Ett besök på Torrenthorn (nästan) 3000 meter
Fakta: Torrenthorn är ett utsiktsberg som ligger strax öster om den schweiziska byn
Leukerbad. Man tar sig enklast upp på det 2998 meter höga berget genom att först åka
linbana till Rinderhyttan där det för övrigt finns en live-kamera. Därifrån går man de
återstående nästan 700 höjdmetrarna längs en väl utstakad bitvis brant led.
De vandrarskor av det exklusiva märket Meindl jag fick under
vår vistelse i Schweiz sommaren 1996 är använda till sitt verkliga syfte endast en
gång. Den dag då jag och min pappa "besegrade" Torrenthorns höga höjd. För
min far var det andra gången, för mig den första. Vi lämnade mamma och storasyster
Frida på morgonen, visserligen långt efter gryningen, men man kunde fortfarande inandas
den speciella rena och lite kyliga luft som ligger över bergsbyarna i Schweiz på
nätterna. Vi promenerade genom byn, förbi badhuset där jag brukade ligga och lata mig
om dagarna. Under den stund som gått när vi kommit fram till kabinliftsbanan hade jag
ännu inte känt av någon skoskav i mina nya vandrarkängor. Kabinbana... ja, jag är
fortfarande en späd tonåring (hehe). Hela vägen till fots får vi ta oss upp på berget
vid något annat tillfälle. Men (som väl var?!) fanns det en hel del mil till övers som
vi gladeligen fick gå. Vi startade med ganska raska steg. Min pappa bar packningen och
jag höll hans käpp i ett fast grepp i min hand. Visst gör "prylar" vandringen
en aning roligare. Vi följde en stig av något litet slag. Kom fram till en ytterst liten
förgrening av denna lilla stig, vi valde den ännu mindre stigen på vår vänstra sida.
Detta skulle visa sig vara ett, tja, osmart val. Vi blev nämligen tvungna att passera
lössläppta kor. Storstadsflicka som jag är, var detta inte särskilt populärt. Det var
dock snälla kor, men min så kallade "koskräck" kommer jag nog bära med mig
ytterligare ett tag.
Vi vandrade på med långa steg, även om mina ben antagligen
var det längsta paret av benen i sällskapet så var jag den som blev tröttast. Vi
passerade två pojkar som också var ute på tur, de satt och väntade på sina
föräldrar. Min far hälsade på dom vilket jag tyckte var aningen pinsamt, jag log mot
dom medan jag försökte sjunka genom jorden. Jag sjönk dock inte så det var bara att
traska på. Vi gick i branta uppförsbackar i timmar, till slut stannade vi och åt
medhavd matsäck, vid foten av den brantaste backen hittills. Smakade så där som bröd
gör utomlands, ingav alltså inget sug efter mer. De schweiziska chokladbitar han hade
packat ner var dock väldigt goda och till skillnad från de äckliga smörgåsarna med
Emmentaler ingav de ett sug efter mer. Av nån konstig anledning sparades resten av
chokladen så att vi kunde äta den när vi nått toppen.
3000 meter -nästan
Vi började gå igen. Även om man av gåendet blev varm, så
var det en kyla i luften som man endast påträffar på hög höjd. Jag tog på mig en
lila snusnäsduk jag fått av pappa för några jular sen, den värmde. Jag hade shorts
på mig i och för sig, men jag frös aldrig om benen. När vi kom upp på toppen av
backen såg jag till min förfäran, att detta var inte toppen av berget!! Det var
fortfarande några kilometer kvar, om mitt öga kunde urskilja rätt. Mitt öga hade rätt
så det var till att gå dom där kilometrarna medans jag lyssnande på Oasis
"What’s the story morningglory" ett oräkneligt antal varv i freestylen, om
jag inte kunde texterna innan, så kunde jag de vid det här laget. Jag träffade den
äldre av pojkarna. Vi vandrade bredvid varandra ett tag, han hette Paul och kom från
London. Paul var ett år äldre än jag. Vi träffade de andra, han och hans familj 
stannade för att fika, jag och min pappa hade som sagt redan
stannat en gång och vi gick upp mot toppen av Torrenthorn. Väl där uppe plockade vi
fram kamerorna och bad en tysk herre att fota oss framför toppkorset. Vi videofilmade,
och åt resten av den goda matsäcken... Satt framför ett stup när vi åt, berget hade
nämligen en brant sida, såväl som en sluttande. Så var det dags för nedgången. Här
yttrade sig skoskav och det kändes i benen att man gått ett par mil. Vi passerade
kossorna ännu en gång. Ingen attack denna gången heller. Efteråt känns det hur bra
som helst, man har utfört nånting extraordinärt, som inte många andra upplevt. Sen tog
vi linbanan ner till byn och gick och badade i det varma källvattnet i Leukerbads finaste
badhus. :)