Wetterhorn - då och nu

Wetterhorn från Grindelwald
Wetterhorn från Grinelwald Året var 1854 och engelsmannen Alfred Wills var på bröllopsresa i alperna. Han hade tillsammans med sin hustru och Chamonixguiden Auguste Balmat gjort exkursioner i Mont Blanc-regionen. Mot slutet av semestern tänkte sig den tjugosexårige Wills att göra en förstabestigning. Av någon anledning föll valet på det vackra berget Wetterhorn som bokstavligen hänger över glaciärbyn Grindelwald vid Berner Oberlandmassivet. Den 27:e augusti lämnade en grupp på fem personer Grindelwald med toppen på Wetterhorn som mål. ”Försök att komma tillbaka levande!”, var värdshusvärdens förmaning. Förutom Wills och Balmat var ytterligare tre bergförare med, Auguste Simond från Chamonix samt Oberlandmännen Ulrich Lauener och Peter Bohren. Wetterhorn, normalleden Wetterhorn är 3701 meter högt och byn ligger på tusen metersnivån vilket betydde att uppstigningen omfattade hela 2700 meter, med andra ord två fulla dagsettapper. Första kvällen slog de läger vid en plats som kallas Gleckstein. Två stora stenar som lutande mot varandra gav lite skydd mot väder och vind. Under den molnfria himlen intog de kvällsmat bestående av en kopp kaffe, en bit kalvkött och några sura brödskivor. Natten blev orolig då de medhavda filtarna var fulla med loppor.

”The golden age of mountaineering” varade i elva år. Det började med Wills bestigning av Wetterhorn och slutade med Whympers triumf och katastrof på Matterhorn 1856. Detta är i alla fall vad engelsmännen anser. I själva verket besteg schweizare, fransmän och tyskar många toppar mellan 1820 och 1850. Wetterhorn, eller Hasle Jungfrau som det gamla namnet är, bestegs förmodligen för första gången 1844 av en eller möjligen två lokala guider. Det är något oklart vilken topp de besteg eftersom Wetterhorn egentligen har två ytterligare toppar, Mittelhorn och Rosenhorn. Att Wills bestigning av vissa betraktas som den första och inledningen till ”The golden age” beror troligen på hans fina beskrivning i sin bok Wandrings Among the High Alps.

Året var denna gång 1994 och vi var på väg längs den smala vägen som leder upp till Grindelwald. Strax innan byn, öppnar sig dalen och bergstopparna står på rad. Det är bara att välja; Wetterhorn, Eiger, Mönch eller Jungfrau. Planen var denna gång att bestiga Wetterhorn och fulla av förväntan startade vi med Glecksteinhyttan som mål. Stigen, som slingrar sig ovanför den övre Grindelwaldglaciären, erbjuder vyer som kan tävla men de flesta platser här i världen. I guideboken står ”bara för vana vandrare utan svindel” vilket äger sin riktighet då vi flera gånger passerade i omedelbar närhet till stup på hundratals meter. På andra sidan glaciären växer en smal vacker kam upp över 4000 meter. Namnet på det relativt svårbestigna berget är Schreckhorn vars första bestigning också skedde under ”the golden age”. Givetvis var det en engelsman som stod för bedriften; Leslie Stephen som också skrev kultboken The Playground of Europe. Vi trampade vidare uppför och hade lika gärna kunnat befinna oss ett århundrade tidigare. På kvällen återställde vi vätskebalansen och åt en omfattande middag i den moderna Glecksteinhyttan. Vinden tjöt hela natten. Vi hade dock inga besvär med loppor.

Wetterhorn, normalleden
Wetterhorn, normalleden De startade i riktning mot toppen på Wetterhorn klockan halv fem den där augustimorgonen 1854. Soluppgången avslöjade också en mångfald av andra toppar mot en molnfri himmel. De fem männen färdades över glaciären utan missöden och avverkade därefter den långa kammen som leder upp till platån som kallas Wettersadeln. Wills skrev om klättringen på kammen, ”the worst piece of scrambling I ever did”. Väl uppe på platån upptäckte de två små figurer längre ner som uppenbarligen också var på väg upp. Stor oro uppstod hos Wills och hans grupp, skulle några andra hinna före till toppen? När männen kom närmare såg Wills att de bar på en mindre gran. Den ene av nykomlingarna var Christian Almer som senare skulle komma att bli en av de mest berömda bergförarna i hela alperna. Den andra var Almers svåger. De hade hört talas om Wills planer och bestämde sig för att ta upp kampen om toppen. Tiden hade inte räckt för att färdigställa en riktig toppflagga utan en gran fick duga. Efter en del rabalder bestämde sig de två grupperna för att gemensamt fortsätta bestigningen.

Wetterhorn Utrustningen på Wills tid var långt ifrån våra dagars specialprylar. Skorna som de använde var vanliga vinterskor, i bästa fall med inborrade stift. Klädseln avvek obetydligt från vad man bar under en vanlig vinterpromenad. Den moderna isyxan var okänd och istället hade man en lång spikförsedd käpp. Ofta släpade man med sig stegar för att övervinna svårigheter. Rep användes men principerna för säkring var i stort okända. De sista trehundra metrarna upp mot toppen bestod av is och lutningen ökade efter hand upp mot 70 grader. Ett skräckinjagande blått överhäng av frusen snö hindrade framfarten högre upp. Lauener gick först och hackade steg i isen. Simond följde efter och gjorde stegen större. Efter en timma ropade Lauener på de övriga att följa efter medan han själv karvade sig igenom överhänget. ”Jag ser bara blå himmel!”, ropade han till de efterföljande. Efter en stund, när klockan visade halv tolv, satt samtliga på toppen som visade sig vara en knivskarp kant. ”Jag har aldrig suttit på en så smalryggad häst”, skrev Wills. Åt norr fanns ingenting bortsett från de gröna ängarna 3000 meter längre ner. Almer ”planterade” sin gran och Wills satte upp sin medhavda flaggstång. Dessa landmärken rapporterades senare synliga från observatoriet i Bern 6 mil norrut. Segern firades med en klunk konjak utblandad med snö.

Den långa kammen
Wetterhorn, normalleden Vi gör ett försök trots vinden sa någon vid femtiden en morgon hundrafyrtio år senare. I pannlampans sken fann vi snart en passande rytm, steg efter steg förde oss upp över glaciären. Snön var lagom mjuk så stegjärnen fick ligga kvar i ryggsäcken tills vidare. I skymningsljuset nådde vi kammen som vi tog oss an utan paus. Jag tänkte på Wills ord ” the worst piece of scrambling...”, när vi klättrande och ibland kravlande kämpade oss upp. Berget var torrt och snöfritt så förhållandena får sägas vara uthärdliga om man undantar motvinden. Efter en oändlighet på ett par timmar var vi uppe vid sadeln. Med en snabb blick neröver konstaterade vi att vi inte hade några förföljare. Vinden dog och vi skådade på den sista branta snö- och isbacken, som mot slutet övergick i en isvägg upp mot toppen. Med stegjärn på nådde vi toppen efter en förvånansvärt kort oändlighet. Vi letade förgäves efter den hemska blåa överhänget och den smalrygadde hästen hade växt till sig avsevärt. Ej heller syntes varken gran eller konjak. Mycket hinner ändra sig på hundraförtio år.

Männen från artonhundratalet gjorde den branta nedstigningen till sadeln utan att de band ihop sig. En sådan åtgärd ansågs för farlig eftersom om någon föll så skulle han dra med sig de andra om de var sammanbundna i ett rep. Väl nedkommna till byn berättade den erfarne Balmat vid upprepade tillfällen om när de tog sig igenom överhänget, ”det värsta jag upplevt i bergen”. Vidare ansåg han att Mont Blanc var en bagatell jämfört med Wetterhorn vilket om inte annat gjorde honom populär bland lokalbefolkningen. Wills var mycket nöjd med sin bedrift trots att han fick punga ut nästan tio pund för hela äventyret.

Under de kommande trettio åren skulle Wetterhorn komma att få en speciell betydelse för Christian Almer. Han klättrade i alla delar av alperna och blev favoritguide till både Whymper och Coolidge. Det påstås att Almer besteg Wetterhorn minst en gång varje år, längs både nya och gamla leder. Han fick för sig att det skulle bli ett dåligt år om han inte gjorde ett besök på Wetterhorn. Ibland lär han ha haft med sig en liten gran. Almer kallades ofta mannen av Wetterhorn och man kan ej undgå att tänka på norrmannen Arne Randers Heen och hans Romsdalshorn som han besteg 223 gånger. År 1896 när Almer var sjuttio firade han sitt guldbröllop genom att tillsammans med sin fru bestiga Wetterhorn. Detta faktum får inte tolkas som att en bestigning av Wetterhorn skulle vara enkel. Det visar snarare på enastående egenskaper hos tant Almer.

Vår nutida nedstigning från toppen till sadeln blev ganska odramatisk. Vi skämdes inte för att fira ner oss med hjälp av de järntappar som fanns inborrade vid strategiska ställen. Lite strul uppstod på kammen när vi mötte ett replag som var på väg upp. Tre tusen meter och ett antal timmar senare satt vi och drack välförtjänt öl på uteserveringen på hotell Wetterhorn. ”Jag har nästan inget kvar i benen”, sa någon men såg ändå föhållandevis nöjd ut. Ytterligare någon öl senare gick vi bygatan fram. Av någon anledning tog vi en sväng in på kyrkogården när vi passerade. Det visade sig vara ett fridfullt ställe. Till vänster vid ingången stod ett gammalt vitt monumentliknande kors. Texten som var svår att läsa löd, ”Christian Almer geb. 29. März 1826. gest. 17. Mai 1898.” Vinden fläktade, var det möjligen tidens vingdslag som känndes? Vi strosade runt ett tag till och upptäckte bland annat flera minnesmärken efter folk som har gått åt på Wetterhorn. På en med gräs halvt övervuxen sten stod att läsa; ”Till minne av Robert Fearon och Henry Fearon som tillsammans med sina två guider dödades på toppen av Wetterhorn”.

På förmiddagen den 20 augusti 1902 gick ett sorgetåg med två kistor från kyrkan till järnvägsstationen. Skotten James Brown och bergföraren Salomon Knubel som båda hade störtat till döds på Wetterhorn fyra dagar tidigare skulle ut på sin sista resa. Knappt hade de lastats på tåget när ett fruktansvärt åskväder bröt ut. Blixten slog ner på flera håll, också på toppen av Wetterhorn. Detta hade varit av mindre betydelse om det inte hade funnits människor där. De båda bergförarna Samuel Brawand och Fritz Bohren hade tillsammans med de båda irländska bröderna Robert och Henry Fearon nått toppen när de blev överraskade av åskvädret. När de fyra männen ej återkom till byn på kvällen uppstod viss oro men ingen ville tro det värsta. Två dagar senare avslöjades den hemska sanningen. Robert Fearon och Samuel Brawand återfanns döda och svartbrända av blixten på själva toppen. Stålet i Brawands isyxa var nersmält och skaftet förkolnat. De två andra kunde man inte hitta trots intensivt letande. Först den 22 september upptäcktes de två liken i en undangömd glaciärspricka längre ner på berget. Det vackra berget hade denna gång visat sig från sin sämsta sida.

Wetterhorn har många andra sidor och skulle man vilja prova något mer utmanande än normalleden så kan olika leder via Scheideggwetterhorn var ett alternativ. Detta är en 1300 meter hög vägg av Eigerklass. Guidboken förtäljer, ”En av de anspråksfullaste klätterturerna i hela Berneralperna.” Vår mission var dock avslutad för den här gången och vi hade sällat oss till den klara minoritet, till vilken också för övrigt Winston Churchill hör, som satt sin fot på toppen av Wetterhorn.

Källor:


© Hans Wennerström, Maj 1996

Tillbaka