Fyra dagar i Saas Fee
På triftglaciären mot toppen på den 4023 meter höga Weissmies
En kväll sista veckan i augusti klev jag på tåget för att åka till Saas Fee, vilket inte skall förväxlas med att åka till Santa Fe vilket ligger i Amerika och är något helt annat. Byn Saas Fee ligger i de schweiziska alperna och har riklig tillgång på höga bergstoppar. Målet var att försöka bestiga två toppar som är högre än fyra tusen meter, så kallade 4000-metare. Denna nivå representerar en magisk gräns - om inte helt jämförbar med nio meter i längdhopp så i alla fall. Valet föll på den lilla bergbyn Saas Fee, dels för närheten till många höga toppar och dels för att vi inte hade varit där tidigare. Saas Fee är beläget på 1800 meters höjd i kantonen Wallis i södra Schweiz. I granndalen ligger den mera kända turistorten Zermatt med vidhängande Matterhorn. Tågets slutstation var staden Brig varifrån man når Saas Fee med en timmas bussresa på smala serpentinvägar.
Efter en natt i liggvagn bytte jag tåg i Hamburg nästa morgon. Det nya tåget var inte vilket mjölktåg som helst utan InterCityExpress 595, Hohenstaufen. Med en toppfart på 280 kilometer i timmen susade den strömlinjeformade farkosten fram genom det tyska landskapet. Sträckan Hamburg-Kassel som normalt är en halv dagsetapp på Autobahn avverkades på två timmar. Jag gjorde en märklig iakttagelse i den för tåget speciellt upptryckta tidtabellen. Det finns nämligen fem typer av tåg som är snabbare än kategorin snälltåg. Utvecklingen går framåt! Det slog mig också att det ursvenska ordet snälltåg kommer från det tyska "Schnellzug". Man lär så länge man lever, heter det visst. Under hela färden genom Tyskland såg jag inte en endaste molntuss på himlen. Vädret är en avgörande faktor när man sysslar med bergsbestigning. "Det skulle inte förvåna om det blir regn de kommande dagarna", tänkte jag.
Bengt hade åkt tre dagar tidigare. Han skulle besöka ett bilmuseum i Frankrike och ett tågmuseum i Schweiz. "Vi ses någonstans på vägen", sade han här han åkte. "Undrar var", tänkte jag. Om inte annat visste han namnet på hotellet i Saas Fee. Tågbytet i Basel blev stressigt på grund av att mitt inkommande tåg vår försenat. På något sätt lyckades jag i hastigheten smita förbi gränskontrollen, i vart fall såg jag inte till någon. Med andan i halsen hittade jag mitt tåg. Jag nästan krockade med Bengt som kom springande från det motsatta hållet. Mellan Basel och Bern fick jag en grundlig redogörelse för alla bugattibilar och ånglok han hade sett. "Det blir nog regn", sade jag. "Det är lugnt", sade Bengt.
"Känner du hur tåget svänger?", frågade Bengt. Vi var på väg under Berner-alperna via Lötschbergstunneln. Tunneln, som är 14.5 kilometer lång, går mellan Kandersteg i norr och Goppenstein i söder. Normalt bygger man helt raka tunlar. Det intressanta med Lötschbergstuneln är att den har tre svängar. Historien förtäljer att tunneln rasade när den byggdes i början av seklet. Det visade sig att den planerade linjen inte hade bergtäckning hela vägen utan vid rasstället hade man sprängt sig fram i sand och jord. Många arbetare fick sin grav inne i berget. Tunneln färdigställdes senare på så sätt att man byggde tre kurvor inne i berget för att undvika den del som ej gick i berg. "Ja, jag känner att det svänger", svarade jag.
Allalinhorn och Alphubel
När man kliver ut från busstationen i Saas Fee ser man från vänster till höger; Allalinhorn 4027m, Alphubel 4206m, Thäschhorn 4491m, Dom 4545m, Lenzspitze 4294m och Nadelhorn 4327m. Om inte det skulle räcka så har man bakom sig Weissmies 4023m och Lagginhorn 4010m samt Strahlhorn 4190m och Rimpfischorn 4199m skymda bakom Allalinhorn. "Man steht am Ende der Welt und zugleich an ihrem Ursprung" sade den berömde skriftställaren Carl Zuckmayer när han besökte Saas Fee för första gången 1938. Man är benägen att hålla med tänkte jag och drog till med det något mindre poetiska "Det blir nog regn imorgon". Det är lugnt", sade Bengt.
Likt Zermatt är också Saas Fee bilfritt. Vare sig man vill eller inte är man tvungen att parkera på speciellt iordninggjorda parkeringsplatser utanför byn. Man får förmoda att det inte är gratis. Att det är bilfritt är inte riktigt sant då man har små elbilar för transporter inne i byn. Om det inte finns så många bilar så finns det desto fler pelargonier i alla former och färger. Detta torde vara ett miljövänligare alternativ. På kvällen smidde vi planer inför nästa dag samtidigt som vi intog den internationella rätten pizza. Visa av tidigare erfarenheter att alltför snabbt gå upp på hög höjd tänkte vi göra en långvandring på 2500-metersnivån den första dagen. Dag nummer två var målet den snöklädda Allalinhorn, för att sedan gå en lättare tur den tredje dagen. Avslutningsvis var siktet inställt på den svårtillgängliga Strahlhorn.
Följande dag vaknade vi med klarblå himmel utanför hotellfönstret och till en doft av nybakat bröd. Hotellet drev också ett bageri vilket inte var helt fel med våra ögon sett. Vi besökte bergbyrån för att ordna med en guide till våra toppbestigningar. Vi drog vidare för att hyra utrustning; stegjärn, ishacka och sele. Även om svenskar inte är så vanliga i dessa trakter så har vi ett gott rykte på grund av Ingemar Stenmarks folkliga framtoning. I Saas Fee heter folk Bumann, Supersaxo eller Zurbriggen. Deras egen Zurbriggen är inte alls lika populär som en gång Stenmark var, åtminstone om man får tro killen i sportaffären.
Thäschhorn, Dom,
Lenzspitze och Nadelhorn
Bland de många linbanorna tog vi den som går upp till Plattjen. Vi följde en utstakad vandringsled i varierande terräng, över klippblock, genom skogspartier, nedan glaciärer, i vattendrag och längs såväl smala som branta stigar. Den ena utsiktspunkten överträffade den andra i det soliga vädret. Vi åt medhavd ostlunch bestående av emmentaler och appenzeller vid en glaciärsjö. Vid ett tillfälle följde vi den stig som leder upp till Mischabelhyttan liggande på 3340 meters höjd. Den används som utgångspunkt för ett flertal svårare bestigningar i området, till exempel Dom, Lenzspitze och Nadelhorn. Bara att gå upp till hyttan är ett drygt dagsverke eftersom den ligger 1500 meter över byn. Vi beslöt att det fick anstå till en annan gång. Ljudet av koskällor lockade oss i annan riktning. Höjdpunkten var när vi vid slutet av femtimmarsturen helt apropå kom fram till ett litet kafé med det passande namnet Alpenblick. "Ska vi dela på öl", sa jag. Vid ett annat bord satt två engelska damer ivrigt diskuterande blommor. De hade en lång lista med vad de hade sett under dagen. "Har ni sett någon edelweiss?", frågade jag i hopp om att få ett tips från dessa experter. Tyvärr, de hade aldrig sett någon i vilt tillstånd. "Hur ska då en, som knappt kan skilja en edelweiss från en pelargon, hitta någon", tänkte jag. Efter första dagens uppmjukning gick vi på kvällen och åt en pizza för omväxlings skull. "Vet du att Carl Zuckmayer har skrivit en pjäs som handlar om Bellmans Ulla Winblad?", frågade Bengt."Ulla-vem?", svarade jag.
"Det regnar", sade jag när jag tittade ut genom hotellfönstret klockan sex nästa morgon. "Lugn, det blir bättre", sade Bengt. Under låga moln mötte vi bergsguiden Dominique vid linbanestationen. Vi åkte upp till Felsskinn, 2990m, där vi bytte till tunnelbana. Vagnar med 45-graders lutning förde oss till Mittel-Allalin, 3465m. Här finns Europas högst belägna snurr-resturang. Allalinhorn betraktas i allmänhet som en enkel 4000-metare. Jag tänkte på ett par beskrivningar från guideböcker; "Einer der Bequemeren?" och "Viertausender zum Frühstück". Det återstod fortfarande 600 dryga meter till toppen och jag hade svårt att se det enkla i sammanhanget. Turen kan beskrivas som en glaciärvandring, bitvis brant och bitvis med fara för glaciärsprickor. I vårt replag ingick också ett amerikanskt par från Californien. Vädret förbättrade sig efterhand och efter passage av skidliftar med några få morgonpigga slalomfantaster satte vi på oss stegjärnen. Efter en knapp timma nådde vi platån Feejoch, 3820m, och ett nytt synfält öppnade sig söderut. "Look Mädderhårn", sade Petersen från Californien. Inte nog med att vi såg Matterhorn, vi såg också hela Monte Rosa-massivet med dess högsta punkt Dufourspitze, 4650 meter. Regel nummer ett i replag är att titta var man sätter fötterna när man går och titta på utsikten när man står stilla. Jag tittade på fötterna och repet drog vidare mot toppen som vi nådde förvånansvärt enkelt efter ytterligare någon timma. Sista biten av toppkammen är så smal så att snön ej ligger kvar. Ett stenigt parti leder upp till ett gammalt järnkors. Efter den vanliga ritualen med gratulationer och fotografering gick vi ner några tiotal meter och satte oss mot söder i en värmande sol. På andra sidan passet under oss reste sig topparna på Stralhhorn och Rimpfischhorn, båda över 4000 meter. Plötsligt när vi satt och förundrades över de korpar som letade efter något ätbart i vår närhet kom två flygplan ur det schweiziska flygvapnet och svepte förbi långt under oss.
Nedfärden skedde med solen skinande från en nästan klar himmel. Vid ett tillfälle mötte vi ett replag som var på väg upp. En av deltagarna hade en stickad mössa med inskriptionen "Vasaloppet". Det visade sig vara en schweizare som hade varit på exotiska äventyr i högan nord. Det hör till god ton att bjuda "Bergführern" på något drickbart efter en lyckad toppbestigning. Så skedde också vid detta tillfälle på resturangen vid Mittel-Allalin. Jag ställde ryggsäcken innehållande bland annat en dyr videokamera vid bordsändan och deltog i diskussionen om dagens stordåd. Trots att bergförare inte pratar i onödan fick vi veta att han ansvarade för pistmaskinerna på vintern och att han upptädde i folkdanslag på söndagarna. Petersen från Californien hade erfarenheter från Nepal där de hade varit över 6000 meter i Annapurnamassivet. Trots detta var de märkbart tagna av dagens tur. När vi skulle gå var min ryggsäck borta. Efter viss uppståndelse visade det sig att ryggsäcken var i söder och vi satt i norr. Jag hade satt säcken precis innanför den del av golvet som snurrade.
Mycket nöjda firade vi ännu än bestigen 4000-metare med ostfondue på kvällen.
När vi nästa morgon besökte bergbyrån fick vi något snopna reda på att bestigningen av Strahlhorn var inställd. Vi var de enda anmälda och guiden måste ha minst tre personer för att det skulle gå ihop sig ekonomiskt. Beroende på svårighetgrad ligger taxan för en toppbestigning på 600 till 1500 kronor per person. "Kanske lika bra", sa jag och tänkte på att Strahlhornbestigningen beräknades ta tio timmar med start klockan tre på natten. Vi ändrade planerna till att försöka bestiga Weissmies, också över 4000 meter, istället.
Tredje dagen som var en lördag gjorde vi en glaciärvandring upp till Britannia-hyttan, 3029m, på egen hand. Den är utgångspunkt för många toppbestigningar i området. Hyttan är stor nog att ge logi till ett hundratal personer. Som namnet antyder så var det engelsmän som i början av seklet tog initiativet till byggandet av denna kargt belägna och då isolerade hytta. Det påstås att virke bars och släpades från byn nere i dalen. Betalningen var 13 Rappen för varje uppburet kilo. Det är att förmoda att Rappen är något äldre schweiziskt myntslag med ringa värde snarare än den företeelse som en svensk kommer att tänka på. Vi steg in och drack en välbehövlig kopp varm te. Vid ett bord satt en man och skrev vad som verkade vara sitt livs historia. Han skrev på servetter, servett efter servett fullskrivna i perfekta kolumner i liten stil låg på bordet. Vid ett annat bord satt en man med hatten full av olika märken och i ett av fönstern vilade sig en katt. Ingen sade något. Tystnaden talade för sig själv.
Vägen från Britanniahyttan gick över en relativt ofarlig våt glaciär utan större sprickor. Det mest uppseendeväckande som hände var att vi mötte två engelsmän iklädda vanliga gymnastikskor och några nyfiket tittande bergsgetter. Vi rundade det beskedliga Mittagshorn och hade fri sikt över dalen mot den snöklädda Weissmies. Ett moln dolde envist toppen hela tiden. "Det är lugnt, moln eller inte imorgon står vi där uppe", sa Bengt.
Det var lördagkväll och vi behövde matombyte. Stället vi valde visade sig vara lite finare än vi tänkt oss. Det enda som passade vår plånbok var pizza.
Bergsguiderna är ett tystlåtet och allvarligt släkte. Det kanske ligger i jobbets natur när man mot betalning skall ansvara för människors liv. Förunderligt är dock att de inte mera ingående frågar om klienternas erfarenheter. Kanske de med en kort blick kan avgöra vad man är kapabel till. Jag brukar alltid vara övertydlig och ge ett amatörmässigt intryck genom att ta på mig stegjärnen på fel fot. En tillrättavisning kommer som ett brev på posten.
Weissmies bestigs från Hohsaas dit man kommer med linbana. Jag trodde knappt mina ögon när jag fick se ett replag högt uppe på berget. De såg ut som myror och hade fortfarande långt kvar till toppen. Höjdskillnaden är hela 1000 meter och jag tänkte "Det här går aldrig". Med stegjärn och ishacka gav sig repet iväg ut på Triftglaciären. Bergführern Bumann gick i spetsen följd av två svenskar och två tyskar. Till att börja med tyckte jag att vi gick väl sakta men Bumann hade varit med förr. I tre timmar, i stort sett utan vila, gick vi i samma tempo uppför snöklädda branter med upp till 40-45 graders stigning. Flera gånger passerade vi runt djupa sprickor. Det enda som var lätt, eller borde ha varit det, var ryggsäcken. Jag vågade inte titta upp eller se på klockan mot slutet med rädsla för att upptäcka att det var för långt kvar. Allting har ett slut, även en toppbestigning. Toppen låg också denna dag inbäddad i en molnbank. Känslan att stå på toppen av en 4000-metare kan ej till fullo beskrivas utan måste nog upplevas. Efter en kort och kall paus med de vanliga prodedurerna, inklusive några skivor salami skurna med en äkta schweizisk armékniv, var vi på väg ner igen. Flera replag var i rörelse denna dag. Hälsningsfraser hördes på många språk. Nerfärden tog två timmar och blev lika krävande som uppfärden på grund av att solen hade gjort snön mjuk och smetig. Vid ett tillfälle tappade en i repet sin ishacka i samband med fotografering (det var en svensk och han heter inte Bengt). Som tur var stannade hackan ett tiotal meter längre ner. Bergförare Bumann sade något om att fotografering borde vara förbjudet. Längre ner såg vi ett replag som bärgade en medlem som hade trampat igenom en snöbrygga och fallit i en spricka. Vi gjorde ett säkrare vägval och klarade oss helskinnade ner.
"Två 4000-metare på fyra dagar", sade Bengt och såg nöjd ut. "Kom så går vi och tar en pizza", sade jag.
Senare när vi återkom hem fick vi klart för oss att det också hade hänt stora saker på andra håll dessa fyra dagar. Gorbatjov hade visst både avsatts och återkommit och kommunismen hade förbjudits.
© Hans Wennerström, Maj 1996
