klar nackdel när man befinner sig över 4000 meter. Från början hade mina
tankar kretsat kring att "göra" hela den långa Nadelgrat med sina fyra toppar.
Det är tveksamt om det hade varit ett realistiskt företag även om jag hade varit i
normal form. Den kammen såg otroligt lång och besvärlig ut. Nu räckte det och blev
över med den återstående biten som låg framför oss. De sista hundra meterna är berg,
eller rättare sten, eller ännu mer rätt, isbelagd sten. Vi kom i kapp ett replag på
tre spanjorer som i god fart hade passerat oss en stund tidigare. Nu ropade de högljutt
till varandra och stod i med diverse säkringsprocedurer medan Freddy och jag kortrepade
smög oss förbi på till synes säkrare fötter. Toppkorset kom sakta, så sakta
närmare. Till slut utan jag riktigt visste hur det gick till så hängde jag utmattad
över korset med armarna rakt ut som en fågelskrämma. 
Freddy tog fram kameran och tog ett
kort trots att det inte fans några grankvistar som förgrund. Hängande där försökte
jag insupa toppkänslan, höjden, utsikten, prestationen och allt det där som tillsammans
gör mödan värd. Det ville sig inte riktigt för illamåendet tog överhanden. Vi gick
ned några meter och satte oss, jag drack klunk på klunk med vatten. "Du måste äta
något", sade Freddy och höll välmenande fram en påse med torkad frukt och
nötter. Efter två tuggor kom det, det fans ingen möjlighet att hålla emot utan jag
kräktes okontrollerat och missade en av de förbipasserande spanjorernas fot med en halv
decimeter. Man blir inte starkare av ett sådant tilltag precis. Höjdsjuka är inget man
önskar någon, inte ens sin värste ovän. Nedresan till Windjoch gick förhållandevis
bra även om jag mådde illa hela tiden. Vi stannade kort för ytterligare en
uppkastningsprocedur av något som jag trodde var slut sedan långt tidigare. När vi vid
tiotiden var tillbaka i hyttan föll jag ihop på en hård träbänk och sov en timma.
"Du snarkade så det nästan var pinsamt", meddelade Freddy när jag vaknade.
Nedför kammen på Nadelhorn
På
nedvägen unnade vi oss lyxen att åka linbana de sista 500 meterna, eller kanske mer
riktigt, unnade mina fötter den lyxen. Jag var orolig för hur de såg ut då det kändes
som om det var blåsor på gång. Jag blev stadigt piggare ju längre ner vi kom vilket
bevisar att den enda riktiga medicinen mot höjdsjuka är att gå ner på lägre nivå.
Sakta började känslan av den lyckade toppbestigningen avlösa känslan av det icke
välbefinnande som hade varit. Det är lite av samma mekanism som i det militära; man
glömmer det tråkiga och kommer ihåg det roliga.
På kvällen pratade Freddy och jag över en välförtjänt pizza. Hans nästa uppdrag var
Matterhorn med en tysk som han aldrig träffat tidigare. Det skulle bli första gången
på Matterhorn för Freddy så jag kunde ana mig till en viss närvarande spänning inför
det hela. Själv skulle jag göra samma tur tillsammans med vännen och bergföraren Ueli
Bühler. Freddy pratade om att vi skulle försöka hålla ihop, om inte annat för att
lättare finna den rätta leden. Det gick inte att undgå att Freddy hade stor respekt
för Uelis kunnande och att han i viss mån såg honom som sin förebild. Han berättade
bland annat uppseendeväckande om att Ueli hade haft två äldre bröder som omkommit i
bergen för fem år sedan. Ingen vet hur det gick till men på en relativt enkel led på
4000-meterstoppen Mönch hade något gått fel. Jag kände en rysning eftersom jag en
gång för tre år sedan tillsammans med Ueli just på Mönch hade sett en minnesplatta av
järn högt upp på västkammen. När vi hade passerat hade Ueli hastigt pekat på plattan
men isyxan. På något sätt är det sed att inte säga något vid sådana tillfällen så
jag hade bara nickat förstående. Hade jag vetat att minnesplattan hedrade hans två
äldre bröder hade jag ändå inget kunnat säga. Men händelsen hade nog fått en annan
innebörd. Freddy berättade att Ueli tog så illa vid sig av olyckan att han var borta
från bergen under ett helt år. Ett år? Jag hade inte ifrågasatt om han hade vänt
ryggen åt bergen för alltid.
Bland mycket annat pratade vi om ett aktuellt diskussionsämne; nämligen om det är bra
eller dåligt med de moderna teleskopiska vandringsstavarna. I fackpressen framfördes
synpunkter fram och tillbaka där en del hävdade att man bara flyttade skador från ben
till armar. Freddy, som ibland var riktigt spirituell, hade ytterligare en synpunkt till
fördel för stavarna. "Det hindrar i alla fall folk från att röka eftersom båda
händerna är upptagna", var hans bidrag till debatten. "Genialt", sade jag
och föreslog att han skulle skriva en spetsig insändare på temat. Jag såg på honom
att det var en tanke som han aldrig ens snuddat vid.
Freddy hade ledigt nästa dag och hade planerat att klättra lite på klipporna vid
Rifelshorn utanför Zermatt. Vi beslöt att slå följe trots att jag varnade honom att vi
spelade i olika divisioner.
© Hans Wennerström, September 1997
- Utsidan - Tillbaka - Hjälp - Översikt -